Palme plaskar runt
Premiärpubliken är som vanligt roligast. Vi pratar socialdemokratiska tolvtaggare här, journalister som tagit en intressewhisky med huvudföremålet och blivit förtjusta, kulturprofiler som mörka vinkvällar genom ett långt liv ihärdigt försvarat reformismen.
Det finns drag av partikongress.
I pausen säger en vackert rynkad dam:
– Jag tycker inte om det.
Efteråt förklarar en herre med pondusmage:
– Vi gillar det inte.
Ordvalen är förtjusande, eftersom de antyder att en politisk process har ägt rum i bänkraderna under akt två. Missnöjet har gått från individ till kollektiv. De som strömmar ut genom Stadsteaterns dörrar denna torsdagskväll i januari då partiet har fått en ny ordförande är en rörelse, en rörelse som voterat om föreställningen och nu samstämt ska verkställa sågningarna.
Enade de stå när de kritiserar »Olof Palme – en pjäs från Sverige«.
Det börjar med ett preludium. Ensemblen repeterar och pratar lite samtidspolitik. Från åskådarposition förstår man att det ska gå en båge från det tidiga åttiotal som manuset mestadels behandlar till vår samtid och valförlusten 2010. Så mycket annat begriper man dock inte.
Efter första akten, där Philip Zandén och Mats Blomgren förtjänstfullt spelat upp den märkliga intervju Hagge Geigert gjorde med Palme, går det inte på något sätt att förstå vad manusförfattaren Lukas Svensson och regissören Tobias Theorell vill med föreställningen.
De tycks inte vilja något.
Det är inte den sortens sentimentalitet Stefan Löfven ska föra fram när han installationstalar dagen efter. Det är inte en kritik från höger. Det är inte heller ett historiskt gestaltande.
Jag fattar inte vad det är.
I andra akten tror jag mig förstå pjäsens syfte och då blir jag ilsken. Den centrala scenen är en urspårad kräftskiva där Palme har sällskap med en fransk revolutionär, ett fyllo, en Bertolt Brecht, en Jimmie Åkesson och några till.
Ska man vara snäll går det att säga att kräftskivan stundtals gestaltar partiets sönderfall, men ju längre akt två lider, ju tydligare står det att pjäsen har större ambitioner än så. Den vill säga vad som hänt med Sverige sedan Palmes dagar. Och det är här problemet ligger. Samhällsanalysen är grund som en vattenpöl.
Enligt pjäsen har följande hänt: 1) Socialdemokraterna har svikit sina ideal. 2) Pensionärer har börjat rösta på sverigedemokraterna.
That’s it. Moderater och miljöpartister existerar inte.
Man gör en hånfull och rolig drift med Jimmie Åkesson och upprepar sedan den gamla trötta klichén om socialdemokrater som inte längre står upp för de svaga. Sedan har man sagt sitt. Man beter sig som den fria vänster man är – skjuter på det gamla regeringspartiet från vänster, utan att förstå att själva beteendet gestaltar hur obsolet man blivit och hur lite man förstår av medborgarnas politiska preferenser.
Tankarna som förs fram är inte nya, inte originella, inte vältänkta.
Det är märkligt hur en pjäs om politik på en hyllad teater kan få bygga på så lättviktig politisk analys.
