Omöjligt uppdrag
Sås, det var det Klas Östergren stod och gjorde när Peter Englund ringde häromveckan. Jämsides med kultursidornas unisona hurrarop över att en så älskad och gudabenådad författare äntligen valts in i Svenska Akademien var det om hovmästarsåsen man kunde läsa. Den skar sig visst, paff som han blev över samtalet från den ständige sekreteraren.
Och nej, det där är ingen nonsensdetalj.
Bilden som frammanas av denne distingerade men smått rebelliske intellektuell som står mitt i grytorna på sin skånska gård är kongenial med den »folkliga kredd« som Akademien tillskrivits de senaste åren. När historikern Peter Englund tog över rollen som ständig sekreterare 2009, var jag inte ensam om att läsa in Akademiens nya riktning i växlingen från kavaj (Horace) till skinnpaj (Peter). Lite på samma sätt som Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, i helgen (1/3) uttryckte en euforisk förhoppning om att Klas Östergrens inträdestal i december inte hålls i frack, som brukligt, utan i en smoking Östergren fått av sin farsa.
Och vem vet, kanske dristar han sig till det?
En frack mot en smoking.
Det där säger trots allt något om Svenska Akademiens svängrum.
Okej att De Aderton lite oftare än förr tycks lämna Olympen för att kliva ner till oss vanliga döda, men det är nog lika bra att kapitulera inför faktum. Inte ens sköna lirare som Klas Östergren, eller litteraturprofessorn Sara Danius – som förklarat krig mot mossigheten – kommer att öppna institutionen mot världen.
Det har Gustav III sett till. Svenska Akademiens verksamhet dikteras helt av de stadgar som formulerades 1786 när han instiftade den. Och de premierar just slutenhet. Vad som händer, sägs och skvallras om när ledamöterna varje torsdag sammanträder i Börshusets sessionsrum i Gamla stan stannar där. Allt sker bakom lyckta dörrar. Ledamöterna har tystadsplikt så länge de lever, och protokollen förvaras i hemliga arkiv.
Jag tycker precis som så många andra att det är uppfriskande att Klas Östergren, som letat sig ända in i folkdjupet med generationsromaner som »Gentlemen« och »Gangsters«, nu landat på stol nummer 11, tidigare Ulf Lindes. Att han är en fenomenal berättare var något jag blev påmind om förra året när jag läste hans senaste novell »Ravioli«, där en vilsen man i skitigt blåställ vänsterprasslar med överklasskvinnan Louise tills mättnaden och förödmjukelsen lägger sig som en burk ouppvärmd köttsås över stackars Johnny. Händig med hammaren, men inte med sina lidelser.
På 28 fickformatssidor lyckas Klas Östergren måla fram en berättelse, stämning och karaktärsteckning som andra kräver 500 sidor för att åstadkomma. Men att han skulle göra Akademien folkligare? Nej.
Och när »Babels« programledare Jessika Gedin säger att Svenska Akademien med Klas Östergren nu utgör »världens roligaste läsecirkel«, så brandar hon institutionen som ett näste av boklig lycka, något man själv sällan lyckas med. Det är en fin tanke, om det stämmer. Det får vi aldrig veta.
Läs mer:
Klas Östergren: »Vart jag än går träffar jag dårar«
