Pestens tid

»Äntligen! Tack, vad snällt.«

Orden kom ur Jon Voss mun när Jonas Gardell berättade att han höll på att skriva en roman med avstamp i 1980-talets svenska aidsepidemi.

Jon Voss har levt hela sitt vuxna liv som en frontperson inom gaymedia och är numera vd för QX Förlag. Gardell kom till tidningen QX:s redaktion för att kolla pressarkivet under skrivandet: artiklar från en tid när vårdpersonal bar skyddskläder likt astronauter, när kändisar smugglades in bakvägen till Roslagstulls sjukhus, när den mystiska farsoten sas vara Guds straff till bögar, sprutnarkomaner och prostituerade, när debattörer på allvar menade att hivsmittade borde interneras i Norrland och bära en synlig tatuering.

Man kan tycka att ordet »snällt« är apart i sammanhanget – men suget efter den breda, svenska berättelsen är enormt. Jon Voss tar ett andetag i telefonen och säger förvånat att han inte kan hålla tårarna tillbaka. Att han ännu inte fattat hur mycket han har längtat efter att få historien berättad av någon som var där. Att det ska bli skönt att få röra om i det infekterade såret. Släppa loss vreden och sorgen hos dem som överlevde. Och att dagens svenskar kan få en chans att förstå vad som egentligen hände, hur myndigheter och lagstiftare agerade och hur hela samhället påverkades.

Att det tagit hela 30 år innan någon skriver en bred och personlig skildring i svensk miljö har flera orsaker, tror Jon Voss:

–Det handlar om ett slags förträngning. Det var en fruktansvärd tid. Vi var unga och såg våra vänner dö och bar samtidigt på en egen oro för att smittas. Det kan jämföras med att leva i en krigszon. Sedan kom bromsmedicinerna och då var det som om ingen orkade ta tag i det, vi ville bara vidare. Ingen har kunnat hantera det personliga och kollektiva traumat.

Förrän nu. Medietrycket på Jonas Gardell är extremt. Förlaget pytsar bara ut små lockande köttbitar av text med stränga förhållningsregler om datum för publicering.

Gardell själv säger i förhandsintervjuer att trilogin är det viktigaste han någonsin skrivit. Som ett ansvar. En skyldighet. Innehållet bygger på research och är liksom titeln »Torka aldrig tårar utan handskar« dokumentärt. Titeln kommer ur en händelse när en ung sköterska råkar stryka en tår från en ung, döende mans kinder med bara händer och blir uppläxad av en mer »erfaren« sköterska.

Författaren Anneli Jordahl, som i sin senaste bok »Augustenbad en sommar« beskriver klassamhället i en kurort där de med lägst status var de syfilissjuka, har längtat efter den breda svenska romanen om hiv.

En gemensam nämnare mellan hiv/aids och 1800-talets syfilis är den samtida svenska, litterära tystnaden. Jordahl fick leta i fransk litteratur under researcharbetet, på svenska hittade hon en enda skönlitterär skildring. Om tuberkulos fanns massor – men så fort en sjukdom rör sexualitet breder tystnaden ut sig i Sverige.

Aids hade alla förutsättningar att bli tabu, enligt Anneli Jordahl: sjukdomen drabbade de redan utsatta, ansågs som smutsig, den berörde både lidelse och extremt lidande. Själv petar hon ständigt i hur samhället ser på rent och smutsigt eftersom hanteringen visar hur demokratiskt ett samhälle egentligen är.

–Det är något galet med den svenska självbilden kring sjukdomar. Hur ska jag formulera det här … vi är så jävla självgoda, vill tro att allt ont pågår någon annanstans, för här ska allt vara så rent, fint, omhändertagande och tryggt. Att nu få beskrivet hur människor behandlades i Sverige är väldigt viktigt, säger Anneli Jordahl och drar paralleller till hur svenska staten hanterat alltifrån neurosedynskandalen till svininfluensan.

Men hennes längtan är även rent personlig. Tidigt 80-tal blev en vän sjuk. Hon minns samtalen om hur vännens tandläkare plastat in hela kliniken. Den allmänna rädslan och panikåtgärderna. Skammen, förföljelsen och syndabockstänkandet. Hur svårt det var att hitta en präst och en begravningsentreprenör som ville åta sig vännens begravning.

–Allting ställdes på sin spets. Ingen visste- något, kunde man dricka ur samma glas? Jag kom hem från New York 1981 där en mystisk sjukdom drabbade immigranter från Haiti, sprutnarkomaner och homosexuella. Jag minns att jag tänkte: »Det här drabbar samhällets mest föraktade. Det måste vara riggat.« Så hemskt var det.

