Paradisets arkitekt

Man kan tvista om var det började, men uppdämningen 1730 av den rätt oansenliga ån Westbourne i Hyde Park i London, är ett val så gott som något. Att Caroline av Ansbach, George II:s drottning, beordrade skapandet av en damm, var inte särskilt uppseendeväckande. Det som gjorde det här projektet unikt, var att dammen medvetet formgavs för att inte se formgiven ut. Det fanns inga räta vinklar, ingen enkel geometri. Bassängen böjde sig ograciöst genom parken, en ände fetare än den andra, som en illa stoppad korv.

The Serpentine väckte stor förtjusning långt utanför hovet. Det var som om Gud själv hade format vattenspegeln, i ett milt och meditativt ögonblick. För Londonborna blev dammen ett utflyktsmål och en populär kuliss för eleganta promenader.

Lancelot Brown fyllde fjorton år och var fortfarande en skolpojke i det rätt karga Northumberland, när the Serpentine invigdes. Tio år senare hade han flyttat söderut och var i tjänst som underträdgårdsmästare på godset Stowe i Buckinghamshire. Stowe hade, redan då, en av Englands mest omtalade och storslagna parker. Chef över den imponerande anläggningen var William Kent.

Det fanns en direkt koppling till The Serpentine. Uppdraget att skapa den »naturliga« dammen gick till Charles Bridgeman, då hovträdgårdsmästare. Dessförinnan hade han utvecklat sitt ideal att formge landskap så att de inte såg formgivna ut, just i Stowe. När William Kent tog över ansvaret för Stowe, förfinade han metoden. Och Lancelot Brown, som bara något år efter att ha anlänt till Stowe i sin tur tog över efter Kent, drev verkligheten än närmare idealet. Han började dessutom, med sin arbetsgivares goda minne, »förbättra landskapen«, som han uttryckte det, på uppdrag av andra ädlingar med parkfeber.

Brown kom att bli nästan obegripligt produktiv. 500 kvadratkilometer av det engelska landskapet bar Lancelot Browns signatur, när han föll död ned på sin dotters yttertrapps i London 1783. Många fler kvadratkilometer hade formgivits av andra, som inspirerats av Brown, även utanför England. Över Gustav III:s Hagapark utanför Stockholm svävar Browns ande. Det var Brown och hans efterföljare som satte tonen för Frederick Law Olmsted, när han 100 år senare anlade Central Park på Manhattan. Det till den grad att den del av parken som från början skulle bli en exercisplats för militären, istället blev en äng med betande, engelska får. Men det var ändå i England som Brown satte sitt främsta märke. Lancelot »Capability« Brown skapade i mycket eftervärldens bild av det engelska landskapet.

Lancelot »Capability« Brown.

Smeknamnet »Capability« – i sammanhanget bäst översatt med potential – fick han därför att han gärna talade om ett naturlandskaps »capability« att förädlas till en idealiserad version av sig självt.

Han var en trädgårdskonstens Hjalmar Mehr. Precis som Mehr frejdigt ledde rivningen av Stockholms historiska kvarter under Norrmalmsregleringen, tvekade inte Capability Brown att skoningslöst riva upp det som planterats före honom. Fram till Bridgeman och Kent hade den engelska trädgården varit formell. Först italiensk, i renässansstil, med geometriska mönster, formklippta buskar, labyrinter och muromgärdade rum. Sedan storslaget fransk i Le Nôtres Versaillestil. Lika formell och tuktad, men ännu grällare. Det var ingen ovanlighet att trädgårdarna i fransk stil hade färgat grus och målade statyer.

Allt sådant fick stryka på foten när Capability Brown tog sig an ett projekt. Han lät det förment naturliga landskapet svepa ända fram till herresätenas grundstenar. Byggnaderna blev stående som öar av sandsten, granit och marmor, i hav av böljande grässlänter. Ingen uppenbar geometri tilläts störa siktlinjerna.

Capability Browns osentimentala hantering av de äldre trädgårdsanläggningarna gjorde honom djupt impopulär bland en minoritet kännare, redan under hans levnad. Minoriteten blev majoritet efter Browns död. Han fnystes ilsket bort ur historien, inte bara av dem som föredrog den formella franska stilen. Romantikerna tråkades ut av Browns städade elegans. Gärna natur, resonerade de, men i så fall vild natur. Sturm und drang, inte idyll.

En hel del av Browns arbete gjordes ogjort när modet ändrades, men långt ifrån allt. Det gigantiska Blenheim Palaces parklandskap, utanför Oxford, är Browns, liksom stora delar av parken kring Warwick Castle och Highclere Castle, där Downton Abbey spelades in. Det är svårt att radera någon som arbetar i den skala Brown gjorde. På Longleat, där markisen av Bath huserar, finns dokument som visar att Brown lät plantera 91 000 träd ett givet år. På Stowe, där han stannade kvar till 1750, skapade han den berömda Grekiska dalen, genom att låta flytta 18 000 kubikmeter jord i vanliga skottkärror och plantera fullvuxna almar och lindar. Det hände att han flyttade mindre byar, som stod i vägen för landskapet.

