Nu firar vi världens ungdomligaste 40-åring – Breakfast Club har blivit medelålders 

Nyligen undervisade jag en klass 16-åringar i psykologi. Examensuppgiften i kursen var att välja en av de fem karaktärerna i John Hughes mästerliga ungdomsfilm Breakfast Club (1985) och djupanalysera dem. Freuds libido, Maslows behovstrappa, anknytningsmönster och femfaktorspersonligheter och så vidare. 

Trots filmens ålder förälskade sig eleverna i den, eller de blev ”totaly invested”, som de uttryckte det. De såg också nya saker i den, som hur ”queera” och sexuellt flytande flera av karaktärerna är. 

John Hughes kom att bli 80-talets ungdomsfilmsmästare. Det i en tid då det verkligen var en omhuldad genre och där alla från Francis Ford Coppola (The Outsiders, Rumble Fish) till Rob Reiner (Stand by Me) gjorde sitt bidrag till den. 

Han slog igenom som manusförfattare med komedin Ett päron till farsa 1983 och gjorde året därpå regidebut med den romantiska ungdomsfilmen Födelsedagen som blev en succé både hos publiken och kritikerna. 

Hughes trodde inte själv lika mycket på sin andra film, Breakfast Club, eftersom dess upplägg var svårare och tyngre. 

Fem elever på fiktiva Shermer High School (där åtskilliga av Hughes filmer utspelar sig), en gymnasieskola i en brutalistiskt modern byggnad (Maine North High School i Des Plaines) i en förstad till Chicago, har av helt olika skäl fått kvarsittning och ska tillbringar hela sin lördag i skolbiblioteket med att skriva en uppsats som besvarar frågan ”Vem är jag?”. 

Dramats ramar är aristoteliska, vi får följa ett begränsat antal personer på en begränsad yta inom en begränsad tidsrymd. De fem eleverna träder in i rummet med sina sociala masker, de känner inte varandra särskilt väl, men har förutfattade meningar om både sig själva och de andra. 

Rikemansflickan Claire Standish (Molly Ringwald) kämpar med att upprätthålla rollen som skolans drottning. Hon vill på en och samma gång väcka pojkarnas åtrå och vara oåtkomlig, hon som längtar efter en riktig kärleksrelation. Hemma har Claire blivit ett slagträ i hennes föräldrars skilsmässa.

Atleten Andy Clark (Emilio Estevez) är en talangfull brottare i skollaget. Hemifrån pressas Andy att leverera på mattan då han förväntas erhålla det där idrottstipendiet som säkrar collegeutbildningen. Samtidigt lever Andy i omklädningsrummets machokultur och har sin varma och omtänksamma natur till trots blivit en brutal mobbare. 

Plugghästen Brian Johnson (Anthony Michael Hall) förväntas briljera inom det akademiska och är engagerad i skolans matematik- och fysikklubb, men längtar samtidigt efter att få ”coola” vänner och inte minst att träffa tjejer. I stället plågas Brian så svårt av stress och rädslan för att misslyckas att han planerar att ta sitt liv. 

John Bender (Judd Nelson) har satt i gång ett brandlarm på skolan, men har värre synder än så på sitt samvete. Han är skolans marijuana-langare och bär alltid kniv. Hemma blir både Bender och mamman misshandlade av pappan, som bränner honom med sin cigarr. Hans bistra livsutsikter är att hamna på kåken eller att bli hemlös. 

Tystlåtna och svartklädda Allison Reynolds (Ally Sheedy) är en neurotisk och konstnärligt talangfull gothrock-fantast som kommer till kvarsittningen för sällskap, hon har inga vänner. 

Inledningsvis gör ungdomarna allt för att upprätthålla de roller de tilldelats och förväntas spela, men snart bryter dessa samman och de börjar visa sina riktiga jag för varandra och oväntade vänskaper och romanser uppstår. De visar medkänsla för varandra och vill förstå vad de andra kämpar med och på vilket vis det liknar deras egen situation.  Det finns också en tragisk verklighet som väntar på dem, de alla vet att de på måndagen åter tar på sig sina masker och förneka de band de knutit till varandra.

Breakfast Club handlar om ungdomars kamp för att göra sig förstådda, både av vuxenvärlden och sig själva. De måste anpassa sig till skolmiljöns snäva roller och stereotyper och föräldrarna och samhällets förväntningar på dem. 

Den fåfänge studierektorn Richard Vernon (Paul Gleason) övervakar elevernas kvarsittning och under dagen får vi ta del av hans reflektioner kring vad som gått snett med den amerikanska ungdomen och samhället i stort. Han lägger ut texterna för vaktmästaren Carl (John Kapelos), som ser och hör allt, att eleverna har tappat respekten för vuxenvärlden och dess normer, men Carl tror i stället att det är Vernon som blivit osäker på sin egen auktoritet och grubblar för mycket om vad ungdomarna tycker om honom. 

Hughes hade en tydlig politisk och ideologisk ingång i sitt skapande, som konservativt lagd beundrare av Ronald Reagan, kombinerade han en oerhörd förmåga att utmejsla ungdomens psykologi med samhällsfilosofiska teman om den enskilda individens värde. Hughes elever går inte samman demonstrationståg, de uttrycker vad de vill genom att visa vilka de egentligen är som personer. 

De unga skådespelarna fick ett varmt mottagande och kom under samlingsnamnet ”Brat Pack”, bli tidens ungdomsidoler. Hughes hyllades för sina insikter om ungas själsliv. Bekännelse-motivet i filmen jämfördes med klassiker som Mike Nichols Vem är rädd för Virginia Woolf? (1966) och Louis Malles Min middag med André(1981). På samma vis lyckades filmen överskrida det närmast klaustrofobiska upplägget i ett slutet rum inom en sluten tid. 

Med blott en miljon dollar I budget fick Hughes till en jättesuccé och spelade in mer än femtio gånger så mycket samtidigt som kritikerna älskade filmen. Sedan nio år tillbaka är Breakfast Club bevarad i Kongressbiblioteket efter att ha bedömts vara kulturellt, historiskt och estetiskt oumbärlig. I dag omnämns den ofta som en av 80-talets bästa filmer och den bästa ungdomsfilmen någonsin. 

Läs även: Nu är vi alla lika goda postmodernister

Läs även: Varför fortsätter Teatersverige att gulla med Brecht?