Pärmbäraren Putin gick under radarn

”A riddle wrapped in a mystery inside an enigma”, så beskrev Winston Churchill Ryssland. Något liknande kan väl sägas om Vladimir Putin. 

Å ena sidan är jag så trött på honom. Den grisen! Vill inte ta hans namn i min mun. Det har nu varit krig i Ukraina i två år och över 10 500 civila har mist livet. Varför skulle vi vilja prata om Putin? Å andra sidan: nog är han fascinerande, den gamle KGB-agenten som lyckades bli först premiärminister och sedan president i Ryssland utan att någonsin ha haft ett renodlat politiskt uppdrag. 

Nog måste vi försöka förstå hur det gick till. 

Och Lena Einhorn har skrivit en bok som handlar just om ”den osannolika tioårsperiod då Vladimir Putin går från att vara en före detta spion med krossade drömmar och ringa framtidsutsikter till att nå den högsta maktpositionen i sitt land”. Hon har valt att fokusera inte så mycket på personen Vladimir som på ”de, ofta på ytan irrelevanta, processer som kan underblåsa en sådan ofattbar karriär”. Einhorn avslutar således sin berättelse under presidentvalsnatten den 25 mars 2000, då det står klart att Putin är Jeltsins efterträdare, den som ska ta Ryssland in i det nya årtusendet. Förväntningarna och förhoppningarna är skyhöga och champagnen bubblar i glasen.  

Anar någon vad som ska ske? 

Kameleont har undertiteln En dokumentär berättelse, men kallas samtidigt ”roman” av förlaget. Jag förhåller mig försiktigt skeptisk till denna halvdokumentära, halvfiktiva form. Einhorn skriver att hon håller sig nära dokumenten, och redovisar en rad källor (böcker, intervjuer och så vidare) som legat till grund för berättelsen, men det blir förstås svårt för läsaren att bena ut vad som är fakta och vad som är spekulation när det inte finns fotnoter, och när romanspöket svävar över boken.  

Hur som. Det är egentligen något av en marginalanteckning. 

För Kameleont är spännande, klargörande och föredömligt pedagogisk. Sparsmakad, återhållsamt berättad, journalistiskt kylig. Einhorn skriver inte sin läsare på näsan, utan jobbar mycket med det outsagda, och låter oss själva dra slutsatser. Hon behöver inte heller dra på några större känslomässiga växlar; berättelsen om Putins makttillträde är redan så laddad och full av förebådanden. 

Som Putins kärlek till Krimhalvön, hans sorg över det ryska imperiets sönderfall och Ukrainas självständighet, vilken han ser som onödig splittring. Som Bill Clintons tvekan inför hur demokratiskt sinnad Boris Jeltsins nyutnämnde premiärminister egentligen är. Oegentligheterna kring hussprängningarna i Moskva 1999, de som enligt den officiella storyn utfördes av tjetjenska terrorister, men också gjorde att Putins popularitetssiffror sköt i höjden bara några månader innan valet. Var de i själva verket orkestrerade av den ryska säkerhetstjänsten FSB, den som Putin var chef för innan han blev premiärminister? 

Och sedan alla mystiskt döda dissidenter. Den poloniumförgiftade före detta FSB-mannen Aleksandr Litvinenko. Demokratiförkämpen och liberala politikern Galina Starovojtova, som sköts ihjäl utanför sin lägenhet i Sankt Petersburg. Andra som dör under oklara omständigheter, av hjärtattacker eller... ja, vem vet egentligen? 

Einhorn lyckas också få sin läsare att förstå vad det var som den ryska befolkningen såg i Vladimir Putin när de valde honom till president. En stark och trygg man, ren, rättskaffens och korrekt, åtminstone med ryska mått mätt. Känd för att inte ta emot mutor. Nykter, där Boris Jeltsin oftast syntes full, rödplufsig och sjuklig. Intelligent, vältränad, tystlåten. Amerikanska presidenter och världsbankschefer gav honom sitt godkännande och häpnade över hans handlingskraftighet. När ryssarna darrade inför nästa terrorattentat startade Putin resolut en aggressiv offensiv mot Tjetjenien. Lugnet sänkte sig åter. 

Lena Einhorn skildrar skickligt det allmänt kaotiska stämning som råder i det Ryssland som knappt hämtat sig från kaoset som uppstod när Sovjetunionen brakade samman. Folket är traumatiserat. Skräcken styr dem: skräcken för att kommunisterna ska återta makten, skräcken för tjetjenska terrorister. Skräcken för hunger och brödköer. Oligarker delar upp makten mellan sig, roffar åt sig av statliga tillgångar medan folket svälter.  

Ofta verkar det oklart vem som egentligen styr landet. Vänskapskorruption genomsyrar politiken såväl som säkerhetsbyråerna och byggsektorn. Här och var dyker ärliga domare, jurister och journalister upp, eller politiska kandidater som vill genomlysa och förändra ruttna system, men de tystas snabbt. Putin uppskattas för att han inte är kommunist, men istället visar han sig, som en av hans kritiker uttrycker det, vara ”en kombination av ultra-nationalist och korrumperad byråkrat-furste, av tidigt tsarryskt snitt”.  

Hela tiden framstår han som märkligt kall och avmätt, inte det minsta makthungrig. En pappersvändare och pärmbärare som gör sitt jobb, sval och fokuserad. Länge flyger han under radarn. Sedan är han plötsligt högsta chefen.  

Hannah Arendt talade om ”ondskans banalitet”: onda gärningar utförda av och kanaliserade genom byråkrater som ”bara gjorde sitt jobb”. Det är kanske ena sidan av berättelsen om Putin. Men nog finns här också något annat, en vibrerande vrede, en obändig vilja, en verklig agenda. Den förblir oåtkomlig, ett slags retning i ögonvrån. Gåtan Putin varken kan eller försöker Lena Einhorn lösa. Däremot frågar hon sig ofta hur de runt omkring honom inte såg vad som höll på att ske. Tendenserna fanns ju där. Likaså de som faktiskt varnade.  

Till slut måste hon undra: var det kanske det här de ville hela tiden? 

Det är kanske den mest skrämmande frågan av alla.  

***

Läs även: Maria Callas var för stor för livet

Läs även: Med osviklig känsla för totalitarism