Nytt blod till dokumentärfilmen

Det finns de som säger att dokumentärfilmen står starkare än någonsin. Det finns de som säger att dokumentärfilmen är populärare än någonsin.

Det finns många som blandar ihop korten. Det är kanske inte heller särskilt konstigt.

Att dokumentärfilm är populärare än någonsin kan vara helt sant. Om man med det menar att dokumentärfilm, och det dokumentära reportaget, på tv drar stor publik. Michael Moores biosuccéer har till exempel också bidragit till popularitetsökningen.

Dokusåporna gav dokumentärfilmerna nytt blod – det kanske inte är så populärt bland filmarna själva att påstå det, men så var det. Verkligheten blev populär.

Kommer ni ihåg när ZTV på 90-talet en hel julhelg visade interiörer från en helt vanlig familjs julfirande, helt okommenterat? Det var också ett slags sanningssökande. Om dokumentärfilmen tidigare hade varit ett grepp, en konstnärlig tolkning av verkligheten, ville dokusåpan, och de filmer och reportage som följde i dess spår, helst vara sannare än sanning, eller rättare: så sant som något kan bli. Illusionen att det hände just nu var också viktig.

Det viktiga var inte att berätta en historia, däremot visa den. Osminkad. Folk som nuppade i tv. Dokumentärt.

Kanalexplosionen har givetvis också gett sitt bidrag, det finns hur många tv-fönster som helst som ska fyllas – fuskdokumentärerna är fler än någonsin (egentligen televiserade veckotidningsreportage om världens tjockaste, smalaste, fulaste, dummaste). Men också den riktigt bra, seriösa, fantastiska dokumentärfilmen kan i stort sett ses varje dag på tv om man har ett någorlunda hyggligt tillval hemma på tv-väggen. Tack vare främst Folkets Bio kan man fortfarande också se bra dokumentärfilm på biograf, åtminstone i Stockholm och Göteborg. De har haft flera lysande dokumentärer på repertoaren det senaste halvåret.

Den svenska tv-dokumentärproduktionen var en gång i tiden världens kanske näst bästa (undantaget BBC), i dag är SVT:s dokumentärredaktion inte helt nedmonterad, men nästintill. På 60-talet, och under första halvan av 70-talet skickade de ut filmare och fotografer i varenda svensk buske, ut över hela världen, de kom hem med dokumentärer på i stort sett alla teman. Mycket var världsklass.

En svensk dokumentärfilmare i dag får ägna 85 procent av sin arbetsdag åt att ragga pengar, resten av dagen kan i bästa fall bli filmkreativ. Och det syns.

Den svenska dokumentärfilmen har blivit allt fulare med åren, avbildandet av verkligheten har blivit viktigare (och kanske nödvändigare) än att organisera bilderna, montera, bygga, berätta en egen historia – byggd på verkligheten.

Tekniken har givetvis också förändrat den dokumentära bilden helt, och samhällsklimatet har förskjutit perspektivet, från objekt till subjekt – filmaren står allt oftare själv i fokus.

Så: produktionen ökar, toppen breddas – de många (flesta) usla produktionerna får vi leva med. Det mesta under devisen: Visa är allt. Visa allt.

Aktuellt i vår och i år: »Am I Black Enough forYou«, Göran Olssons film om soul, Philadelphia och rasim. »Dirty Diaries«, Mia Engbergs projekt med erotisk kortfilm filmad med mobilen.

Gå och se/hyr/köp: »H:r Landshövding«, Måns Månsson om Anders Björck, »Bedragaren« av Åsa Blanck och Johan Palmgren, »Necrobusiness«, Fredrik von Krusenstjerna.

Alltid aktuell: Tom Alandh