Okritiskt
Vad var det som hände? Hur kunde det som på sin höjd förtjänar en plats i branschtidningar som Resumé och Dagens Media bli veckans stora samtalsämne? Jag syftar givetvis på bilreklamfilmen med Zlatan Ibrahimovic.
Det sedelärande svaret: Så kan det gå när journalistkåren ger sig in i bilförsäljarbranschen. Inte en, utan två gånger.
Först inför själva lanseringen av reklamfilmen. DI Weekend publicerar ett nio sidor långt bakom-kulisserna-reportage av Jan Gradvall, där fotbollsspelaren, reklambyrån och företagets marknadskommunikationschef talar om tillkomsten av det som, enligt skribenten, »kan vara den mest spektakulära reklamfilm som någonsin har gjorts i Sverige«, som kommer »att lysa upp Youtube i månader«. Dagen efter publiceringen premiärvisas den.
Sedan hjälper man till att sprida budskapet. Politiskt medvetna journalister och debattörer tävlar i att hylla Zlatans recitation av »Du gamla, du fria«. Nationalsången är reclaimad, heter det. Twitter svämmar över av välbehagsrysningar.
Visst, efter helgen kommer så efterdebattskritiken. Det enda som är värre än när reklam ser ut som journalistik är när journalistik ser ut som reklam, kommenterar Andreas Ekström Gradvall-reportaget i tidningen Journalisten. Och i Aftonbladet skriver Po Tidholm att Gradvall satte sin trovärdighet i pant och hoppas att han fick bra betalt för det. Tidholm tar också upp det talande faktum att branschtidningen Resumés brandingbloggare Jackie Kothbauer »gratulerar reklambyrån Forsman & Bodenfors till valet av Jan Gradvall som sin ›oberoende‹ berättare«.
SvD:s Hynek Pallas vänder sig i stället mot filmens innehåll och dess osunda upprätthållande av nationella identiteter. Han skräms av »att antirasister 2014 ser det som progressivt att någon annan än en rågblond och blåögd utnyttjar nationsattribut som hör hemma i 1800-talsromantiken«.
Men i jämförelse är de kritiska rösterna få. Svaret ovan, att journalistkåren tillfälligt gett sig in i bilförsäljarbranschen, är givetvis inte en helt sann utsaga. Men ur ett marknadsföringsperspektiv är beskrivningen rimlig: över två miljoner visningar på Youtube, folkrusning till lokala bilåterförsäljare, försäljning som slår i taket.
En möjlig förklaring är att man tagit intryck av debattklimatets enfrågedramaturgi – nationalsången parad med Zlatan är helt enkelt för rätt för att se det sunkiga i såväl nationalistiska anspelningar som machofasoner. (Förlåt Erica Treijs som i veckans SvD gör ett hedervärt försök att dödförklara debatten om debatten.)
Det går inte heller att bortse ifrån journalistvärldens smått underdåniga hållning gentemot Zlatan. Det är som om fotbollsspelaren skrivit in sig i ett slags onåbar stratosfär där allt läses till hans fördel. I DI Weekend-artikeln tar Jan Gradvall upp ett kritiserat uttalande Zlatan gjort om svensk damfotboll för att snabbt konstatera att det i medierna »plockades ur sitt ursprungliga sammanhang och fick eget liv«.
En av Sveriges mest respekterade kulturjournalister gör sig till tolk för Sveriges mest omhuldade maktperson.
Att uppmärksamma medielandskapets blinda fläckar är mer än en metadebatt.
