Poetisk politik

Samuel Becketts roman »Murphy«, från 1938, refuserades av över fyrtio redaktörer innan den slutligen gavs ut, efter rekommendationer från konstnärsvännen J. B. Yeats. Det är kanske ingen lämplig information för ­aspirerande unga författare, redo att ta över världen. Lyckligtvis är det nya tider nu, och andra förutsättningar som gäller, inte minst ­efter, och till stor del just på grund av, den ­digitala revolutionen. Man kan utan svårigheter ge ut sina texter på eget förlag, eller publicera direkt på internet. Det har gjort att den litterära räckvidden snabbt kommit att bli mycket större jämfört med för något decennium sedan. Men bara för att de nya kanalerna finns ligger det knappast några oerhörda mängder högkvalitativ prosa och skvalpar på nätet. En skönlitterär författare vill fortfarande föräras med de stora och respekterade förlagens godkännande. Ett bokkontrakt.

Undantaget är poesin och prosalyriken. Och anledningen är att det inte finns några förväntningar på lyriken som kommersiellt gods – alla vet och förutsätter att den inte säljer. Förlagen mäktar bara med att ge ut ett fåtal diktsamlingar varje år, och poeterna, särskilt de unga, söker sig lika gärna till andra kanaler för att nå ut.

Så även om vårens lyrikutgivning inneburit en hel del riktigt fina diktsamlingar – som Athena Farrokhzads »Vitsvit«, Linn Hanséns »Gå till historien« och Pernilla Berglunds »Tilltar«, för att nämna några, så har de mest intressanta texterna funnits att uppleva på de litterära klubbarna och i de små alternativa tidskrifterna.

En ovanligt varm vårkväll i maj arrangerade tidskriften 10tal, med sin Klubb 10tal, en litteraturafton i Nobelmuseets lokaler i Stockholm. På scenen läste Elis Burrau en nyskriven text, »Blodprov«, typisk för sin generation i sitt genomskådande tilltal:

Glöm inte att du fick en videohälsning från Zlatan. Han sa ditt namn fel. Men ändå. »Jag tänker på dig, vi kanske ses någon dag.« Ofta. Du tänker nu, när minnet kittlar någon sorts massa i skallen, att ofta. Ofta du tänker på mig. Ofta vi kanske ses någon dag.

Zlatan är alltså ingen sjukdomsbotande Jesus, och hans status ifrågasätts inte bara, den förnekas helt. Elis Burrau tillhör detta nya garde unga, ofta arga, författare som publicerar sig i tidskrifter, både på ­papper och på nätet, som exempelvis Ett lysande namn, Blå blixt, CLP, Skeppet, Ponton, Ordkonst, OEI, Tydningen, Fikssion, och bär upp den livliga svenska och skandinaviska poesiscen som alltmer börjar likna en konstnärlig kraft att räkna med. Trots att kvällens läsning skedde i Nobelmuseet är avståndet mellan underjordisk eller digital lyrik och etablissemangets skönlitterära salonger väldigt stort. Kanske har det aldrig varit större.
– Jag har läst igenom hyllmeter med ­respektlös, feministisk och glittrande ­poesi som ger kängor åt gubbighet och förlamande konvenans, och en hel del som utnyttjar internet på ett sätt som är spännande och innovativt. Den nya typen av samskriven dikt som görs av vissa poesikollektiv i dag är grym, säger Elis Burrau.

Den nya litterära världens krav på sin egen tid är alltså många och hårda. Det normstrukturella rivningsbygget till samhälle, även Sverige som nation, behöver nya förvaltare, och kanske kan ­poeterna ge oss ritningarna till en nödvändig rekonstruktion av vårt sätt att leva? Visa oss en möjlig tillvaro, som varken är sexistisk, ­rasistisk eller på annat sätt förödande för vår kollektiva gemenskap?

Så verkar man i alla fall resonera.

My Roman Fagerlind är en annan ung och uppskattad författare, och har som många i hennes kulturfalang gått författarskolan på Biskops-Arnö i Bålsta, där hon skrev på dels det lyriska verket »Kors ett« och det mer prosalyriska »Rysk flora«.  Hennes projekt kretsar kring system och systematiserande av kroppar, nationalitet, bakgrund och kön. Men hon menar att det inte bara är lyrikens innehåll som är ifrågasättande i dag. Medvetenheten om textens visuella potential är också stor, exempelvis vad typsnitten konnoterar. Många uppfinner nya.

