Nyanser av rött

Häromdagen fick jag veta att min vän Li Dan nyligen satt 24 timmar i polisförhör. Det var långt-ifrån första gången. I sex år har han försökt hjälpa offren för aidskatastrofen i den kinesiska provinsen Henan. Nu stängde de lokala partipamparna kontoret till hans lilla stiftelse. De tycker att hans hjälpverksamhet skapar negativ publicitet för deras revir, att han skrämmer bort utländska och inhemska investerare.

En idealistisk ung man som vill hjälpa sjuka och nödställda bönder blir förföljd av myndigheterna i stället för prisad. Så snävt är utrymmet fortfarande för civilsamhället i reformernas Kina.

Otroligt mycket har hänt sedan jag 40 år tillbaka i tiden började bevaka ett mycket slutet Mittens rike. Kommunistpartiet har gått i spetsen för en liberaliserad ekonomi. Om någon hade väckt den tanken i slutet av 60-talet skulle jag bara ha skrattat. Den närmast hejdlösa tillväxten har lyft 400 miljoner människor ur svår fattigdom. Samtidigt har det blivit mycket högre i tak för medborgarna i vardagslivet.

Men när det kommer till kritan har kommunistpartiet fortfarande absolut makt, både nationellt och lokalt. Folk frågar mig ofta om det inte är oundvikligt att kineserna kräver demokrati och mänskliga rättigheter nu när de har marknadsekonomi, ökat välstånd, globalisering, internet och allt möjligt annat.
En våg av Kinaböcker diskuterar sådana frågor. Det är inte bara idrottsmän och sportjournalister som varvar upp inför olympiska spelen i Beijing i augusti nästa år. Men även utan OS hade satsningen från förlag och författare varit motiverad. Som flera av skribenterna påpekar lär detta bli Kinas århundrade. Allas vår vardag påverkas när världens folkrikaste land återtar sin position som världens största ekonomi efter 200 år av nedgång.

Vi står också inför en paradox där Kina blir allt svårare att beskriva i takt med att landet blir allt mer öppet. Så visst behöver vi flera uttolkare.
»Den kinesiska verkligheten hålls mer ihop i vår fantasi än i den yttre sinnevärlden. Eftersom vi, liksom våra medmänniskor i Kina, rör oss med enkla ord som Kina och kineser, förleds vi att oreflekterat underförstå existensen av motsvarande enkla objekt ute i den oändligt mycket mer motsägelsefulla och mångfacetterade verkligheten.«

Så skriver Björn Kjellgren, sinolog (Kinakännare) och socialantropolog, i antologin »Kina – 10 röster om mänskliga rättigheter«. Han påpekar att från vår avlägsna horisont blir det lätt så att den gigantiska mosaik som vi kallar Kina framstår som tydlig med klart urskiljbara mönster – medan massorna av människor framstår som ansiktslösa och förtryckta.

Icke så hos journalisten Ola Wong. Hans reportagesamling ger oss närbilderna av människorna bakom landets dramatiska uppgång. Han sticker ut hakan och ger folkrepubliken Kina sin kärleksförklaring därför att alla som kommer dit känner att allt är möjligt. Han lyckas förmedla glädjen och den starka viljan till förändring – ofta på gränsen till dåraktighet – som finns hos många kineser utan att han på något sätt duckar för de svåra problemen.

Kinarapporteringen är ofta svartvit. Antingen handlar den om lysande tillväxtsiffror och bländande skyskrapor eller om grova brott mot mänskliga rättigheter och gruvkatastrofer. Ola Wong nyanserar bilden genom att visa fram också dem som är entusiastiska inför utvecklingen. Även i fattiga byar i inlandet känner han framtidsoptimismen.

Samtidigt förmedlar han arbetarnas förtvivlan när deras strejk för mänskligare villkor undertrycks av kommunistpartiet i samarbete med den utländska företagsledningen. Vägen till framgång för de ekonomiska frizonerna i söder där det ekonomiska undret började har varit en berättelse om utsugning, skriver Ola Wong. »Fabrikerna tilläts ta kontroll över arbetarnas hela liv, från dygnets vakna timmar till deras knappa sömn i överfulla sovsalar.«

Sådana villkor är möjliga därför att arbetarna inte har rätten att fritt organisera sig.

Finns det hopp om en ljusning, en demokratisering, kanske redan i samband med OS nästa år? Den som vrider och vänder på sådana frågor är sinologen och statsvetaren Johan Lagerkvist. Där Wong är underhållande, svepande men inte så strukturerad, är Lagerkvist grundlig, vetenskapligt uppdaterad och analyserande.

Jag tror att Johan Lagerkvist har rätt när han fastslår att »samsyn råder mellan enpartistaten och folket om nödvändigheten av ekonomisk utveckling först och demokrati sedan«. Det är som ett samhällskontrakt.

I antologin om mänskliga rättigheter beskriver ambassadör Börje Ljunggren förhållandet så här: »Partistaten kan sägas ’förhandla’ med samhället om hur mycket öppenhet som kan tillåtas utan att partiets maktinnehav äventyras.« Och i den processen har det varit många bakslag.

Johan Lagerkvist framhåller att det inte är någon naturlag att globaliseringen eller internet kommer att rubba det politiska systemet i Kina. Utvecklingen beror också på en rad lokala faktorer, samtidigt som kommunistpartiet mycket framgångsrikt har anpassat sin propaganda efter tidens krav. Internet är inte bara ett hot mot enväldet. Det öppnar också nya möjligheter för kontrollapparaten, understryker Lagerkvist. Partiet får legitimitet framför allt genom att leverera ekonomiskt välstånd. Men de styrande vädjar också skickligt till nationalism och traditionella konfucianska värden.

Slutsatsen blir enligt Johan Lagerkvist att omvärldens demokratiska kultur, ungdomskultur, entreprenörskap och teknologi kommer att omvälva också Kina – oavsett traditionens styrka och seghet. Men det kommer att ta lång tid.