På besök i barndomen

Den italienska familjen befinner sig i upplösning, både i verkligheten och på film. I dagens Italien väljer allt fler unga par att inte skaffa barn och i det bioaktuella dramat »Allt om min pappa« finns bara spillror kvar av den bullriga, trygga gemenskap vi brukat få se i italiensk film. Det är så långt från myllret i Ettore Scolas »Familjen« man kan komma.

Syskonen Tommaso och Viola lever tillsammans med sin pappa Renato i en trång, dunkel lägenhet. Fadern, en frilansfotograf som har svårt att få ekonomin att gå ihop, får plötsliga raserianfall och barnen tassar runt honom på tå. Genom att ösa förolämpningar över Tommaso, och hårdhänt försöka fostra honom till man, får Renato utlopp för saknaden efter sin fru Stefania. Hon kommer och går i den lilla mörka lägenheten. Med jämna mellanrum lämnar hon familjen för att vara med en annan man.

När »Allt om min pappa« premiärvisades i Cannes förra året möttes den av positiva reaktioner och regissören Kim Rossi Stuart har kallats italiensk films nästa stora hopp. Han spelar själv rollen som Renato, en lösning som kom till efter att skådespelaren som ursprungligen var påtänkt hoppade av i sista stund.

Filmen berättas genom Tommasos ögon och Rossi Stuart överger aldrig barnets perspektiv. Han är konsekvent lojal mot sin elvaårige huvudperson.

– Den här historien kommer ur mitt behov att besöka barndomen och de händelser som inträffar på tröskeln till ungdomen. Sådant som har ofrånkomlig inverkan på vårt öde, säger han.

Trots att de vuxna båda två har abdikerat från föräldrarollen och är oförmögna att skydda barnen från sina problem, finns spår av traditionella könsmönster i filmens sätt att förhålla sig till deras svek. Sympatin för pappan är större. Renato »gör så gott han kan« och är ett offer för sin vanmakt. Hans vredesutbrott får förklaringar, medan mammans agerande förblir obegripligt. På frågan varför svarar Kim Rossi Stuart att det skett omedvetet.

– De är båda föräldrar som försöker älska på ett sätt som är möjligt för dem. Det är uppenbart att de begår stora fel, men jag ville inte döma dem. Vi försökte skapa komplexa personer. Mamman är en mystisk person, men man kan ändå ana hennes motiv.

Hans egen pappa var skådespelare och Kim Rossi Stuart kom tidigt in i branschen. Sin första roll gjorde han vid tolv års ålder och han säger själv att han nästan genast började betrakta filmer ur ett regiperspektiv. Manuset skrev han tillsammans med tre andra författare.

– Jag ville arbeta länge med manuset, nästan tre år. Det var jätteviktigt att komma till inspelningen med klara idéer kring varje liten nyans.

I original heter filmen »Anche libero va bene«, en titel som syftar på en scen då Tommaso och hans pappa pratar om fotboll och positionen »libero« (en spelare i en fri roll). Den svåröversatta titeln har i Sverige ändrats till »Allt om min pappa«.

– Jag förstår distributörens tanke. Det är en vacker titel, även om den blir lite opersonlig eftersom den refererar till en annan stor film av en viss spanjor.