Olydig och utslängd

På varje svensk tågvagn sitter uppskattningsvis minst en kulturarbetare. Ibland undrar man om det är med hjälp av allt detta kuskande som en betydande del av kulturlivet bärs upp. På kommunalt glidmedel forslas vi runt i riket för att uppträda i bibliotekens hörsalar och skolornas aulor. Med sin knappa budget försöker arrangörerna locka besökare till dessa små scener där kulturarbetaren ska få möta sin publik. Hur stor denna publik blir varierar. För ett lyckat arrangemang ska vädret vara halvdåligt, tv-tablån fri från bred underhållning och gästen helst så känd att lokalpressen i förväg skrivit om besöket.

Känd, ja. Jag brukar ibland roa mig med att inledningsvis ställa två frågor till auditoriet. Den första lyder: »Hur många av er har läst någon av mina böcker?« Sällan räcker fler än en fjärdedel upp sina nävar. Men efter följdfrågan far varenda hand upp i vädret under spridda fniss. Den lyder nämligen: »Hur många har sett eller hört talas om mig via press, radio, tv och internet?«

Kanske är jag inte alls ensam om detta, men personligen hade jag hellre velat att förhållandet var det omvända; att merparten av dem som vill lyssna på mig intresserar sig för mitt författarskap snarare än mitt kändisskap. Vad var det som gick snett?

Jag måste nog återvända till tiden för min debut. Året var 1994, jag var nyskild på vingliga ben och ensamstående mamma till fem hungriga ungar. Ytterst sällan, om ens någonsin, fick man då se marknadsföringskampanjer med stortavlor, tv-, buss- och tunnelbanereklam vid lanseringen av en ny bok. Att synas i media var den enda framkomliga vägen för en nybakad författare att göra presumtiva läsare uppmärksamma på att man skrivit en roman. Förlaget applåderade därför det stora medieintresset, visserligen med ängsliga invändningar rörande min klädsel, men i stort sett var de nöjda med exponeringen. Och en morgon vaknade jag upp och var kändis. Skulle det nu vara ett problem?

Ja, för mig blev det bekymmersamt. Detta var nämligen pre-Marklund och den skrikiga jippofiering av bokbranschen som senare ägde rum. Än ansågs det inte comme il faut för en författare att synas överallt. Man kan säga att mitt kändisskap överröstade författarskapet. Man kan också säga att jag har varit helt dum i huvudet.

I dag har en ny sorts författarstam odlats fram, bland vilka mediehantering och pr-strategier utgör en väsentlig del av yrkesverksamheten, i intimt samspel med förlagens marknadsavdelningar. Att bygga sitt varumärke är en uppgift som tas på minst lika stort allvar som själva författargärningen. Kulturarbetare – vad är det? Konstnärlig integritet? Du är entreprenör, med det goda livet i sikte. Ditt värv är en produkt på en marknad, och vill inte marknaden ha den är din produkt givetvis onödig … Känns det igen? Dessa gnälliga sarkasmer från koftorna som vägrar anpassa sig, inte ska väl skattebetalarna punga ut för kultur som ingen vill köpa?

Och det är klart att branschen hellre arbetar med förutsägbara koncept, lättpaketerade genrer och upphovsmän drillade inom andra yrken, där de lärt sig att leverera med ett leende på läpparna. Det finns ett ord som ofta används av branschens spelare om författare man anser problematiska att arbeta med, och jag tippar att det gäller även för artister i stort. Ordet är »spretig«. Första gången jag blev varse detta, att jag var spretig, var när min tredje roman låg på förlaget i väntan på utgivningsbeslut. Förlaget tackade nej med motiveringen att det ju hade börjat så bra, med två regelrätta relationsromaner, och nu detta – en bok som vek av från den snitslade banan. Det var inte bra för min karriär att ge ut den, menade förlagschefen. Och hon hade säkert rätt. Hade jag varit strateg och endast brytt mig om en spikrak väg mot ett varumärkes formpressade fulländning skulle jag ha lyssnat på förlagschefens välmenta råd, slängt manuset och skrivit ett nytt som bättre synkade med de tidigare romanerna. Men jag såg till att få boken utgiven på ett annat förlag. Ty jag är behäftad med en brist: jag styrs av passionen. Jag är ingen affärskvinna, även om jag i likhet med uppemot hälften av alla kulturarbetare är egenföretagare. En ny bok mognar inom mig som en äggblåsa och när ägget väl är befruktat av min egen lust går det inte att hejda processen. Jag antar att det är detta som gör konstnärens väg riskabel och stundtals miserabel.

Det har hänt fler gånger längs mitt brokiga, spretiga författarskap att jag utsatts för påtryckningar. En enda gång föll jag till föga och rafsade ihop en feelgoodhistoria. Det blev en roman att ge bort till svärmor, husläkaren och barnens lärare. Det är den av mina böcker jag är minst stolt över. Jag gör aldrig om det.

