Pengar biter inte på sexsoffor

Minns ni prolongeringssoffan? Den möbel som regissören Staffan Olzon pratade om i »Aktuellt« i början på förra året när debatten om sexuella trakasserier inom scenkonsten rasade som bäst. En soffa på teatern dit en manlig maktperson tar en skådespelerska för att så att säga förhandla om arbete. Lite sex på soffan i utbyte mot ett förlängt (prolongerat) kontrakt. Att det verkligen gick till så på svenska teatrar hade Olzon fått berättat för sig från flera kollegor.

Jag kommer att tänka på den där prolongeringssoffan när jag läser Lena Adelsohn Liljeroths och Nyamko Sabunis debattartikel i Dagens Nyheter (10/3). Där slår de fast att kulturvärlden präglas av ojämlikhet, och lovar att satsa 17,5 miljoner kronor under tre år för att stärka kvinnors ställning inom tre områden: film-, musei- och musikområdet.

Trots att kulturen är ett progressivt område är det fortfarande männen som dominerar där, enligt Adelsohn Liljeroth och Sabuni. »Vad detta beror på kan vi bara spekulera i, men det underlättas nog inte av att många kulturredaktioner leds av män och att det är oroväckande ofta män som porträtteras på tidningssidor och i nyhetsinslag.«

Påståendet om manshegemoni på kulturredaktionerna har de fått äta upp, eftersom det inte stämmer (i själva verket är 69 procent av kulturcheferna vid de 25 största dagstidningarna kvinnor). Och artikelförfattarnas så kallade stickprov har också fått utstå en del spe – de surfade bland annat in på en stor kultursidas webb och noterade att författarna under »aktuella böcker« uteslutande var män.

Att artikeln lämnar mycket övrigt att önska är en sak. Men själva frågan – mer pengar till kulturen för ökad jämställdhet? Det borde väl vara bra. Inte minst när den förra mandatperiodens satsning på jämställdhet inom scenkonstområdet presenteras som modern till bättre rekryteringar: år 2006 fanns endast en kvinnlig chef på våra nationalinstitutioner, i dag fem!

Att Dramaten under Marie Louise Ekmans ledning nu spelar fler kvinnliga dramatiker är toppen, men hur mycket handlar det om att hon är kvinna? När Line Knutzons »Hantverkarna« hade premiär på stora scenen våren 2010 var det tredje gången på 31 år som en pjäs av en kvinnlig dramatiker spelades där. Ändå innehades chefsstolen under flera år av en kvinna, Ingrid Dahlberg (1997–2002). Det visar att det här med att räkna kvinnohuvuden är en tämligen meningslös lek. Marie Louise Ekman är en visionär, ett barn av sin tid. Kvinna eller inte, det spelar mind­re roll.

I egenskap av kvinna kan det vara tröttsamt att ständigt bli »satsad på«. Det finns också en risk att det direkt motverkar det ädla syftet, och föder misstankar att kvinnor curlats in i det konstnärliga rummet.

Därav prolongeringssoffan, en symbol för den mest sjaskiga formen av manlig makt. Med mer pengar har man råd att transportera soffan till närmsta soptipp. Men det hela kan bli en skenmanöver, om den ändå lever kvar. Mentalt.