Pippi i Palestina

De djupa skogar och vattendrag som lockar fram Ronjas äventyrslusta ligger mycket långt från marknaden i Jerusalems gamla stad. Här överröstas vårskriket av gnisslet från kärror lastade med grönsaker och sorlet av människor i ständig rörelse. Doften av kardemummakaffe leder vägen genom trånga gränder kantade med tyger i grälla färger.

I en avkrok till huvudstråket blir det plötsligt tyst och lugnt. Hit hittar inga turister. Men varje dag efter skolan smyger sig barnen i de muslimska kvarteren in till Al-Sarayacentret.

Högst upp i den gamla byggnaden, i ett rum med vita väggar och valv, färglägger en grupp barn svartvita illustrationer ur »Lotta på Bråkmakargatan«. Där är mest flickor. Några bär skoluniform, andra slöja. Pojkarna har friheten att leka ute på gatan. Men Ibrahim, 11, väljer aktiviteterna på centret. Han bor på andra sidan marknaden och kommer ofta till Al-Saraya för bibliotekets skull. Ibrahim älskar att läsa. Han gillar Lotta-böckerna, eller Leila som hon kallas på arabiska, men bäst tycker han om Jenan, Pippi Långstrump.

– Jenan är stark och har gott självförtroende. Det är bra, säger Ibrahim.

Styrka och självförtroende är vad Al-Sarayacentret vill ge de palestinska barnen i östra Jerusalem. De behöver det, säger centrets rektor Hiyam Alliyan. Sedan muren börjat byggas mellan Israel och Västbanken har många Jerusalembor som tidigare kunde röra sig fritt mellan områdena, tvingats välja på vilken sida de vill bo. De flesta föredrar den israeliska sidan om muren där det är lättare att hitta arbete och bättre socialförsäkringar.

Ökad inflyttning i kombination med byggnadsrestriktionerna i östra Jerusalem har lett till bostadsbrist. Hyrorna har skjutit i höjden. Fattigdom och trångboddhet har trappat upp våldet. Föräldrarna som sliter för att sätta mat på bordet, har mindre tid för sina barn.

– Vår kultur vittrar sönder och det är barnen som kommer i kläm, säger Hiyam Alliyan.
För ett par år sedan blev Al-Sarayacentret del av en revolutionerande satsning på barn och barnlitteratur i de palestinska områdena. Den svenska organisationen Diakonia drog i gång projektet 1992, när de upptäckte bristen på palestinska böcker för barn.

Den arabiska berättarkulturen är främst en muntlig tradition och många av de gamla folksagorna har övertydliga moraliska budskap. Barn ska göra si inte så och lyda de äldre.

Det svenska barnboksprojektet som baserades på översättningar av Astrid Lindgrens böcker, erbjöd något helt nytt, säger Safa’ Abu Assab, ledare för Diakonias boksatsning.

– I Astrids böcker fann de palestinska författarna och barnpedagogerna något de själva saknat i sin barndom; en känsla av frihet.

Den lindgrenska berättartekniken har inspirerat till en helt ny genre bland palestinska författare och illustratörer. Det förklarar barn- och ungdomsförfattaren Mahmoud Shukair. Han ser ut som en riktig sagofarbror där han sitter i den vackra trädgården till American Colony i östra Jerusalem. Hans pigga nyfikna blick påminner om Astrids. Den lyser upp när han berättar om första mötet med hennes böcker.

– Jag blev alldeles häpen! För första gången i mitt liv mötte jag en författare som inte brydde sig om att läxa upp eller ge råd och restriktioner som är så vanligt i vår egen litteratur. Astrid sätter barnet i centrum, tar vara på dess energi och kreativitet utan att sätta begränsningar.

Astrid Lindgrens sätt att närma sig barnen har satt prägel på hans eget författande. Hans berättande har blivit mer subtilt.

– Man ska inte undervärdera barns intelligens och deras förmåga att lära från sina egna och andra barns erfarenheter, säger Mahmoud Shukair och tar exempel från Pippi.

Barnen tycker att Pippi är rolig när hon steker ägg som fastnar i taket och när hon sover med fötterna på huvudkudden. Men de känner också medlidande med Pippi när hon säger att hon faktiskt inte har någon mamma eller pappa som kan säga till henne att gå och lägga sig i tid. Astrids budskap är tydligt utan förmaningar och långa tal.

– Jag tror att Astrid älskade livet och att hon vill att barnen också ska älska livet. Varenda minut av det.

Mahmoud Shukair tror att palestinska barn hittar styrkan till att älska livet genom Astrids karaktärer som Skorpan eller Mio. De är vanliga barn, med en rik inre värld, som överlever död och förtvivlan. Han anser också att böckerna, i alla fall indirekt, kan hjälpa till i konflikten mellan israeler och palestinier. De bidrar till gemensamma referenser.

– Nästan inga böcker översätts i dag från arabiska till hebreiska och tvärt om. Astrids böcker skapar en gemensam litteratur, en kultur som barnen här delar med resten av världen, säger Mahmoud Shukair.