Ögonöppnaren

Som vispad grädde med glass. Så beskrev Katarina Taikon arbetet med Katitzi-böckerna. Sedan debuten med »Zigenerska« 1963 hade hon skrivit torra och sakliga debattböcker om romers rätt till bostad och utbildning. Att skriva för barn var annorlunda, inte bara för att formen var roligare:

»Jag får tusentals brev från barn som förstår att alla människor måste bo, måste gå i skolan, måste få arbete. Det som experter måste utreda i många år för att komma fram till.«

Det är en luttrad medborgarrättsaktivists insikt: barnen hade ännu inte lärt sig de storslagna politiska principer som vuxna använder för att avsäga sig ansvar. De såg bara verkligheten - en flicka som for illa när hon inte fick gå i skolan och när familjen rycktes upp från sin boplats.

För barnen var ansvarets gräns densamma som det möjligas.

Samtidigt som Katitziböckerna nu kommer i nyutgåva, ges också Lawen Mohtadis biografi över Katarina Taikon ut i pocket. Biografin är också en berättelse om den romska medborgarrättskampen under 1900-talet, en hoppingivande sådan. En brokig blandning av nitiska byråkrater, brinnande aktivister och intellektuella drev igenom skolgång för barnen, folkhögskola för vuxna analfabeter, medicinska undersökningar och bostäder. Mohtadis bok fäster ljuset på hur romers upprättelse gång på gång handlat om att utmana de föreställningar som höll dem fast i fattigdom.

Det var den grundläggande paradoxen: eftersom romer inte var bofasta var de ingens ansvar, och bofasta kunde de bara bli om de var någons ansvar. Och så var det den dogmatiska blindheten – i utredningar och tidningsartiklar beskrevs Folkhemssverige som per definition fritt från rasdiskriminering och »minoritetsproblem«.

Vad som krävdes var klara blickar. Frågan är vad de blickarna skulle ha sett i dag.

Genom EU:s öppnare gränser blir Sverige en del av det Europa där det, som EU-kommissionär Cecilia Malmström uttrycker det, skulle behövas en hel Marshallplan för att åstadkomma något som liknar grundläggande rättigheter för romer. Romer flyr till Sverige från människorättsvidriga husvräkningar och bottenlös fattigdom i främst Östeuropa och på Balkan. Asylansökningarna avslås oftast snabbt. De europeiska länder de kommer ifrån anses per definition säkra.

Och i idédebatten spirar argumenten som ska göra ansvarsbördan lättare.

I det nya numret av Neo argumenterar Hans Bergström för att svenskarnas omsorg om de romska tiggarna underminerar grunden för demokratin, nationalstaten. Beslut om akutsjukvård och skola för papperslösa döms ut som snudd på odemokratiska, trots att de är demokratiskt fattade.

Med en liknande logik förordade nyligen Dagens industris politiske redaktör PM Nilsson ett tiggeriförbud. Åsynen av de romska tiggarna underminerar välfärdsstaten genom att göra våra barn avtrubbade inför fattigdom, menar han: “Barn har små förutsättningar att förstå resonemang om Rumäniens ansvar och att man inte kan hjälpa alla.”

Men de nya romerna i Sverige har inga verkliga medborgerliga rättigheter att återvända till och det finns ännu ingen Marshallplan inom synhåll. Då blir frågan om ansvar svårare. Tänk om barnens blick är den klaraste? De ser att det är nu det är skarpt läge.

Nyutgåvan av »Katitzi« och Katarina Taikon-biografin »Den dag jag blir fri« över ges ut på Natur & Kultur.