Politisk torgskräck om offentlig konst
Så kom den häromveckan – »Kulturanalys 2020 från Myndigheten för kulturanalys«. Det är många som väntat på den just i år, eftersom principen om armslängdsavstånd mellan politiken och kulturen, främst konsten, verkar ha avskaffats i Sölvesborg. Och mycket riktigt så identifierar myndigheten att politiken kliver in och vill styra kulturen, med tillägget »främst på kommunal nivå«. Undertexten kunde inte vara tydligare, till och med på kanslisvenska.
På Skeppsholmen i Stockholm surrar en espressomaskin i överintendentens rum på Moderna Museet. Det är den nya chefen, Gitte Ørskou, som bjuder på kaffe inför vårt samtal. I fönstret vajar en liten dannebrog. Hon kom till museet i början av september och redan efter fjorton dagar på jobbet steg hon in i debatten med en artikel i Dagens Nyheter med anledning av kommunstyrelsens beslut att endast finansiera »klassisk och tidlös« offentlig konst i Sölvesborg.
– I Danmark har jag skrivit mängder av debattartiklar i morgontidningarna. Det är så vi gör, vi har en stor offentlig debatt.
Det stämmer. Inga andra myndighetschefer eller andra makthavare inom konsten, kommenterade det som hände i Sölvesborg. Hon var den enda som tog upp det offentligt. Samtidigt har det debatterats livligt, både i traditionella medier och på sociala medier av konstnärer, journalister och andra offentliga personer – men inte av makthavare.
På Djurgården i Stockholm, alldeles intill Thielska galleriet ligger »Gravitational ripples«, ett konstverk till minne av tsunamikatastrofens offer. Placerat i naturen och helt öppet, kan man i stillhet röra sig mellan gravitationsvågor. De små gradängerna av gräs och mossa både sticker ut och smälter in på samma gång. Man kan också läsa namnen på många av de omkomna. Men inte alla namn. Statens konstråd har beställt och installerat verket av konstnären Lea Porsager. I processen har det varit viktigt att låta de anhöriga bestämma om namnen på de avlidna ska stå med eller inte. Det är medvetet respektfullt och det ska det vara eftersom den offentliga konsten är till för alla. Det är också därför det kan uppstå problem.
– Det handlar om tolkningsföreträde, säger Gitte Ørskou. I Danmark var jag chef för Statens kunstfond och var med i många debatter med politiker, av alla partifärger, som ville avgöra vad som skulle finansieras eller inte. Jag minns till exempel debatten kring verket »Dödsfall«, där en konstnär skrivit ut nekrologer på levande politiker, däribland statsminister Lars Løkke Rasmusen (Venstre). Verket köptes av Köpenhamns kommun och hamnade på första sidan i alla medier. En minister frågade på Twitter »om det är sådant här skattepengar ska gå till?« I ett sådant fall är det viktigt att stå upp för och stötta konsten, så att den är fri och kan tala med sin egen röst oberoende av politiker.
Vem som äger tolkningen är själva kärnan i fallet med Sölvesborg. I sin önskan att gynna »klassisk och tidlös« konst har man också definierat det man inte vill ha: »utmanande samtidskonst«. Båda de här klassificeringarna är svåra i sig, eftersom det som i dag är klassiskt och »tidlöst« en gång i tiden var utmanande samtidskonst. Den i dag hyllade »klassiske« konstnären, nationalmonumentet Turner var i sin tid extremt kontroversiell. Han var bland annat emot slavhandeln i världen, som kan ses i verket »Slavskeppet« (den ursprungliga titeln var »Slavhandlare slänger de döda och döende över bord – tyfon i annalkande«). Men samtidens tolkning var också att det var en bild riktad mot industrialismen och de »slavar« som blir övertaliga i produktionens namn. En relativt liten bild med ett starkt obehagligt ämne, som i dag är klassisk.
I det danska verket med politikernekrologer står orden och ordens betydelse i centrum. Nekrologerna består bara av detta: NN är död. Konstnären säger att det till syvende och sist bara är ord. Att de är frånkopplade verkligheten, eftersom det handlar om människor som är i högsta grad i livet. Det spelar roll att det är ett konstverk och inte publicerat på en plats för information. Här kommer konstnären åt något som är centralt. Vad orden betyder i relation till vem som uttalar eller skriver dem – och givetvis hur man gör det.
– Det jag vill göra är att stötta konsten, säger Gitte Ørskou. Jag är på konstens sida. Det är viktigt för att den ska få fortsätta att vara fri.
I »Kulturanalysen« från 2019 används ett ord på ett sätt, som är omformulerat i årets upplaga. Det är det lilla ordet »hot«. I förra årets analys tyckte myndigheten sig se »ett inre hot« inom kultursektorn. Då handlade det om mångfaldsmålet, att alla grupper ska komma till uttryck oavsett ålder, kön, sexualitet, etnicitet. Rapportförfattarna ansåg att det målet blivit ett krav för att få erhålla kommunala eller statliga pengar för sitt projekt. I årets upplaga har formuleringen »det inre hotet« försvunnit och i stället ersatts med att olika mål krockar med varandra, framför allt med den konstnärliga friheten. Samtidigt har den politiska retoriken skruvats upp i landet och ordet »hot« används gärna till exempel av den styrande koalitionen i Sölvesborg. På grund av den associationen har ordet därför valts bort. Jag frågar mig hur konst någonsin kan vara ett reellt hot i en tid som är så informationsstinn?
I både årets och förra årets analyser förekommer däremot ett »yttre hot«, då i ordets verkliga betydelse. Det innebär att konstnärer och konstbeställare får ta emot hot, hat och trakasserier på grund av det de gör. Det tydligaste exemplet gäller den så kallade »mens- och bögkonsten« som synts i Stockholms tunnelbana. Stockholms Lokaltrafik (SL) har i många, många år haft konstkonsulenter som tillfälligt låtit installera verk på tunnelbanestationer runt om i länet. Men när man satte upp Liv Strömquists bilder på Slussen och Kolbeinn Karlssons bilder på Fridhemsplan tog det hus i helvete. Internet mobiliserade mot bilderna och hoten strömmade in till SL. Till den grad att beställaren var tvungen att leva med Säpo-skydd. Intressant nog är det den sortens normkritiska bilder som tidigare kallades för ett inre hot som resulterade i ett konkret yttre hot.
Idén om konstnärlig frihet har varit central i Västeuropa sedan 1800-talet. Grovt förenklat förlitade den sig fram till dess främst på mecenater som furstar och kyrkan. Sedan på förmögna industrialister. Alla var grupper som gärna såg sig själva avbildade i smickrande ljus. När sedan den moderna demokratin slog igenom tog staten över ansvaret som konstbeställare och där befinner vi oss till stor del än i dag.
Den som i dag vill söka stöd för ett konstprojekt på kommunal eller statlig nivå måste ansöka hos konstkonsulenter. Där ska man beskriva projektet, beräkna kostnad och presentera en tidsram. Ingenstans står det att projektet måste möta ett mångfaldsmål (till skillnad från den kritiserade Kulturpengen som diskuterades mycket inom svensk teater). De projekt som jag kan se under upphandling utesluter inte någon baserat på identitet. Det viktigaste kravet är trots allt konstnärlig kvalitet och verkshöjd.
Jag vet att jag absolut inte alltid kommer att hålla med om valet, men jag kommer alltid att stötta konsten.
