Polisen ringde – namnen stod på tinorna

Vattnet var silversvart. Vi satt på bryggan med de ruttna makrillarna. Försökte trycka ner dem i hummertinans nätpåse. Det döda agnet stank förstås. Och var halt. Man tryckte och det gled upp men till slut låg det där det skulle och vi lastade i de två tinorna och tog båten ut till den branta klippan. 

Humrar lever på klippornas botten, på mellan tio och trettio meters djup. De finns längs den svenska kusten i Skagerrak, Kattegatt och norra delen av Öresund. 

Som vanligt var det nervöst att hiva i tinan. Bojlinan runt foten  som drar en ner med tinan i djupet vill man ju undvika. Historier om dykare som på havets botten finner döda insnärjda fritidshummerfiskare lösgör sig ur minnet. 

Bara att se tinan sjunka ner i djupet är  också en stund av oro. Är det för djupt drar tinan med sig bojen. Och man ser aldrig tinan mer. Vi har under åren blivit av med både en och annan på det viset. 

Den svenska hummersäsongen drog i år i gång den 27 september och pågår till den 1 december. Första året vi la ut tinor var 2008. Då fick vi tre humrar. Då trodde vi att det hädanefter, när vi blev rutinerade, skulle vara nån form av miniminivå. Men vi har inte fått en enda hummer sedan dess. Under de tretton år som gått har vi däremot sett åtskilliga tinor försvinna i djupet. En gång lade vi dem på ett ställe där det var förbjudet, vid en tvärbrant klippa. Några dagar senare ringde polisen. 

– Era namn står på tinorna. De låg i förbjuden fångstzon. Det är böter på det. Jag utgår från att det är ni som har lagt dem där. 

– Vad kostar det om jag erkänner, frågade min fru. 

– Fyratusen per tina. 

– Fan också. Min man hatar att fiska hummer, han är livrädd för att ramla i och drunkna. Vi får aldrig nånting. 

Polisen var tyst, sa sen: 

– Ska vi säga såhär: Ni hade lagt ut tinorna på er strand  … någon tog dem och slängde i dem. Jag skriver av ärendet, men pengarna ni sparar får ni lägga på nya tinor, för de här behåller vi. 

Så vi köpte nya. Billiga. Som försvann i djupet. Vi gick till en fiskeaffär och köpte två lite dyrare. Som ännu inte nån hummer har krupit in i. 

Varför fiskar människor hummer? Författaren David Foster Wallace har skrivit en oförglömlig essä om hummerns kulinariska resa från skräpmat för fångar till havets dyrbaraste delikatess. Den publicerades i Gourmet och finns med i Wallaceantalogin Texter (Natur&Kultur 2013). Tänk på hummern, skriver Foster Wallace och inleder med en skildring från en årlig hummerfestival i Maine. I USA blir allt lyxigt påfallande ofta också folkligt. Man käkar hummer på papptallrikar. Med öl och såser, kladdar och trängs med gapande småbarn som spiller läsk över dyrgriparna. Foster Wallace beskriver den grymma tillagningen, då hummern kokas levande. Detta brukar av kockar försvaras med att hummern inte lider av det. Men det krävs både intellektuell gymnastik och behavioristiskt hårklyveri, skriver Foster Wallace, för att inte se den kokta hummerns kämpande, sprattlande och lockskramlande som ett tecken på smärta. »Hummern beter sig, med andra ord, i stort sett som du eller jag skulle bete oss om vi blev kastade i kokande vatten.«

Vi åkte ut för att vittja nästa dag. Oktobervattnet i fjorden var oroligt. Att dra upp tinan är tungt. Vilket alltid väcker ens förhoppning.  Men det var bara krabbor den här gången också. Vi slängde ner dem i vattnet och satte oss med den ruttna makrillen, agnade på igen och halade i tinan.