Poeten som inte drog sig för ett ”fuck” i hetluften

Om det inte vore för den skotske poeten Robert Burns (1759–1796) hade vi inte haft någon Bob Dylan, ingen Möss och människor av John Steinbeck eller Räddaren i nöden av J D Salinger. Bägge romantitlarna är hämtade från dikter av Burns. Kanske hade det inte heller blivit någon Trainspotting av Irvine Welsh, som skriver på scots/lågskotska, precis som Skottlands nationalskald.

Burns står bakom två av de mest sjungna sångerna i världen,  Auld lang syne och Happy birthday, och han skrev också en mängd politiska sånger och kärlekspoem. Han dog endast 37 år gammal i reumatisk feber  – men hans verk spritter av liv än i dag. Ingen annan poet firas i samma utsträckning som Burns på sin födelsedag den 25 januari. Då hålls det Burns Night med nationalrätten haggis, poesi och whisky världen över. 

Just nu lyser strålkastarljuset på skottarnas nationalskald extra starkt. Robert Burns har blivit något av ett slagträ mellan ja- och nej-sidan i självständighetsfrågan i Skottland. Det började redan inför den historiska folkomröstningen 2014 som unionisterna, alltså de som vill stannar kvar i den brittiska unionen, vann med knapp marginal.

Scottish National Party (SNP), med Nicola Sturgeon i spetsen, arbetar nu intensivt med att få igenom en andra folkomröstning i frågan. Den brittiske premiärministern Boris Johnson har sagt nej och det kvarstår en hel del juridiska hinder innan en sådan kan komma till stånd.  De allra flesta skottar, 62 procent, röstade för att stanna kvar i den europeiska unionen vid brexitvalet för snart sex år sedan. Brexit har fått ännu fler skottar att sympatisera med det styrande partiet SNP som jobbar för en självständig nation och medlemskap i EU. 

Den skotska nationen höll parlamentsval den 6 maj, men frågan som överskuggar det mesta är huruvida Skottland ska stå på egna ben eller fortsätta att vara en del av Storbritannien. Klart är att det finns ett rekordhögt stöd för självständighet. Ett stort antal väljarundersökningar visar att siffran ligger på 55 procent. Brexit samt Boris Johnsons och hans konservativa regerings hantering av pandemin har drivit på opinionen för självständighet. 

Skottland har sedan 1999 åter ett eget parlament, Holyrood i Edinburgh;  det första sedan unionen med England 1707. Vid invigningen sjöngs två av Burns verk,  Auld lang syne och A man’s a man and a’ that, en kampsång för jämlikhet; som för övrigt Hjalmar Branting, Sveriges första socialdemokratiska statsminister, citerade. I svensk översättning av Karl Liebknecht heter den Trots allt det! 

Den fattige arrendatorsonen Robert Burns från Ayrshire i sydvästra Skottland fick sitt genombrott 1786 med Poems, Chiefly in the scottish dialect. Några pengar tjänade han inte på sin mångfasetterade dikt- och sångkonst. Flera av Burns poem och sånger tystades under hans livstid, dels sådana som ansågs vara politiskt sprängstoff, dels verk som betraktades som obscena. De utkom inte förrän efter Burns död. En av de mest kända av poetens erotiska samling texter  är The Merry muses of Caledonia. Han drog sig inte för att använda ordet »fuck«.

För att klara sig och kunna försörja familjen arbetade han som skatteindrivare åt engelska regeringen.

Men vad är det egentligen som gör Burns till en så dyrkad skald i stora delar av världen – och inte enbart i Skottland? Jag ställer frågan till Gerard Carruthers, professor i skotsk litteratur vid Glasgow university där han är huvudansvarig för Centre for Robert Burns studies.

– Burns var en av de största låtskrivarna under romantiken i Europa. Hans produktion motsvarar Lennon & McCartney’s även om han inte skrev musiken själv. Robert Burns var också en stor poet, säger Gerard Carruthers:

– Han uttrycker sina känslor med enastående lyrisk begåvning och lyckas förmedla känslor som empati, kärlek och hat på ett universellt vis.

Ryssarna älskar Robert Burns som en »folkets poet« och amerikanerna ser honom som en anförvant. Burns skrev om det amerikanska frihetskriget i Ballad on the american war.  President Abraham Lincoln kunde flera av den skotske skaldens poem utantill.

Också här i Sverige har Robert Burns som sagt gjort avtryck. Gustaf Fröding kände ett starkt släktskap med honom. Han gjorde flera svenska tolkningar av Burns dikter och sånger och såg till att de kom ut på svenska. Senare förevigade Evert Taube  den skotske poetens My love is like a red, red rose åt oss svenskar med sin översättning Min älskling du är som en ros. 

Just My love is like a red, red rose är det verk som har haft störst inverkan på Bob Dylan, Nobelpristagare i litteratur 2016. I samband med en reklamkampanj för musikjätten HMV fick han svara på frågan vilken låt och artist som har betytt allra mest för honom:

O, my luve’s like a red, red rose, That’s newly sprung in June. / O, my luve’s like the melodie, / That’s sweetly play’d in tune.

