Notre-Dame är större än bara en katedral

Notre Dame hade inte stått färdig i ens 200 år när Gargantua satte sin tunga bak på dess torn för att vila sig. Då hade Paris folk förföljt och begapat honom genom hela stan, ”ty folket i Paris är så narraktigt, så gapigt och så enfaldigt till sin natur, att en gycklare, en relik- och avlatsförsäljare, en åsna med sina bjällror, en fiolspelare i ett gathörn församlar mera folk kring sig än en god predikant som troget håller sig till sin bibel”, skrev François Rabelais i sitt populära renässansverk ”Den store Gargantuas förskräckliga leverne” från 1534.
Jätten Gargantua urinerade sedan på folket, på skämt, ”par ris”, och det blev upphovet till stadens namn, Paris. När jätten slutligen gav sig av tog han med sig tornens två kyrkklockor, som bjällror till sitt sto (men förmåddes senare att lämna tillbaka dem).
I dagarna begapas klocktornen igen av folket i Paris, efter att de tack och lov står kvar som en del av den stomme som verkar ha räddats från den gargantuanska eld som den 15 april skövlade katedralen.

Jag är inte mycket för sightseeing. Big Ben, Manneken Pis, Telekom Towers, Empire State building, alla dylika haussade byggnader lämnar mig ganska likgiltig. Jaha. Jag orkar inte ens kryssa av dem på en tänkt bucket list.
Men mitt första besök i Notre Dame finns bevarat på min ungdoms ikonostas. De enorma portarna. Gosskören som stämde upp i samma stund som vi slog upp dem. Ljuden som klingade mot takvalven. De flera hundra tunga trappstegen upp i tornen, den smala gången med de låga murarna, gargoylerna, djävlarna, var och en med ett eget uttryck.
Notre Dame tog nästan 200 år att bygga, ett tidens arkbygge, ett skepp som bar dess skapare från medeltiden in i renässans, och som har gjort katedralen till en särpräglad och unik blandning av stilar. Gotisk, men inte helt. Romersk, men inte helt.
Fastän det var första gången både i Paris och i Notre Dame så hade jag varit där förut. Klättrat i klockstapeln med Quasimodo. Tryckt mig mot muren i höjdrädsla med Esmeralda.

Victor Hugos fiktiva ringare levde i katedralen när den var alldeles ny, på 1400-talet, även om boken om honom skrevs 1831. 200 år gamla ord om en 700-800 år gammal byggnad. Människorna är borta sedan länge. Deras minnen bevarade endast i vad de lämnat kvar åt oss. Tankar formulerade i ord och nedtecknade på papper. Byggnader ritade och formade av deras händer. Konstverk målade och skapade av deras blickar.
När hela världen sörjer en byggnad av sten och trä så är det detta den begråter. När Paris befolkning åter samlades på torget, begapande klocktornen, så är det denna tragedi, och kanske ännu ett spektakel, som driver dem till platsen. Inga människoliv spillda, men en bit av historien förspilld. Liksom en människa borta för alltid. Liksom en människa helt unik.

Även ”Ringaren i Notre Dame” slutar med att Paris befolkning samlas på torget framför klocktornen som bara anas bakom rök och eld. Även Victor Hugo förstod vilken tragedi det skulle vara.