I Sverige har vi levt med amerikanska berättelser. Första delen av pjäsen »Angels in America« hade premiär redan 1991 i San Francisco och sattes upp på Stockholms stadsteater 1995 och en gång till förra året. Filmen »Philadelphia« med Tom Hanks kom 1993, följd av »The Line of Beauty«, »Timmarna« och så åter »Angels in America«, nu som HBO-serie på 2000-talet.

Visst finns det svenska skönlitterära beskrivningar av att leva med hiv men ingen med brett publikt genomslag. Nu återstår det att se om SVT-produktionen av Gardells romansvit blir en svensk »Angels in America« – det är så lanseringen andas.

Kommer en svensk skildring att vara annorlunda?

Ja, menar Jon Voss och Anneli Jordahl. I Sverige var gayrörelsen stapplande på väg mot frihet när käftsmällen aids kom. Lagstiftningen kring den nya sjukdomen, med anmälningsplikt och hårda straff om man inte berättade för sin partner om smittan, blev hårdare än i andra länder. Media tvingade i princip ut personer som Sighsten Herrgård och Ebbe Carlsson med hot om att annars »avslöja« deras sjukdom. Skräcken göddes med löpsedlar om hiv-män och livsfarliga bastuklubbar. Jon Voss använder ordet »vrede« minst sju gånger under vår intervju – en vrede som legat och pyrt hos drabbade, anhöriga och vårdpersonal under den officiella svenska ytan i 30 år.

Det finns skillnader mellan svenskt och amerikanskt kultur- och samhällsliv som förklarar varför en stor, svensk roman dröjt.

– Sedan 70-talet fanns en stark undergroundrörelse i USA medan RFSL var en liten organisation i Sverige. Den litterära scenen går inte heller att jämföra och i USA finns en mycket starkare koppling mellan politik och litteratur än i Sverige. Lägg till det amerikanska sjukvårdssystemet – det fanns redan starka intressegrupper för utsattas sjukvård – att vara hiv-smittad blev aldrig det enorma stigma det blev i Sverige, säger David Thorsén, doktorand vid institutionen för idé- och lärdomskunskap vid Uppsala universitet som i höst lägger fram en doktorsavhandling om den svenska aidsepidemin.

Att Jonas Gardell skriver just nu är ingen slump:

–Nu finns människor som kan berätta, som fått perspektiv, blivit äldre och som är i slutfasen av sina karriärer. Dessutom finns publiken. Ett sug efter en nationell berättelse om en tid som väcker både intresse och förvåning, säger David Thorsén.

Vikten av att just Gardell är upphovsman – en storsäljande och folkkär författare – kan inte underskattas, menar David Thorsén. Vi kan vänta oss »proppen ur«: att vi går från ett medicinskt och vetenskapligt berättande till ett skönlitterärt och personligt – oavsett hur kvaliteten på Gardells verk är eller hur recensionerna av böckerna och tv-serien blir. Några nackdelar eller risker för att Gardells historia blir den »sanna och enda bilden« ser varken Jon Voss eller Anneli Jordahl. Tvärtom.

Men intresset beror inte bara på lyskraften hos Jonas Gardell, påpekar David Thorsén.

– 80-talet i sig väcker intresse. Det var en annan värld, utan internet och med kalla kriget. Avståndet känns stort – samtidigt är det alldeles nyss. Det finns också en känsla av att en epok är förbi, att aidsepidemin är över, trots att det i dag lever fler drabbade än någonsin. Dessutom har vi en nostalgi kring allt som rör 80-talet, trots aids. Vi gick från ett folkhem över i ett individuellt 80-tal till ett 90-tal fyllt av börskrascher. Brytpunkter är alltid intressanta.

Anneli Jordahl menar att tystnad kan bli samhällsfarlig.

–Om inga personliga berättelser finns blir det som en stor böld. Och bilden blir att »detta är inte viktigt att diskutera«. Det uppstår ett glapp, ett sår – och hiv och aids berör det djupast mänskliga. Gardell gör en enorm insats, jag vet ju inget om böckerna, men hoppas och tror att de är bra.

För Jon Voss handlar det även om att se ett annat perspektiv: hiv och aids gjorde homo- och bisexuella synliga, RFSL fick en plattform och resurser. Bögar blev sedda, i och för sig som skyldiga eller som offer – men de blev äntligen sedda.

Kan skuldkänslor, som ofta drabbar den som råkar överleva en katastrof, ha fördröjt den stora svenska berättelsen om aids? Jon Voss tror det:

–Det finns en fruktansvärd skuld som jag och många bär på. Att man inte orkade stanna hos alla som dog utan vände några ryggen. Nu hoppas jag att Jonas böcker ska ge oss tid att gråta, bli förbannade och bli bekräftade för den livskraft vi hade – att vi orkade gå vidare. Att dagens generation äntligen ska förstå vad vi var med om.