”Patrioter behöver inte vara dumma i huvudet”
Svensk kultur har funnits där hela tiden, det har bara varit fult att känna något för den. Jesper Högström recenserar en ny bok av Katarina Barrling och Cecilia Garme som förklarar varför.
Det krävdes ett krig för att socialisten George Orwell skulle inse att Marx hade fel: Arbetarna hade faktiskt ett fosterland. I essän Lejonet och enhörningen, skriven under Blitzen 1940, deklarerade han sin insikt att hans engelska hemland ändå var värt att försvara mot de tyska bombflygarna. För ändamålet gjorde han en distinktion mellan den fredliga kärlek till det egna landet han kallade ”patriotism” och den aggressiva nationalism som representerades av de nazistiska arméerna.
Kanske har ytterligare ett krig till sist påmint oss om att Orwells distinktion fortfarande är giltig. Ingen som sett ukrainarnas heroiska motstånd mot de ryska invasionsstyrkorna, har kunnat undgå att inse en sak: dessa människor kämpar för sitt land och sin kultur, och samtidigt för demokrati och frihet. De är patrioter och det innebär inte att de vill förtrycka andra folk.
Om det är så kanske utvecklingen i världen har uträttat en del av Katarina Barrlings och Cecilia Garmes ärende åt dem. Tesen i deras lågmält förnuftiga bok Saknad är att det faktiskt existerar en svensk kultur som det är rimligt att hysa en stillsam tillgivenhet inför. Ändå framförs den med ett lätt defensivt tonfall, som vore det ett försök att hävda att aztekernas människooffer kanske var en ganska trivsam sedvänja ändå. Ja, det defensiva tonfallet – hur det blivit nödvändigt, vad det fått för konsekvenser – är rentav ämnet för hela boken.
Författarna har hittat den perfekta utgångspunkten. På ”Snillepanget”, ett pensionat i Vanbo i södra Dalarna, fylkades ett antal svenska intellektuella under samma år som bomberna föll under Blitzen. Deras hållning till världsläget var identisk med Orwells, men deras slutsatser rakt motsatta. Åtminstone den framträdande av dem, Herbert Tingsten, kom att i sin inflytelserika offentliga gärning avvisa alla former av nationalism som skadlig, irrationell, i grunden förbunden med idéerna som driver de nazistiska arméerna.
Åttio år senare, menar författarna, är det samma elitistiska förhållningssätt som gör att arbetarbygden kring Vanbo är en där Socialdemokraterna måste kämpa för att behålla sin tidigare så givna valmanskår. När en plåtslagarson från Smedjebacken i dag förklarar sitt avfall till Sverigedemokraterna med att han längtar tillbaka till sitt barndoms Sverige är det inte främlingsfientlighet som talar, utan reaktionen på att en föregivet progressiv elit i storstäderna har vägrat att ta landsbygdsbefolkningens längtan på allvar.
Så långt kommen är det lätt att slå igen boken, med samma tröstlösa känsla som när man stänger av en tv-debatt. Detta är det syntetmaterial varav Twittergräl vävas, där påståendet att man är tystad och förlöjligad blir ett argument för det rättfärdiga i ens sak. Men författarna har tillräckligt många konkreta exempel som visar att den svenska skräcken för allt som kan tydas som ”nationalism” inte är något inbillat fenomen. Ta bara den ständiga reflexen att påpeka att kåldolmar minsann kommer från Turkiet, att Zorns målning av en midsommarstång är en konstruerad svenskhet sammansatt av importerade element, eller de hysteriska reaktionerna på beskedliga politiska förslag som att skapa en svensk litterär kanon.
Bidrar gör naturligtvis att ”svenskhet” till sin natur är ett odefinierbart begrepp, precis som Orwells ”mystiska” engelskhet (”stadiga frukostar och mörka söndagar, rökiga städer och vindlande vägar, gröna ängar och röda brevlådor”). Men att något är odefinierbart och känslomässigt betyder inte att det inte existerar.
Här blir författarna skarpast i sina formuleringar. Utöver den så kallade åsiktskorridoren finns en ”känslokorridor”. De skriver: ”vissa känslor är ’fina’ och vissa känslor är ’fula’. De fina känslorna är så fina att de till och med kan kategoriseras som något ännu finare än den finaste känslan, nämligen förnuft (…) Vi tror att det är just det här synsättet, där vissa känslor nedvärderas och föraktas, som har eldat på det ressentiment som vi ser idag.”
Genom en serie historiska tillfälligheter – Sverige råkade vid förra sekelskiftet vara en fattig randnation, samtidigt en väletablerad och etniskt homogen nationalstat utan behov av svulstiga skapelsemyter – tog sig den oundvikliga nationalismen formen av ”underlägsenhetsnationalism”. Man berömde sig av ödmjukhet och fördragsamhet och framhävde den saken som nationell dygd. Tingsten påpekade hur denna lätt gick över till ”missionsnationalism” (tanken på att det egna folket, i kraft av just sin ödmjukhet, är utvalt som föredöme för mänskligheten) och vidare till ”övernationalism” där det egna folket ”på ett särpräglat sätt representerar hela mänskligheten”.
I Sverige efter Andra världskriget har denna enligt Barrling och Garme tagit sig en särskild form: ”Vi menar att Sverige under senare decennier alltmer präglats av det som Tingsten benämner övernationalism (…) Den har byggt på ett mer eller mindre uttalat antagande om att Sverige är ett progressivt land, bortom kultur, som ser all förändring som god.”
Och nu är alltså, det är bokens tes, den övernationalismen ett förgånget skede. Bara en rad historiska omständigheter gjorde ju att ingen förbittrad och aggressiv nationalism gjorde sig gällande här – att en sådan fanns och att Herbert Tingsten i sin ungdom i hög grad var en del av den kunde förtjäna att påpekas som en bakgrund till hans senare ställningstaganden. I sin självbiografi berättar han om sin uppväxt i en ”nationellt sinnad” miljö kring Bondetågets dagar, där en militaristisk historicism var själva kärnan i nationalismen och fosterlandet sågs som ”ett pärlband, ännu ofullständigt, av historiska triumfer”.
Sett på det viset är den särskilda svenska nationalismen, vilket prefix man nu vill förse den med, ett oundvikligt och troligen ganska avundsvärt fenomen. Lyckliga nationer har ingen historia. George Orwell begrep att det krävdes ett krig mot en djävulsk diktatur för att förändra det faktum att ”en engelsk intellektuell skulle skämmas mer över att stå i givakt under ’God save the King’ än över att stjäla ur fattigbössan.”
I fredstillstånd rådde det som Orwell kallade en naturlag, ”att patriotism och intelligens var skilda åt”. Men hans enkla poäng var att man inte behövde vara dum i huvudet för att vara patriot. Förhoppningsvis behöver vi inte Vladimir Putin för att lära oss den saken.
***
Läs mer: "Befria Lena Nyman från offerkoftan"
