Polisens märkliga feghet

Det sker något väldigt märkligt med polisens arbete när det är de misstänkta som dikterar villkoren. Ingen gång blir det väl så tydligt som varje gång de så kallade ­hedersbrotten diskuteras. Polisen låter bli att ställa relevanta frågor – för att de är rädda för att bli kallade rasister.

Senast radioprogrammet »Kaliber« belyste problemet med så kallade balkong­flickor lovade polisen bot och bättring. Ändå är det sex år senare fortfarande så att flickor som vill leva ett fritt liv i vissa patriarkala miljöer faller från balkonger eller på andra tveksamma sätt ändar sina liv. Ingen har ännu åtalats.

Redan när jag på min tid på SVT arbetade med den exceptionellt mediebevakade rättegången om mordet på Fadime sa experterna att »så här kommer inga pappor att döda sina döttrar längre«. Fadime sköts i ansiktet av sin pappa.

Med Fadime blev det tydligt för alla och envar att förekomsten av familjer som anser att dottern måste dö för att hedern ska återupprättas verkligen existerar. Det blev också tydligt för vissa av dessa familjer att det i Sverige inte spelar någon roll vad man skyller på, man blir dömd för mord även om dottern har sprungit ute om nätterna.

Minns också Pela, som mördades i Irak några år tidigare. Där avskrevs fallet i en lokal domstol efter att hennes »mödomshinna« var borta (något som överhuvudtaget inte existerar, oavsett om man har haft sex eller inte), men i Sverige dömdes två farbröder för mord.

Redan då märkte jag som journalist och debattör också att jag, som »etnisk svensk«, hade lite lättare att prata om hedersförtrycket av en enda anledning. Inte för att jag mer påläst än andra, utan för att jag var gift med en man med rötter i Iran och har två halvpersiska barn. Det var lite svårt att anklaga mig för att ha en rasistisk agenda. Men ändå är det fortfarande i något slags sverigedemokratiskt nedsmutsad gyttja vi står och stampar. Som att hedersförtryck skulle förekomma i alla utomeuropeiska familjer, vilket förstås är nonsens.

Men faktum är att polisen underlåter att ställa frågor om konstiga självmord, även i de fall då det finns anmälningar om hot, våld och beskuren frihet. För att de kan bli kallade för rasister. Av de eventuella gärningsmännen.

Så om ett gäng stökiga mc-knuttar misstänkta för våldsbrott kallar polisen för potatismos eller nazistsvin, ska man tacka för sig och åka från platsen då? För att inte stöta sig med folk? Och ingen kan väl vara så blåögd att man tror att de gärningsmän vi talar om inte är medvetna om just detta? Att det inte längre går att skjuta sin bångstyriga dotter, men att det alltid går att dra upp rasistkortet om någon börjar ställa för jobbiga frågor?

Men det konstiga är att jag under åren aldrig har stött på kvinnorna med rötter i så kallade hederskulturer som säger att det är rasistiskt att fråga.

Det är männen. Ett litet fåtal män, ska understrykas. En eller annan kvinna i deras absoluta närhet också.

Men alla invandrarkvinnor som är ­engagerade i kampen för jämlikhet mellan könen, som arbetar ideellt eller professionellt med att hjälpa utsatta flickor, och pojkar, som försöker få svenska myndigheter att förstå kraften i familjens makt – de pratar inte om rasism. Om sexism, däremot. Att det är kvinnorna som offras när männens rättigheter, oavsett kultur, ska vaktas och – Gud förbjude! – aldrig någonsin trampas på.

Det är alltid vanskligt att lägga före­teelser i vågskålar mot varandra. Men vad väger tyngst? En eller annan mans eventuellt ömma tår? Eller hundratals unga kvinnor och män som hotas och ibland till och med drivs till självmord?