Vad det handlar om är något så fåfängt som att vara trogen sitt kall. Att verka inifrån och ut, inte utifrån och in. Det kräver att man betraktar konsten som större än livet, att man rentav lyckas projicera hela sin produktion post mortem och föreställa sig att man lämnar efter sig en skatt som eftervärlden kommer att gräva upp och betrakta med nya ögon. Den övertygelsen tar dock ut sin tribut. Priset man betalar är utanförskap. Utanförskapet har förvisso alltid varit den sanna konstnärens signum och en förutsättning för att väcka de frågor som seriös konst och kultur bör göra. Men i det rådande Blondinbellaklimatet vilar ett löjets skimmer över denna opragmatiska hållning, vilket bidrar till ett utanförskap som gränsar till stigmatisering. Att ta sig själv och sin syssla på så stort allvar att man ägnar sig åt den oavsett pekunjär återbäring uppfattas i dag som omoget. Konstnärsmyten har förlorat sin status. Gå där och lida som en fattig loser – väx upp!

När jag inför mina åhörare kastar ut frågan om varför en författare skriver böcker blir det spontana svaret: »För att tjäna pengar!« Inte så konstigt kanske med tanke på att de författare som dominerar den mediala arenan är just de som håvat in storslam. Att bli miljonär på sina böcker är den finaste merit en författare kan få, och det mesta som sedan avhandlas spinner kring det materiella välstånd författarskapet bidragit till. Så, visst kan man bli rik av att skriva. Men om ett hägrande ekonomiskt uppsving är själva incitamentet – hur påverkar det vad som skrivs? Skulle ett kommersiellt fiasko avstyra ett fortsatt skrivande? Förmodligen. Det är ju bara att återgå till jobbet på tv, kliniken eller byrån om det inte funkar.

Vi ägnade oss en gång åt en tankelek, ett par av mina författarvänner och jag. Om vi blev garanterade ett rikligt apanage för återstoden av våra liv, men under förutsättning att vi aldrig mer fick författa en rad – skulle vi godta erbjudandet? Vi svarade nej. Sedan dess har en av dessa vänner fått ge upp författandet till förmån för ett betydligt sämre alternativ: en fast anställning som informatör. Det finns en smärtgräns för ekonomiska umbäranden, även bland konstnärssjälar. Men det finns också en tung sorg hos de författare och artister som fått klippa håret och skaffa ett jobb. Vi som lyckats klamra oss fast i relingen har svårt att se de forna kollegorna i ögonen oavsett om de fräser förbi oss i en lustyacht. Jag träffade en professorsfru. Hon hade ett bra liv, sa hon. Men som ung hade hon varit författare. Hon berättade om väninnan som ännu skrev fastän hon fick gå i soptunnor efter pantburkar. När professorsfrun erinrade sig sitt författarliv blev hennes blick daggig och längtansfull. Nästan så att hon avundades sin utfattiga väninna.

Men kampen för att hålla sig kvar hårdnar i takt med att allt fler titlar ges ut. Det är som om samma klick smör ska bres över en allt större macka. Tiden då det var opassande att en författare blev känd utanför de snäva litterära kretsarna är definitivt förbi. I stället tycks förlagen föredra att en redan etablerad kändis skriver böcker. De är ju så lätta att lansera och äger dessutom den åtråvärda estradvanan. En av de stora kedjornas bokhandelsträff nu i vår illustrerade detta med nästan parodisk tydlighet. Det största förlagets presentation var givetvis oerhört uppskattad bland inköparna, då den var upplagd som en påkostad show med sång och programledarspex. Under middagen kvittrade en överförtjust bokhandlare om alla tv-celebriteter som uppträtt, och som om inte detta räckte klev Kicki Danielsson upp på scenen och underhöll middagsgästerna. Även hon skulle ju komma ut med en bok. Det formligen kryllade av kändisar inför höstens litterära lavin. Samtidigt klöser de okända på väggarna för att alls bli utgivna. Varje Bingo Rimér och Carolina Gynning som slarvar samman en spökskriven bok om sitt liv roffar således åt sig av den smörklick som ska räcka åt även de författare som skriver för livet. Under tiden sitter kulturarbetare och skumpar på ett tåg på väg till någon kommun som med sin magra budget försöker få folk att lämna tv-soffan och komma och lyssna på en person som inte är i smöret. Men det kanske är en person som brinner för sin sak. Och det är värt mer än allt smör i Småland.

Unni Drougge är författare som sedan debuten »Jag, jag, jag« 1994 har kommit ut med ytterligare tio romaner. I april 2009 valde hon att lägga ut romanen »Boven i mitt drama kallas kärlek« som ljudbok på fildelningssajten Pirate Bay.