På ålderns vår

Sven-Bertil Taube lägger mikrofonen mot hjärtat. Han riktar en på samma gång oseende och allseende blick ut i fjärran och väntar ut de sista tonerna av »Rosornas gud«.

»Art in its purest form«, säger en tagen Andreas Kleerup.

Sven-Bertil Taube, 81, är den äldsta deltagaren någonsin i TV4:s »Så mycket bättre«. Hans avsnitt drog säsongens högsta tittarsiffror. Publiken fullständigt avgudar estradören som har ägnat sitt artistliv åt att förfina konsten att tolka andras verk.

Det är något med Sven-Bertil Taube, vår vandrande svenska folksjäl och trygghetssymbol. Han är ständigt belevad men samtidigt undanglidande. Älskad, men alltid lite på sin vakt.

Sven-Bertil Taube växte upp med ett nationalmonument till far och en berömd skulptör till mor. Han valde två för kändisbarn nästan omöjliga karriärvägar och lyckades med båda. Egentligen är det förvånande att han inte har fått utstå mer Jante.

Först och främst blev han vår mest hyllade Taubetolkare, helt i egen rätt, trots att många andra hade sjungit visorna före honom. De sura kommentarerna om snålskjuts och imitation har varit få.

Vid sidan av musiken blev han också en respekterad skådespelare, på Dramaten och i internationella teater- och filmroller.

Sedan är det kläderna. Sven-Bertil Taube, den evige eleganten, har en ärkekonservativ yttre framtoning. Ändå har alla i ett halvt sekel varit överens om att han är Sveriges bäst klädde man. På honom blir röda byxor ingen provocerande överklassmarkör utan bara självklart stilfullt.

Dessutom är han hänsynslöst charmig på ett sätt som brukar kunna trigga aggressioner hos människor. Han passar in i varje situation, skapar god stämning vem han än talar med på sin nedre östermalmska. »Man känner sig ofta som en trist och tyst elefant vid hans sida«, klagade vännen Beppe Wolgers 1960.

Hur blev Sven-Bertil Taube sig själv? Han var honom redan från början, är svaret som framträder i självbiografin »Ord och många visor« från 2007. Hans egen anekdotspäckade livsberättelse är närmast helt befriad från utveckling och betydelsebärande ögonblick. Det är som om han var färdig redan från födseln, kom ut med plastrongen prydligt knuten om halsen.    

Vid sju års ålder underhöll han stamgästerna på Den Gyldene Freden med visor och uppvaktade en klasskamrat genom att följa henne till dörren och be om lov att få överlämna en julklapp. När kriget tog slut 1945 övergav han sina gipssoldater och började rita pinuppor.

Kanske beror det på att barndomen för sjuttio år sedan var så mycket kortare än i dag, kanske på uppväxten i konstnärsfamilj med en fyrtiofem år äldre pappa.    

Sven-Bertil Taube fick följa med sin far på hans konserter, bära hans luta, plocka upp hans saker, putsa hans skor. »Ren krage och putsade skor är den ram inom vilken din person ska utvecklas«, sa Evert Taube.

På våren 1959 ackompanjerade han sin pappa i tv:s frågesport »Tiotusenkronorsfrågan«.

I programmet, som finns i SVT:s öppna arkiv, gör Evert Taube entré till studiopublikens applåder.

»Jag trodde du var radiochef?« säger han till programledaren Nils Erik Baehrendtz och blir sen mycket förnärmad när han förstår att han förväntas sjunga en av sina visor. När nationalskalden har obstruerat i någon minut och Per Anders Runo som tävlar i ämnet Bohusläns skärgård börjar se svimfärdig ut, lutar sig Sven-Bertil Taube fram och viskar i sin fars öra.

»Tänk på att det här är en tävling. Det måste gå rätt till för tävlingens skull. Sjunger du nu om jag spelar då?«

Evert Taube gör som han blir tillsagd. Han drar igenom »Huldas Karin«, glatt och skorrande falskt. Sedan kliver han med raska steg över studiogolvet rakt in i kameran. Sonen skakar artigt hand med alla medverkande innan han skyndar efter.

Snart skulle han börja sjunga faderns visor själv.

»Taube Junior skivsensation!« jublade Aftonbladet i september 1962 efter de första albumen med Bellman- och Taubetolkningar.

När han började tolka sin fars visor skänkte han dem en röst som de saknade och behövde. Hur gamla inspelningar med en ung, vital Evert man än lyssnar på går det inte att med den bästa vilja i världen påstå att han var en skicklig sångare.

I Sven-Bertil Taubes versioner blir visorna eleganta och förfinade, uppvisningar i perfektion. Att lyssna på honom är att njuta av hur bokstaven R kan låta, att känna magstödet i »Varför skola mänskor strida«, att dåna lite av det erotiska vibratot i »Så skimrande var aldrig havet«.

Han får visorna att lyfta mot himlen, i synnerhet balladerna. Om hans lätthet och skönhet någon gång förtar berättelsen är det i skrönor som »Karl Alfred och Ellinor« som behöver mer sprucket sjömansbröt.

