Pandemin som krossade våra illusioner
Innerst inne är varenda människa övertygad om att just hon är undantaget – att just hon är undantaget från dödens oundviklighet, att just hon är den första människan som aldrig kommer att dö«, skriver Sigmund Freud i Betrachtungen über den Krieg und den Tod (1915). Människans förhållande till den egna döden präglas, menar Freud, av misstro. Den egna döden är otänkbar. Trots att vi lever våra liv i vetskap om att det kommer att ta slut så är den egna döden nästan omöjlig att föreställa sig. Inte bara den egna döden är otänkbar: Också de näras, de älskades död är omöjlig att föreställa sig, omöjlig att acceptera, och ändå är den en realitet, döden, som ingen av oss kommer undan.
I snart ett års tid har vi levt med ständiga uppdateringar om hur många som dött det senaste dygnet, den senaste veckan, i Sverige och i andra länder. Den pågående pandemin har gjort döden påtagligt mer närvarande i våra liv – och insikten om både individens, mänsklighetens och civilisationens sårbarhet oundviklig. Sociologen Zygmunt Bauman beskriver i Flytande rädsla (2006) modernitetens strävan bort från mörkret, osäkerheten och faran. Vi trodde att vi kunde bygga in oss i trygghet, bort från det som hotar människans existens och liv; utrota fattigdom, smuts och farsoter; resonera bort ondskan och omoralen; göra upp med antisemitism, rasism och sexism genom upplysning. Moderniteten var en rörelse mot osårbarhet, en fiktion om odödlighet.
Osårbarheten, skriver Bauman, visade sig vara en illusion: »Civilisationen är sårbar; den ligger bara på en fasas avstånd till inferno.« Den som inte förstått det tidigare, har tvingats förstå det 2020, när ett tidigare okänt virus orsakar en pandemi, med förödande konsekvenser för en hel värld. Vi kommer alla att dö. Vad gör vi med den insikten? Människor tycks ha hanterat den brutala insikten om sin egen dödlighet på samma sätt som människor alltid gjort: genom skapande och en längtan efter trygghet och sådant som känns välbekant.
Det som SVT Nyheter kallar »manusboom på förlagen« vittnar om en längtan efter att göra sig odödlig. Som kulturantropologen Ernest Becker skriver i The Denial of death (1973) är dödsångesten ursprunget till all mänsklig kreativitet; varje roman som skrivs, tavla som målas, stycke som komponeras är en besvärjelse inför döden, ett futilt försök att uppnå evigt liv genom att skapa något odödligt.
Den som saknar kreativa ambitioner och talanger skapar beständighet på andra sätt – genom att köpa sig ett hus och odla sin trädgård. Trots att ekonomin är skakig och arbetslösheten ökar har priserna på bostäder, särskilt villor och fritidshus, gått upp rejält. Kanske är det samma längtan efter trygghet, något välbekant och hanterbart, som är förklaringen till det ökade intresset för matlagning? Likaså köper folk hundar som aldrig förr – vad kan vara mysigare än en hundvalp? När tillvaron präglas av den typ av obehag som benämns Das Unheimliche, när det bekanta och hemtama plötsligt blir främmande och hotfullt, klamrar vi oss fast i det som trots allt känns tryggt: hundvalpar och hembakt bröd.
När apokalypsen kom, så var det inte i form av zombier, attacker från yttre rymden eller spektakulära naturkatastrofer. Nej, katastrofen kom med en nysning, med hosta och snuviga näsor. Sjukdomen som är ett potentiellt dödshot kommer via vänner, släktingar, bekanta. Den ligger på lur i fikarummet, mataffären och på lunchrestaurangen, mitt i det vardagliga och det vanliga. Den går på tvärs med alla våra normala instinkter och reaktioner: När krisen kommer och katastrofen hotar vill vi samla vår flock och mota hotet och döden tillsammans, vara tillsammans, hålla om varandra och försäkra oss om att allt kommer att bli bra.
