… och in kommer kulturstrategen

Göteborgs stad har tillsatt en ny kulturstrateg.  Vad en sådan gör har man undrat någon gång sedan man fick veta det, en morgon för några måndagar sedan. På stolarna alldeles utanför fiket Cigarrens stora fönster satt två tappra existenser insvepta i filtar och sög på varsitt rökdon från ställets rikliga utbud. Därinne överröstades kaffemaskinen av fyra män som pratade gårdagens fotboll.  Lutad mot fönstret höll författaren, förläggaren och kulturarbetaren David Karlsson ett stort glas cappuccino i sin vänsterhand och blickade ut över Järntorget.  En kultursstrateg, sa han skrockande, är väl just en tjänst som blir till när den offentliga förvaltningen drivs enligt new public management-principer. Någon som drar upp riktlinjerna när politikerna inte längre tänker ut egna idéer.

Han ställde ner kaffeglaset och sa att på grund av en massa olika skäl är kulturpolitik i dag viktigare än det varit, och blir allt viktigare. Hedersvåld och en rad samhällskonflikter beskrivs i dag i kulturella termer, som kulturella konflikter. Vilket gör att kulturpolitiken får större spännvidd.

– Ett element i den politiken handlar om skillnader, och då måste det finnas en förståelse för kulturpolitik. Så kulturpolitik rör sig alltså mot politikens centrum. Det är inte kulturens politiker och byråkrater riktigt beredda på.

David Karlsson har av Göteborgs stad ofta anlitats som föredragshållare för personalen på kulturförvaltningen. Under dessa föredrag har han ställt frågor som: Varför ska vi över huvud taget ha en kulturpolitik? För kulturarbetarna? För demokratin? För yttrandefriheten, konsten eller för tillväxten?

Han har velat få i gång en diskussion, i första hand ur ett göteborgskt och västsvenskt perspektiv. Delvis har han tagit spjärn mot de kulturstrategier som ligger till grund för politiken i Göteborgs stad och Västra Götalandsregionen.

– I dag är kulturpolitik på väg att bli något mycket större än det begrepp vi har haft sedan 70-talet, sa han vid Cigarrens stora fönster, där rökarna samtidigt reste sig och strosade bort.

Han sa att Alice Bah Kuhnke uppfattade precis vad det handlade om och var därför en framgångsrik kulturminister.

– Hon fick 1,5 miljarder mer varje år, men S vill inte ha den posten. Man ser vad som händer och vet. Amanda Lind reagerar på vad som händer på Dramaten. Det är ett minfält, lätt att trampa fel. Den ministerposten är numera det värsta politiska uppdrag man kan ha, tycker Socialdemokraterna.

Liksom majoriteten av de politiska partierna. Ingen vill befatta sig med kulturpolitiken. Därför tillsätter man i förvaltningen strateger som ska tänka ut idéer. Det är inget unikt Göteborgsfenomen. En sökning på ordet kulturstrateg på nätet resulterar i sida efter sida med annonser om sådana tjänster i de flesta av landets kommuner. Arbetsbeskrivningen är varianter på temat: »I uppdraget ingår att initiera, driva och utveckla strategiska frågor inom vårt uppdrag och våra ansvarsområden.«

David Karlsson uppmanades i ett sent skede att söka den kulturstrategtjänst i Göteborgs stad och sökte.

– Flera tyckte att jag skulle göra det. Jag får rätt mycket uppdrag i kulturpolitiska sammanhang.

– Men hela stadsomvandlingen som pågår nu, sju stora delprojekt, innehåller kulturella inslag. Då måste vi, tänkte jag, fråga oss, och hade jag säkert sagt: vad är stadens stora kulturplan? Man får inga svar på sådana frågor. Man skulle alltså behöva en kulturpolitiskt långsiktig strategi. Jag sa: Jag kan hjälpa till. Anna sa: Kan du inte ta kulturstrategjobbet?

Anna heter Rosengren i efternamn och är kulturchef i Göteborg. Att uppmanas av chefen att ta jobbet borde vara en garant att få det, men så enkelt var det inte.

– Jag hade självaste kulturchefens stöd, men fick inte jobbet. Jag fick reda på att den som egentligen bestämmer är HR-chefen i stan. Hon är stark.

David Karlsson såg inte alltför nedslagen ut över sitt öde, men sa att historien är ett symtom på något större och gav några exempel: Tjänsten som chef för Göteborgs konstmuseum har snart varit utlyst i två år.

– Att vara chef för Konstmuseet borde vara ett av de bästa jobben man kan ha, vi pratar om ett av Sveriges bästa museum. Men ingen vill ha jobbet. Folk vill inte jobba i Göteborgs kulturförvaltning. Kulturpolitikens problem blir synligt i sådant, i rekryteringar av centrala tjänster.

Få vill vara chef för en kulturinstitution i Göteborg. Efter att designmuseet Röhska början av 2010-talet haft en chef som började köpa och sälja saker till sina egna bolag och lät verksamheten förfalla rekryterades den erkänt duktige Tom Hedqvist. Förhoppningar väcktes och Hedqvist fick löften av en kulturchef om att få tid för att fullfölja en uppryckning. Men en ny kulturchef såg annorlunda på saken och Hedqvist sa upp sig efter ett och ett halvt år.

»Enligt min uppfattning så är det en bunt aningslösa politiker som sysslar med kulturen i Göteborg, känslan av att man lever på nåder sprider sig bland Röhsskas kompetenta personal. Att man bjuder med armbågen från kulturförvaltningen och från politiken blir i längden ohållbart«, sa Hedqvist och återvände till Stockholm.

Anna Rosengren säger till Fokus att kulturförvaltningen i den senaste enkätundersökningen »Nöjd medarbetare« får förbättrade resultat.

Ingen påstår att tidigare kommunalrådet Göran Johansson var en stor kulturvän, men han fattade beslut: »Jag är inte intresserad av opera, men jag fattar att utveckling är bra för stan. Barnen måste ha något att sikta på. Och Volvo ett ställe att representera på. «En opera blev det.

David Karlsson:

– Jag trodde att socialdemokraterna här skulle ha ett större kulturintresse. Nu har S i Stockholm Lawen Redar, hon är skarp. I Malmö har Moderaterna Olof Lavesson. Vi har en HR-chef.