Oss själva nog

»Jaså, du bor i Knausgårdland.«

Att husera vid Regeringsgatan i Stockholm är inte längre att bo vid ett anrikt musikpalats. Nalen? Nä, Karl Ove var här först. Den norske författarens nattliga spaning ner på porrstället US Video, »den ändlösa strömmen av själar som gick nedför trappan och satte sig i källarbåsens mörker för att onanera medan de betraktade de lysande monitorerna« har för evigt för-ärat detta inte så förtjusande ställe en plats i samtidslitteraturen.

Allt Knausgård rör vid blir Knausgårds.

I den på svenska nu utgivna femte – och näst sista – delen i romansviten »Min kamp« sitter den nittonårige Karl Ove i en grekisk bergskreva försjunken i Ulf Lundells »Jack«. I tomheten. Med cigaretterna i ett knyte på huvudet. Hur skiljer han sig då från vilken sökande, Lundell-vurmande dussinsvensk som helst?

Inte nämnvärt.

Troligtvis en deppig dom för norrmannen som kallat landet han nu bor i »fittlandet« Sverige.

Knausgårds naturliga spelplan är Norden.

Det är i Kristiansand han skurar sin fars spyor.

I Stockholm han förfasar sig över plankstek och feminiserade män som går med barnvagn.

I det danska rikets mitt han vet att han snart är hemma i tryggheten.

En bättre inkarnation av den nordiska tanken än Karl Ove Knausgård får man nog leta efter.

Ändå hittar jag inte författaren i programmet för årets bokmässa, som har Norden som tema. Det nordiska samarbetet firar sextio år, och Nordiska rådets litteraturpris delas ut för femtionde gången. Stor »grannträff« alltså. Men utan Knausgård, verkar det som.

Vår snabbaste länk till Norden.

Kan du nämna vilka tre författare som rott hem Nordiska rådets litteraturpris de senaste tre åren? Svarar du rätt på samtliga: Merethe Lindstøm, Gyrir Elíasson, och Sofi Oksanen, är det troligt att du är bibliotekarie, kritiker eller inbiten nordist.

Vårt intresse för det nordiska är inte särskilt stort. Som om Nordens sak inte längre är vår.

Tiden när Sverige var rikast i Norden är förbi. Störst, bäst, vackrast, nej det är inte längre vi. Kanske kan vi inte hantera underläget?

I femte delen av »Min kamp« berättar Knausgård om tiden han gick på Skriverkunstakademiet i Bergen. Inte bara var han en misslyckad författare full av mindervärdeskomplex, han insåg också att han var en »blind« läsare; »läste jag till exempel Stig Larssons ›Introduktion‹ kunde jag inte definiera det nya med den, eller det väsentliga i den«.

Det där att han väljer Stig Larsson som litterär överman, det skulle en svensk författare aldrig ha gjort. Valt en norsk alltså.

Strindberg hade det nog blivit. Eller Knausgård.

Han är ju nästan svensk.

Del 5 i Karl Ove Knausgårds romansvit »Min kamp« ges ut av Norstedts. Bokmässan i Göteborg pågår 27–30 september.