Covid-19 har tvingat oss att göra precis tvärtom. Vi håller oss hemma, i de små sammanhangen. Kärnfamiljen och monogamin firar triumfer – allt och alla utanför den ytterst snäva kretsen kan vara ett dödligt hot. Den som inte redan har en partner längtar och dejtingappar ser en påtaglig ökning av nya användare.
Kommer pandemin och de rädslor och insikter den väcker leda till några bestående förändringar för vårt sätt att se på relationer, våra värderingar, våra val? Kanske, men inte nödvändigtvis på det sätt vi föreställer oss. Det är långt ifrån självklart att den livsstil som pandemin tvingat oss till – monogami, promenader i skog och mark, familjeliv, långkok och bullbak, trädgårdsarbete och tapetsering – kommer att bestå.
Pandemin har gjort oss alla till konservativa traditionalister. En del trivs säkert med det. Andra kommer att vilja göra uppror mot konventioner och institutioner.
Pandemin har inte bara tvingat fram en insikt om den egna dödligheten, inte bara tagit ifrån oss illusionen om osårbarhet. Pandemin har också tydliggjort att det inte finns någon som kan skydda oss från lidande, sjukdom och död. Den senaste undersökningen från Kantar Sifo angående allmänhetens tillit, tankar och beteende under coronakrisen (15 januari) visar att förtroendet för myndigheter, institutioner och politiken minskar kraftigt. Ett växande antal är kritiska till Sveriges hantering av coronaviruset. Fyra av tio känner oro för konsekvenserna för sig själv och sin familj och var sjätte tillfrågad är orolig för sin egen försörjning det närmaste året.
Den obehagliga misstanken om att ingen skyddar dig mer än du själv, att ingenting egentligen står mellan dig och döden, kan leda till olika slutsatser: Antingen tar du saken i egna händer och bygger dig ett fort, eller så rycker du på axlarna och tar tillfället i akt att göra precis som du vill, utan hänsyn till konventioner och krav.
Efter första världskriget utmanades allt som tidigare betraktats som grundläggande samhällsinstitutioner: flaggan, tronen och altaret. Ingen av de ärevördiga institutionerna hade skyddat människorna från krigets fasor.
När dessa, tidigare självklara storheter, ifrågasattes blev också andra institutioner, värderingar och ideal relativa. Allt kunde ifrågasättas och förkastas och något nytt kunde skapas. I den tidsandan, präglad i lika mått av känslan att allt kunde vara över i morgon och känslan att allt var möjligt, föddes modernismen. Surrealismen och existentialismen blomstrade. I Storbritannien revolterade Bloomsburygruppen mot viktorianska värderingar, den traditionellt realistiska konsten utmanades av en myriad av -ismer. Allt var möjligt, och eftersom allt, bevisligen, var förgängligt gällde det att gripa tillfället i flykten.
Livet är en flyktig gåva. En gång fanns världen utan mig, precis som den återigen kommer att finnas utan mig. I varje givet ögonblick kan människan fatta den tidlösa sanningen om sin existens, men mellan det förflutna som inte längre är och framtiden som ännu inte är, är det ögonblick hon existerar ingenting. Detta ingenting är allting, öppet för var och en att fylla med allting.
Sjuksköterskan Bronnie Ware arbetade i många år med döende patienter. Hon satt vid deras dödsbäddar och fanns med dem de sista dagarna, timmarna och minuterna av deras liv. Hennes erfarenheter av döende resulterade i en bok, The top five regrets of the dying, i vilken hon resonerar om det som människor ångrar då döden är nära. Det som människor ångrar allra mest är att de inte haft modet att leva enligt sina egna drömmar. I stället har de levt i enlighet med andras förväntningar och krav. Jag tänker att det är en lärdom att ta med sig till livet efter pandemin och en fråga att ställa sig själv: Vad drömmer jag om? Hur vill jag leva resten av mitt liv?