(Robert Burns 1793)

Rabbie, som nationalikonen ofta kallas i folkmun,  var en radikal poet som briljerade i social satir. 

– Han var progressiv men alltför många har försökt att fastställa Robert Burns exakta politiska ståndpunkt – protomarxist, nationalist eller till och med konservativ. Men hans åsikter är mycket mer nyanserade än så. Det går inte att dra några exakta politiska slutsatser från Burns, enligt professor Gerard Carruthers.

De flesta av Robert Burns sånger har sitt ursprung i traditionella visor. Han var en mästare på att plocka upp sånger och omarbeta dem. Han satte som regel inte sitt namn på sina verk. Dels för att han tyckte att de tillhörde det skotska folket, dels för att han inte kunde göra det, på grund av sitt arbete som skatteindrivare. Det hade gett honom sparken och troligen även fängelse, på grund av texternas politiskt känsliga innehåll.

En dikt som unionister gärna nämner för att visa på att Burns var för ett förenat brittiskt örike är The Dumfries volunteers. Men det är inte självklart att det var en pro-brittisk dikt. Burns var ofta ironisk och de sista meningarna But while we sing, God save the King, We’ll ne’er forget the people skvallrar om motsatsen.

Burns uppdrag som skattmas åt engelska styret innebar att han var tvungen att skriva något »brittiskt«. Det menar bland andra Donna Heddle, professor i skotsk litteratur vid The University of the Highlands and Islands på Orkneyöarna. Hon anser att det var en myt att Burns var en suput och en enkel obildad kvinnotjusare.

– Burns var förtjust i att dricka, men det var han å andra sidan inte ensam om vid den här tiden i Skottland, säger Donna Heddle:

– Han växte förvisso upp under enkla förhållanden på en gård och blev själv bonde. Men han var en bildad och beläst man. Hans far var mån om att Robert skulle få gå i skolan. 

Det är dock svårt att komma ifrån Robert Burns rykte som kvinnotjusare. Vännen och poeten Maria Riddell skriver i sina memoarer att Burns hade en »oemotståndlig attraktionskraft« och att hon aldrig tidigare hade träffat någon med ett så skarpt och rörligt intellekt.

Den skotske nationalhjälten hade tolv barn med fyra olika kvinnor. Flera av barnen uppfostrades av Burns hustru Jean Armour, som han fick två par tvillingar med redan innan de gifte sig. 

Hur kommer det sig då att Robert Burns är så central för skottarnas identitet?

– Det är hans starka känsla för alla människors lika värde och ett rättvist samhälle. Ett tydligt exempel på det ser man i hans A man’s a man for a’ that. Det är fundamentet i skotsk identitet. Vi är huvudsakligen en socialdemokrati som strävar efter meritokrati, säger Donna Heddle.  

Robert Burns var inbiten republikan och anhängare av franska revolutionens idéer »frihet, jämlikhet och broderskap« – en orädd patriot som skrev på engelska såväl som på scots/lågskotska. Han använde sig av scots trots att den litterära eliten i Edinburgh rådde honom att avstå. Engelsmännen ville att skottarna skulle införlivas med England. Scots är klassat som ett minoritetsspråk av EU.

Författaren Irvine Welsh har enligt uppgift Robert Burns att tacka för mycket: »Om det inte vore för arvet från Burns som har korsat engelskan med sitt eget alternativa språk, skulle Welsh förmodligen inte vara författare«, skrev The Guardian då Welshs novellsamling Reheated cabbage kom ut 2009.

I en av novellerna citerar författaren direkt ur Burns mästerverk Tam O’Shanter, en lång berättande dikt om en berusad bondes äventyr. Den driver med klassiska hjälteepos och Irvine Welshs vapendragare, Burnskännaren och uttolkaren Kevin Williamson, har uppträtt med just den dikten i flera olika länder.

Williamson är själv poet, författare, politisk aktivist och kreativ ledare för litteratur och konstkollektivet Neu! Reekie! i Edinburgh.  De anordnar uppträdanden av olika slag. Hans politiska nittiotalsmagasin Rebel Inc. – som Williamson lät återuppliva för några år sedan – spelade en viktig roll för den skotska undergroundrörelsen. 

– Rebel Inc. var som punken. Fast i stället för musik var det litteratur. Det var så jag lärde känna Irvine Welsh som också skrev åt magasinet, säger Kevin Williamson, i ett videosamtal från sitt kök i området Leith i Edinburgh.

Organisationen National Heritage Scotland arrangerade för första gången någonsin Burns Night digitalt – från hans barndomshem i Dumfries i sydvästra Skottland. Där medverkade Kevin Williamson med ett punkigt framförande av Tam O’Shanter. Det blev rabalder efteråt i kommentarsfältet, något som Kevin Williamson är mycket nöjd med. 

– Det var det jag ville, att framträda inför traditionalister som tar Burns så högtidligt, och splittra dem. Tam O’Shanter är sex, droger och rock´n´roll, presenterat på det mest begåvade komplexa och ändå lättillgängliga vis, säger Kevin Williamson, som tror att den handlar om Robert  Burns själv.

Men som så ofta med Burns poesi är den öppen för olika tolkningar.