– Formen sträcker sig utöver verkets innehåll och handlar minst lika mycket om yttre presentation. Ett ifrågasättande av vad en bok är, vad litteratur är.

Hon noterar också ett uppbrott av kronologiska följder i litteraturen. Det att bryta upp givna mönster och sedan ompröva dem.
– Att arbeta fragmentariskt, störta helheter, arbeta med bortfall, uteslutningar, förvrängningar, upplösningar av gränser. Att också omstörta språket, inte använda det korrekt, förväntat. Och att vara ologisk i sin struktur. Att använda sig av slang och dialekt för att markera klass och sammanhang.

My Roman Fagerlind talar om omstörtandet som en del av en politisk rörelse. Att det politiska tar alltmer plats i lyriken är något som Casia Bromberg, på Brombergs förlag, som tillsammans med Sanne Näsling samlade in texter till antologin »Blå blixt«, kan skriva under på:

– Till förra antologin kom det in många politiskt laddade texter, men nu börjar det bli mer samhällskritik. Det tycker jag att man kan se som en trend, att poeter börjar skriva en ny form av samhällskritisk poesi och prosalyrik, säger Casia Bromberg.

Men samhällskritiken är inte alltid lika explicit. I arbetet med andra numret av uppmärksammade CONST Literary ­
(P)review, slogs chefredaktörerna Ida Théren och Maria Mårsell, av graden av nostalgi. Hur åttio- och nittiotalisterna redan intagit en tillbakablickande position i den nya litteraturen.

– Det självbiografiska är ju knappast något nytt, men jag är förvånad över just hur många nästan sentimentala barn- och ungdomsskildringar som dyker upp, säger Ida Théren.

I denna längtan tillbaka, och inte framåt, ser hon en klämd generation.

– Är folk i tjugoårsåldern redan nostalgiska över sin »ungdom«? Det säger ju onekligen något intressant om samhället, och, kanske, pressen unga känner i dag. Att man inte tillåts vara ung, som i ansvarslös och carefree, men heller inte får bli vuxen eftersom det saknas bostäder och jobb.

Vågen av autofiktiv lyrik är varken ny eller isolerad, utan ska nog betraktas som en rörelse i något större. Johan Jönson och Athena Farrokhzad tillhör denna skara poeter som gör dikt av det självupplevda. Och precis som hyllade Helena Boberg, nyligen utkommen med diktsamlingen »Sinnesvåld«, som enligt henne själv kan kopplas till begrepp som »suggestion, patos, intertextualitet, psykoanalys, surrealism, fragment«, ägnar de sig åt suggestion. Boberg förklarar:

– Det kommer mer poesi som arbetar med suggestion, utan att för den delen återvända till metaforik och bli, låt säga, Tranströmersk. I stället frossas och klipps det i gamla symboler, som muteras, ifrågasätts eller används på nya sätt.

Även något mer etablerade författare, såsom Elisabeth Berchtold, Ann Jäderlund, Aase Berg och Leif Holmstrand, ­använder sig av suggestion. Och inte minst prisade Johannes Anyuru, exempelvis i »Det som inte«:

Skuggor rör sig
över väggarna
De väser
Det låter som luft som pyser ur
kroppar Sorgsna, kusliga
ljud Aeyio ey brorsan vi plockar
dom nu kom nu vi fucking poppar
dom Aaa Nej, glöm
det mannen glöm
det snuten
kommer snuten

Blipp.

Påståendet att den nya litteraturen kommer underifrån är alltså ingen överdrift. Kanske är det heller inget nytt. Men det nya är att den lyckas locka till sig fler och fler läsare. Den mediala makten perforeras av de unga poeterna. Med en litterär feminism och collagetekniska tilltag ogiltigförklarar de en samhällelig och social historia som de inte längre vill kännas vid. Och som de aldrig betraktade sig vara en del av.

Maktbalansen som tidigare varit, den mellan poeterna och de större förlagen, är på väg att upphävas. Mycket på grund av att förtroendet för dessa tidigare så välsedda institutioner, blivit så ansträngt. Kötiden till att bli publicerad efter att ha skrivit kontrakt kan ta år. Ibland så mycket som tre år. Och det skulle mycket väl kunna vara en ung författares bästa tid. Det ligger någonting orimligt i det. Den konservativa långsamheten provocerar fram motreaktioner bland poeterna.

Till sin hjälp har de den nya tekniken, och för en gångs skull, ironin att ägna sig åt något som de sällan, eller aldrig, kan tjäna några pengar på.