I år firas, över hela England, 300-årsjubileet av Browns födelse. Det anordnas rundvandringar i hans landskap, det hålls seminarier, skrivs böcker och görs tv-program. Det anläggs till och med en ny park, enligt hans anvisningar. Hertiginnan av Rutland på Belvoir Castle i the Midlands hittade för ett par år sedan de planer Brown 1780 drog upp för slottet, men som aldrig fullföljdes. Nu är arbetet igång, även om de formella trädgårdarna närmast slottet inte kommer att rivas upp med rötterna.

Ingen adelsman eller lantjunkare med självaktning tyckte sig kunna vara utan Browns tjänster, när han stod på topp. Flera av dem knöt vänskapliga band till trädgårdsmästaren från enkla omständigheter. Till slut utnämndes han till kungens egen. George III, »galne kung George«, var när han var vid sina sinnens fulla bruk en praktisk människa med ett djupt intresse för jordbrukets utveckling, inte olik den samtida svenske jordbruksreformatören Rutger Macklean. För kungen, liksom för många av Browns klienter bland jordägarna, berodde Capability Browns popularitet delvis på att estetiken också hade en praktisk sida.

Browns landskap var dyra att anlägga, men rätt billiga i underhåll. De enorma svepande gräsmattorna, som var själva grunden för hans scenografi, var till större delen betesmark. Djuren – kor, får, hjortar – hölls borta från de verkliga gräsmattorna närmast byggnaderna med hjälp av sänkta murar, så kallade »ha-has«. De lurade ögat, som från huvudbyggnaden såg en enda stor yta av klippt gräs, utan stängsel eller andra avbrott. Hans stora vattenarbeten resulterade inte bara i konstgjorda sjöar, utan också i att vattensjuk mark kunde dikas ut och smutsigt vatten filtreras.

Men vad var det utöver det praktiska som fick engelska adelsmän, som trots allt bildade sig genom att göra Grand Tour i Europa, att ändå överge de franska och italienska idealen?

Den viktorianske trädgårdsmästaren John Claudius Loudon menade att det berodde på att det engelska landskapet så tidigt förlorade sin vildhet och blev helt inrutat som jordbrukslandskap. Naturen fylldes av geometriska mönster i form av häckar, stängsel och diken. Det förtog poängen med den formella trädgården, som inte längre blev en kontrast till en otyglad natur. Kontrasten skapades istället i det idylliska, svepande landskapet, utan raka linjer och påtaglig mänsklig ordning.

Parklandskapet runt Blenham Palace utanför Oxford finns fortfarande bevarat, denna målning är från 1880-talet. (Foto: Bridgeman Images)

En annan teori har att göra med en ovanligt kraftig storm 1711, The Great Blow, som fällde stora mängder träd. Den sägs ha fått engelsmännen att för första gången uppskatta scenografin som deras egna, inhemska träd bjuder.

Och den engelska parken har också en teoribakgrund. Capability Brown arbetade högst medvetet utifrån engelska upplysningsidéer. Alexander Pope beskrev den formella trädgården som tillkämpad och krystad, i jämförelse med naturens egna former, redan i början av 1700-talet. Målaren, satirikern och esteten William Hogarth skrev om »The Line of Beauty«, den s-formade serpentinlinje som enligt honom representerade liv, medan de räta linjerna stod för orörlighet och död. Linjen går igen i nästan alla Browns skapelser.

Och ändå: till sist är kanske den engelska parken en fransmans uppfinning. Målaren Claude Lorrains tavlor av idealiserade grekiska och italienska landskap blev omåttligt populära i England från 1730-talet. Den fantastiska trädgården Stourhead i Wiltshire sägs vara helt baserad på Claudes målning »Landskap med Aeneas på Delos«. Just den anläggningen var inte Capability Brown inblandad i, men han lät sig bevisligen inspireras av Claude.

Trädgårdskonsten kan beskrivas som en lika stor engelsk konstart som litteraturen. Och Capability Brown formade vår bild av England, kanske lika mycket som Shakespeare. Vi vet mer om Brown än om Shakespeare, som också firar märkesår, trots att Capability Brown skrev ut sig ur sina verk, genom att få oss att tro att ingen skapat dem. Han gjorde sig till en osynlig hand som lade landskapet tillrätta. Genom ombud och över decennierna, till och med på Manhattan.

Läs mer om firandet av Capability Brown på capabilitybrown.org.