Nu ska Astrid Lindgrens manus avkodas

Skriv mamma med skrivstil och räkna antalet gånger som pennan rör sig upp och ner. 25 gånger. Skriv sedan mamma med stenografi – 4 pennrörelser. Där är förklaringen till stenografins effektivitet.

Författaren och före detta sekreteraren Astrid Lindgren visste detta. Därför stenograferade hon alla sina böcker och skrev själv ut sina stenogram på maskin. Ofta stenograferade hon på morgonen och skrev rent på eftermiddagen. Hon var även sin egen redaktör och förläggare på Rabén & Sjögren, så ingen annan var inblandad i hennes arbete.

Nu transkriberas hennes manus, i ett projekt i regi av Svenska barnboksinstitutet, så att eftervärlden kan ta del av dem. Resultatet är viktigt för litteraturforskare som äntligen kan studera vad Astrid Lindgren strök eller lade till och skrev om. Kanske går det att hitta en ledtråd till svaret på den ofta diskuterade frågan om hur Carl och Jonathan Lejonhjärtas relation till döden uppstod.

Astrid Lindgrens stenografi är tydlig, berättar projektledaren och litteraturvetaren Malin Nauwerck. Hon använde sig inte så mycket av egna förkortningar – vilket de flesta stenografer gör för ord som de ofta använder.

– Vi låter ett antal stenografer transkribera utvalda stenogramblock och när vi har tillräckligt mycket material som avkodats manuellt kan vi träna de algoritmer vi använder för att avkoda manuskripten digitalt, säger hon.

Jag gissar att hon inte skrev ut Långstrump eller Lejonhjärta varje gång?

– Jo, det gjorde hon faktiskt. Hennes stil är otypiskt skriftspråklig och har beskrivits som frusen i 30-talet, berättar Nauwerck, som själv tog ett års privatlektioner i stenografi innan hon satte igång projektet.

Tekniken att använda särskilda, snabbskrivna tecken härstammar från antiken. Det stenografisystem som används i Sverige kallas för Melins sy­stem, skapat av officeren och sjukgymnasten Olof Werling Melin. Han inledde i slutet av 1800-talet sitt jobb med att undersöka ett års riksdagsprotokoll – cirka 100 000 ord. Han hade då insett att svenska språket krävde egna tecken som utgår från vårt språks typiska ljud.

För det handlar om ljud. Man stavar inte. Alltså finns tecken för bokstavskombinationer som »sk« i ska eller tje-ljudet i tjata och köra. Tecknet för »till« kan höjas och betyder då »till och med«. Ett mindre f betyder för. Ett större tecken för ljudet f betyder från. Att lära sig själva tecknen är enkelt. Men det tar tid att träna upp hastigheten.

Nu är tekniken på utdöende. Som Malin Nauwerck påpekar, tillhör de som tar sig an Astrid Lindgrens arbete en äldre generation som inte är pigga så länge till. Det brådskar om denna litteraturskatt ska räddas.