Respekten för hans Taubetolkningar beror förmodligen också på att visorna för länge sedan har frigjort sig från sin upphovsman. De är allas egendom. Snart minns ingen längre vem som har skrivit den där Coopreklamlåten »Änglamark«, men den sitter fastklistrad i vårt gemensamma medvetande likt en »Ja, må han leva« eller »Idas sommarvisa«. Sven-Bertil Taube är inte längre i första hand förvaltare av arvet efter Evert Taube, utan den som sjunger våra svenska sommarsånger bäst.

Offentligt har han aldrig uttryckt annat än tacksamhet över sin frånvarande, rumlande, grandiose far. Evert Taube var uppfinnaren, han själv exekutören. »Jag spelar en roll vad jag än gör, men Evert han var verket.«   

Historien om Sven-Bertil Taubes ungdomsår bär på drömmen om en förlorad värld. I självbiografin berättas om en ung man som flyter ovanpå, hoppar av skolan och ställer till olyckor, men alltid landar på fötterna med ett vinnande leende. Obekymrat glider han runt i Europa och blir stående på torg utan pass och pengar. Allt löser sig med ett telegram till pappa eller ingripanden från hjälpsamma främlingar. På väg till USA glömmer han att ansöka om visum, men pappa skickar sitt visitkort till ambassadören och Sven-Bertil Taube får gå före i kön.

Trött på bilden av sig själv som välartad spär han gärna på myten om Taube Junior som konstnärsunge och badass. Oskulden blir han naturligtvis av med hos en glädjeflicka bakom Moulin Rouge i Paris. På samma resa köper han en existentialistskjorta av svart linne med vita knappar för att se ut som Sartre. Som sextonåring reser han ensam till Irland med gitarr och skissblock och vandrar runt mellan folkmusikfestivaler.

Det mesta i självbiografin är klädsamt, även de mörkare stråken går i varmt ljusgrått. Läs mellan raderna, uppmanar bokens författare Petter Karlsson i sitt efterord.

I mellanrummen märks till exempel sorgen över den havererade relationen med äldre brodern Per-Evert, numera avliden. En arvsstrid efter Evert gjorde att bröderna inte talade med varandra på över 30 år. I anekdoterna från barndomen finns återkommande antydningar om brodern som en plågoande.

Självtvivel finns också, med en mångårig rampfeber och prestationsångest som största hinder.

Skådespeleriet blev frizonen där Sven-Bertil Taube slapp vara väluppfostrad lillebror och den svenska sommarens traditionsbärare. I sina roller är han en sann förvandlingskonstnär, ofta oigenkännlig. Titta på honom som uppfinnaren Swedenhielm i tv-pjäsen från 2003, bensinmacks-ägaren Ralf i Richard Hoberts filmer eller predikanten Hellgum i Bille Augusts »Jerusalem« – han går knappt att känna igen. Han är en makalös skådespelare och briljerar som allra mest i skurkroller – från den lismande Räven i »Klas Klättermus« på Dramaten 1965 till iskall naziofficer i filmen »Örnen har landat« 1976.

Sven-Bertil Taube på Cirkus 1975.

Som internationell filmstjärna var han verksam i en tid då även män objektifierades mer ohämmat. Inför premiären av filmen »The Buttercup Chain« skrev brittiska tabloider att han var »en mycket bra orsak för kvinnor att ta semester i Sverige«. »Ögonen är skärvor från en strålande sommarhimmel«, beskrev journalisten Audrey Slaughter.

Till London kom Sven-Bertil Taube i slutet av 1960-talet för att göra en musikalroll i West End. I intervjuer har han på sedvanligt väluppfostrat manér antytt att det inte alltid var så kul att vara en adlig Taube i tidens vänstervridna svenska teaterliv. Så han stannade kvar i London och spelade den svenske gentlemannatjuven Torkel Kraft i den legendariska BBC-serien »Herrskap och tjänstefolk«.

Redan när han hade fyllt 40 år började Sven-Bertil Taube blicka bakåt i intervjuer. »Man blir ju dystrare med åren«, sa han till tidningen Vi 1978 och talade om framtiden som något som låg bakom honom.

I dag har han åldrats ikapp med sin nostalgi, men nu som då är han en gäst från en svunnen tid. Och artigheten, som har varit ett nödvändigt ont för att hålla avstånd till omgivningen och samtidigt leva upp till dess förväntningar, sitter i.

Tidigare i år var han med i Malou von Sivers förmiddagsprogram i TV4 för att tala om albumet »Hommage«. Det råkade vara hans åttioåriga födelsedag.

»Grattis!«, sa Malou.

»Jag ber«, svarade Sven-Bertil.

Fakta | Snart på film igen

Sven-Bertil Taube, född 24 november 1934 i Stockholm, är sångare och skådespelare, bosatt i London. En hektisk vinter väntar för Sveriges mest välartikulerade plastrongbärare. Just nu spelar han in Johan Brisingers kommande film »Jag älskar dig: En skilsmässokomedi« och i februari åker han på stor turné med senaste skivan »Hommage Vol. 2«.

Den 5 december sjunger Sven-Bertil Taube farvälduett med Miriam Bryant i säsongsavslutningen av »Så mycket bättre«.