Om liberalismen är ensamhetens ideologi kan den inte stå emot nationalismen
Problemet med Jesper Ahlin Marcetas liberalism är att den saknar svar på vår tids avgörande fråga, den utbredda ensamheten och dess hot mot demokratin. Om liberalismen är ensamhetens ideologi så kan den inte stå emot nationalismen.
Bild: TT
Min tes om att det är bra för människor att vara med i självvalda gemenskaper är inte liberal, hävdar den liberale filosofen Jesper Ahlin Marceta. Inte för att jag någonsin sökt medlemskort i liberala föreningen – en sådan förening vore kanske en självmotsägelse? – men jag tycker ändå det låter lite märkligt.
För det krymper det liberala projektet till en hyperindividualistisk ensamhetsideologi, och gör på så sätt partier med ”liberal” i sin beteckning irrelevanta för vår tids utmaningar.
Dagens samhällsproblem är inte bara materiella eller juridiska utan har med vårt sätt att leva att göra. Det svenska samhället plågas av utbredd ensamhet, en växande psykisk ohälsa och cementerade utanförskapsområden. Dessutom försvagas civilsamhället på ett sätt som gör att tillit, egenmakt och tron på demokratin eroderar.
Sammantaget skapar detta en känsla av sönderfall. Denna fragmentisering är i dag ett av de stora problemen i väst.
Har liberalismen inget att säga om detta tillstånd?
Ahlin Marcetas version av liberalismen har inte det, men jag är inte säker på att det är den enda. När jag påstår att vitala och självvalda små gemenskaper kan vara en del av lösningen tycker jag mig ha en del liberaler på min sida.
Till att börja med det liberala frisinnet, företrätt av riksdagspolitikern Waldemar Svensson. Vid sidan av personlig integritet var, skrev han, samverkan avgörande för människan. Och mellan dem såg han ingen motsats: ”Ju mera självständigt en människa kan utvecklas… desto mera kan hon tillföra en mänsklig gemenskap.”
Svensson representerar det jag i andra sammanhang har kallat för en relationell liberalism, där friheten inte handlar om att isolera sig från alla andra utan om att använda sin frihet till att knyta nya, självvalda band.
I vår tid återfinns samma perspektiv hos den tidigare riksdagspolitikern Christer Nylander (L), som i sin bok ”Den besvärliga friheten” menar att liberalismens individualism måste kompletteras med kommunitära perspektiv:
”Liberaler lägger väldigt mycket krut på att ifrågasätta gemenskaper som finns, men inte lika mycket på att prata om vad som kan ersättas. För mig är inte liberalismen ensamhetens ideologi. Det har aldrig varit frågan om att krossa alla gemenskaper. Liberalismen handlar om rätten att lämna dåliga gemenskaper, inte för att sedan förbli ensam, utan kunna vara en del av andra gemenskaper”
Om liberalismen identifiera sig som ensamhetens ideologi kommer den förlora sin politiska relevans. Ett samhälle som består av isolerade individer får svårt att hänga samman, och upphör i värsta fall att vara just ett samhälle. Det är denna kris som nationalismen försöker hantera, men genom att sätta en hård ram kring hela samhället.
Ett annat svar på samma utmaning skulle vara att skapa förutsättningar för en myriad av små, självvalda gemenskaper genom vilka människor knyts till varandra på frivillig basis. Då fogas samhället samman genom enskildas initiativ – nerifrån och upp, i stället för uppifrån och ner.
I mina öron låter detta som ett liberalt alternativ. Jag hoppas för liberalernas egen skull att det är så.
***
Min tes om att det är bra för människor att vara med i självvalda gemenskaper är inte liberal, hävdar den liberale filosofen Jesper Ahlin Marceta. Inte för att jag någonsin sökt medlemskort i liberala föreningen – en sådan förening vore kanske en självmotsägelse? – men jag tycker ändå det låter lite märkligt.
För det krymper det liberala projektet till en hyperindividualistisk ensamhetsideologi, och gör på så sätt partier med ”liberal” i sin beteckning irrelevanta för vår tids utmaningar.
Dagens samhällsproblem är inte bara materiella eller juridiska utan har med vårt sätt att leva att göra. Det svenska samhället plågas av utbredd ensamhet, en växande psykisk ohälsa och cementerade utanförskapsområden. Dessutom försvagas civilsamhället på ett sätt som gör att tillit, egenmakt och tron på demokratin eroderar.
Sammantaget skapar detta en känsla av sönderfall. Denna fragmentisering är i dag ett av de stora problemen i väst.
Har liberalismen inget att säga om detta tillstånd?
Ahlin Marcetas version av liberalismen har inte det, men jag är inte säker på att det är den enda. När jag påstår att vitala och självvalda små gemenskaper kan vara en del av lösningen tycker jag mig ha en del liberaler på min sida.
Till att börja med det liberala frisinnet, företrätt av riksdagspolitikern Waldemar Svensson. Vid sidan av personlig integritet var, skrev han, samverkan avgörande för människan. Och mellan dem såg han ingen motsats: ”Ju mera självständigt en människa kan utvecklas… desto mera kan hon tillföra en mänsklig gemenskap.”
Svensson representerar det jag i andra sammanhang har kallat för en relationell liberalism, där friheten inte handlar om att isolera sig från alla andra utan om att använda sin frihet till att knyta nya, självvalda band.
I vår tid återfinns samma perspektiv hos den tidigare riksdagspolitikern Christer Nylander (L), som i sin bok ”Den besvärliga friheten” menar att liberalismens individualism måste kompletteras med kommunitära perspektiv:
”Liberaler lägger väldigt mycket krut på att ifrågasätta gemenskaper som finns, men inte lika mycket på att prata om vad som kan ersättas. För mig är inte liberalismen ensamhetens ideologi. Det har aldrig varit frågan om att krossa alla gemenskaper. Liberalismen handlar om rätten att lämna dåliga gemenskaper, inte för att sedan förbli ensam, utan kunna vara en del av andra gemenskaper”
Om liberalismen identifiera sig som ensamhetens ideologi kommer den förlora sin politiska relevans. Ett samhälle som består av isolerade individer får svårt att hänga samman, och upphör i värsta fall att vara just ett samhälle. Det är denna kris som nationalismen försöker hantera, men genom att sätta en hård ram kring hela samhället.
Ett annat svar på samma utmaning skulle vara att skapa förutsättningar för en myriad av små, självvalda gemenskaper genom vilka människor knyts till varandra på frivillig basis. Då fogas samhället samman genom enskildas initiativ – nerifrån och upp, i stället för uppifrån och ner.
I mina öron låter detta som ett liberalt alternativ. Jag hoppas för liberalernas egen skull att det är så.
***
