Norén låter giljotinen falla

»En dramatikers dagbok«, Lars Noréns anteckningar från 2000 till 2005, är snart ute. Sammanlagt 1 600 sidor. Se där något att fylla tid och tanke med!

Om nu bara tegelstenen hade funnits att tillgå i skrivande stund. Tyvärr, meddelar Bonniers förlag, inga korrekturexemplar skickas ut i förväg, det är »policyn« kring just denna bok.

Naturligtvis. En särskild policy för en särskild författare.

Om det där sista lät raljant var det oavsiktligt: Lars Norén är en speciell författare; en dramatiker, poet, person som särskiljer sig. Som ställer sig vid sidan av och iakttar och lyssnar av människan, vrider ur henne väsentligheterna, paketerar om dem till örfilar i dialogform. När så ridån går upp får vi möta oss själva, och varandra, i all vår älskansvärda ömklighet. När rätt pjäs – han har skrivit ett sjuttiotal – träffar rätt åskådare är effekten lika förödande som förlösande.

Det blev många varse under genombrottspjäserna som kom i början av 80-talet, de delvis självbiografiska »Natten är dagens mor« och »Kaos är granne med Gud«. Tillsammans med bland annat »Tre borgerliga kvartetter« etablerade de Noréns image som skildrare av helvetiska familjeuppgörelser under klirrande kristallkronor.

Därefter har Norén genomborrat psyket på brottslingar, på krigsdrabbade, på medelklassen. Hans namn har kommit att förknippas med Ångest: En »Norén-jul« önskar man inte någon, möjligen sin värsta fiende. (För övrigt gillar Norén själv julen.)

Att personifiera mörker och ångest, är det då en offentlig bild Lars Norén trivs med?

– Det är för jävligt. Menar du att det är så? svarar han på frågan i Expressen för nästan 30 år sedan.

För tre år sedan, i DN På stan, har han mer tonen av en rar sagofarbror:

– Det är väl kul! Folk är alltid så vänliga, de ler mot mig och jag brukar undra varför. Om det är för att jag har så stora öron.

Hit kommen ringer förlaget: de kan ordna en bok snabbare än väntat.

Under tiden funderar jag på Lars Noréns olika ansikten. Två intressanta är lyssnaren och slaktaren. Lyssnaren för att Lars Norén är en dramatiker med en säregen förmåga att lyssna av samtiden, och för att han under repetitioner lär fokusera inte i första hand på den skådespelare som pratar – utan på den som tar emot repliken.

Slaktaren för att Lars Noréns livsprojekt är att reducera, det är det ord han själv använder. Gång på gång har Norén tagit avstånd från sitt tidigare skapande. »Den tidigare Lars Norén känner jag inte så väl«, som han skriver i efterordet till diktsamlingen »Kung Mej« (1973). »Träffar ni på honom så hälsa från mig.«

Sju år senare var Lars Noréns poesi uttömd, avskalad till intet. Dramatiken går nu åt samma håll, blir mer och mer skelettartad, salongen får fylla i kött och blod.

Så kommer slutligen ett paket på posten: dagboken.

Den väger mycket, men är ändå inte lika massiv som väntat. Sobert svarta pärmar, mjuka och matta. Sidorna tunna och transparenta som blomblad. Och hiskeligt många – ingen svårartad reducering här inte.

Första intrycket: Herrejävlar!

Det som föranleder utropet är inte inåtblickandet utan attackerna utåt, mot namngivna personer. Om en teateruppsättning av regissören Stefan Larsson: »Jag är så besviken på Stefans manipulationer att inte ens hans sons död får mig att tycka om honom.« Om skådespelaren Jan Malmsjö: »Det är som att ta hand om ett sjukt oälskat barn med viktproblem.«

Mest äcklas Norén av medierna. Helvetet föreställer han sig som Expressens nyhetsredaktion, DN:s kulturredaktion är en skock fega får, för att inte tala om recensenterna... Namngivandet, och den drypande avskyn påminner i vissa avseenden om Maja Lundgrens »Myggor och tigrar« eller för all del, Strindberg. Voilà, sängen är bäddad för vårens stora kulturdebatt.

Tjänar då detta något högre ändamål?

Samhällskritik slinker in här och där men framför allt rör det sig om ocensurerat tyckande. Nestor Noréns blogg om man så vill.

Men till skillnad från merparten bloggare är Lars Norén minst lika hård mot sig själv som mot omgivningen: med dagboken fäller han en stock över vägen till »folkkär själasörjare«, en destination dit han å andra sidan aldrig längtat. I stället är dramatikern tacksam över att slippa hamna i samma »klibbiga krets som Kerstin Ekman, Astrid Lindgren, Ingmar Bergman och Robert Wells«.

Mellan smädelserna finns vardagen.

Lars Norén skriver. Diskar. Skriver. Städar. Joggar. Regisserar. Tittar på fotboll. Han handlar böcker på Hedengrens, krukor på Granit. Livsavgörande förändringar inträffar: adoptionsförsök, skilsmässa, ny förälskelse.

Läsningen är absorberande. Förfärlig. Vacker – orden glöder. Men fascinationen mättas allteftersom jag plöjer vidare, de kategoriska giljotineringarna gör mig illa till mods. »Ska jag sälja den här jävla texten«, frågar Norén i december 2002. »Har den ett värde?«

Jag gräver fram en intervju jag gjorde med Lars Norén i höstas, inför premiären av »Fördold« på Dramaten. Han var på gott humör, promenerade hemåt i Paris där han repeterade ännu en ny pjäs. Lars Norén förklarade att han valt titeln »Fördold« eftersom livet, det liv de skulle vilja leva, är dolt för personerna i pjäsen.

Men det är vad han sa efteråt som dyker upp i bakhuvudet medan »En dramatikers dagbok« kliande kryper in under skinnet.

– Det fördolda handlar också om att vi måste få leva hemliga liv. Så observerade och så nära som vi lever i civilisationen är det oerhört hälsosamt att få dölja oss för andra.

»En dramatikers dagbok« släpps den 25 april på Bonniers förlag.