Onanister är vi allihopa

På tåget hem mot min håla, mot skogen och epatraktorerna, läser jag om Den andra kvinnan. Hon har inget namn, jaget i Therese Bohmans roman. Men under en god stund (tills hon lyckas ragga upp en läkare) är jag övertygad om att hon är mitt 18-åriga jag, hon som drog från skogen för att bli något annat.

Den andra kvinnan vill flanera. Hon ser ner på sina arbetskamrater i kantinen. Söker det medelklassiga ljuset i humaniorapoäng och framgångstrygga män. Hennes bortlängtan rimmar illa med både systerskap och klasskamp. När Elin Cullhed i DN (3/11) jämför Therese Bohmans romanfigur med arbetarikonen Maja Ekelöfs rapporterande från en skurhink rodnar jag över min egen självupptagenhet.

Det finns de som påstår att Reinfeldt-eran var peaken för de självföraktande medelklasskildringarna. När vi inte längre har en statsminister som håller brandtal om livspusslets våndor så kommer män med tillgång till tryckpressar att behålla sin vuxenångest för sig själva.

Av höstens utgivningar att döma vänder nu journalister och samhällsskildrare i stället skalpellen mot arbetarklassen på landsbygden. De beger sig hemåt. Den kreativa klassen må bo i storstaden, men den består till stor del av människor från små orter, byar där tonåren är tråkiga nog för nörderi och 10 000 timmar träning i skrivande eller fotografi. Således kunde Aftonbladet nyligen skicka ett halvdussin profiler till deras hemorter för att undersöka sverigedemokraternas rurala framgångar. En av dem, krönikören Patrik Lundberg, gav dessutom strax före valet ut boken »Onanisterna« om ett gäng killar runt 20 i Sölvesborg som lyssnar på Onkel Kånkel och anar att livets höjdpunkter ligger bakom dem.

Men det sårigaste, vackraste inlägget i hemvändargenren har nog redan gjorts: Alexander Mahmouds reportage om Grimslöv i tidskriften Re:public som i veckan spreds som en löpeld över nätet. Mahmoud reser även han hem för att utforska varför människor i hans närhet röstar på sverigedemokraterna. Den första konfrontationen sker med hans egen mamma. Kompisen har en tröja med texten Ku Klux Klan. Hans lillebror kallas neger; »det är hans namn«. Till slut bryter Mahmoud mer eller mindre ihop.

Framför allt är det två saker som är ovanliga med Mahmouds text: Det ena är att han öppet skäms över att längta hem till Stockholm, över att vara privilegierad. Det andra är den ärliga skildringen av rasismen, han låter själv nästan som att han känner sig tvingad: »Jag har hela tiden tänkt tesen att jag ska förgylla och halvromantisera Grimslöv men fy fan vad det här stället suger.«

De två sakerna hänger förstås ihop. Alexander Mahmoud blottar hur rädslan att sparka nedåt gör att många drar sig för att beskriva vardagsrasismen på landsbygden. Så till den grad att sociologisk insiktsfullhet ibland glider över i respektlöst omyndigförklarande. Och till viss del bottnar rädslan i det dåliga samvetet hos alla oss som drog därifrån.

Men som Patrik Lundberg säger när han intervjuas om sitt intoleranta killgäng i »Onanisterna«: »Onanister, det är de som inte kan se bortom sin egen lilla krets. Det kan vara folk på tv-huset och det kan vara 20-åriga killar i Sölvesborg.«