Popkonstens era

På galleri Milliken i Stockholm visar konstnären Matti Kallioinen en serie färgstarka och närmast dockteaterliknande installationer med förvrängda röster och elektroniska ljudmattor, under titeln »The Future«. Och i slutet av förra året gav han ut skivan »Kallioinia« tillsammans med sin bror Simon.

– Det finns för mig ingenting gräns­överskridande i det jag gör. Jag har ingen konceptuell baktanke med hur musiken och konsten hakar i varandra, säger Matti Kallioinen när jag ringer upp honom i en ateljé på Künstlerhaus Bethanien i Berlin. Där befinner han sig tillsammans med sin flickvän Lisa Jonasson som innehar ett ateljéstipendium från Iaspis.
Även om konstvärlden länge haft ett både ömsesidigt och ibland stormigt kärleksförhållande till popmusiken, tänk bara på alla brittiska popmusiker med konstskolebakgrund, påpekar Matti Kallioinen att den tekniska utvecklingen gör att han och många andra konstnärer i dag har betydligt större möjlighet att själva skapa den musik de vill göra på sina datorer.

– Det finns en ny öppenhet och även om konsten påminner om masskulturen så har den inte samma kommersiella krav på sig, vilket gör att man kan ta idéerna längre, säger Matti Kallioinen.

Dessutom har utrustningen blivit både billigare och mer användarvänlig.

– Själv har jag börjat använda musiken på ett mer filmiskt sätt, som ett stämningsskapande verktyg.

När Matti Kallioinen använder en vocoder eller på annat sätt förvränger röster handlar det inte bara om en teknodyrkande estetik utan om ett sätt att utforska mänskliga känslor på ett djupare plan. Och varför inte använda ett så effektivt känsloverktyg som musik, frågar han sig.

En som instämmer i uppmaningen är Annika Larsson, aktuell med utställningen »Stereotype« på Dunkers kulturhus i Helsingborg.

– Musiken är viktig som en metod för att väcka känslor. Dessutom är musiken en viktig del av tillvaron, någonting som man lever med och som finns omkring en.

I hennes videoverk, som ofta handlar om makt, kontroll och identitetsskapande, har musiken eller ljudbilden nästan alltid en central roll. Den framhäver och förstärker olika rörelser och skeenden.

Musiken till sina verk gör hon sedan länge tillsammans med sin pojkvän Tobias Bernstrup. Redan som elev på konsthögskolan i Stockholm i mitten av 1990-talet intresserade sig Tobias Bernstrup för italodisco och annan elektronisk musik.

– Då sågs det som lite udda men i dag är det inte konstigt längre. Det är fler som håller på med musik nu, säger Annika Larsson.

Tillsammans har de båda dessutom intresserat sig för datorspelsvärlden och internetkulturen med fildelning och hackers. I det nya verket »Power Down« som premiärvisas i Helsingborg kommer flera ljud från datorspelet Dome.

– Jag har spelat in ljudet från miljöer som finns i spelet, säger Annika Larsson som efter att utställningen öppnat i Helsingborg åker till New York där hon bott och arbetat de senaste åren. Där ska hon bland annat slutföra ett pågående videoverk med titeln »3L33T«, inspelat i Shanghai, som kretsar kring hackerkultur, onlinespel och alternativ makt.

En annan som arbetat länge med musik som medel och stämningsskapande är den schweiziska konstnären Pipilotti Rist. Hennes första stora separatutställning i Sverige på Magasin 3 i Stockholm har redan fått stor uppmärksamhet men som en aktuell föregångare bör hon nämnas även i detta sammanhang.

Förutom att hon har gjort en rad egensinniga versioner av kända låtar, som till exempel Chris Isaaks »Wicked Game«, innehåller hennes installationer nästan alltid ett ljudspår bestående av musik och inspelade ljud som tillsammans skapar en rik ljudbild som blivit typisk för Pipilotti Rist.

– Jag ser musiken som ett sätt att förföra och skapa stämningar, säger Pipilotti Rist som i början av 1990-talet var med i bandet Les Reines Prochaines.

– Men jag slutade att uppträda eftersom jag inte gillade att stå på en scen.
Under drygt tio år har hon för flera verk samarbetat musikaliskt med konstnärskollegan Anders Guggisberg. Till det för Magasin 3 nygjorda verket »Tyngdkraft, var min vän«, 2007, berättar han hur de spelat in och samplat vind, vågor och ljuden av klockor för att skapa atmosfär och hur musiken ska ge verket bra förutsättningar.

– Sedan låter vi österländska tongångar möta mer västerländsk musik, säger Anders Guggisberg.

Om det hos Matti Kallioinen, Annika Larsson och Pipilotti Rist till största delen handlar om elektroniskt baserad popmusik får elgitarren ta desto större plats på utställningen »Rock’n’ Roll Vol I« på konstmuseet i Norrköping.

– Det finns en energi i musiken och i punkattityden som man vill åt, någonting som skaver, är lite skevt och inte så tillrättalagt.

Det säger Gunilla Klingberg som är en av konstnärerna som deltar i utställningen med verket »Repeat Pattern« där hon utformat mönster av varumärken från lågprisaffärer.

Tidigare har hon visat verket tillsammans med ljudinstallationen »Feedback Soundtrack« med Marshallförstärkare, mikrofoner, stativ och effektboxar. Nu skulle rundgångsljudet ha tagit för stor uppmärksamhet från de andra verken.

– Ljud kan ju också fungera som ett sätt att dra in betraktaren på ett annat sätt, säger Gunilla Klingberg och förklarar sina tankar om hur den hypnotiserande rundgången som ett slutet system har likheter med konsumtionssamhällets eviga rundgång.

Även om steget ibland kan tyckas långt från Andy Warhols flygande silvermoln från 1966, Dan Grahams videofilm »Rock My Religion« eller Robert Mapplethorpes foto av Patti Smith till något av Annika Larssons video­verk, så visar de alla på hur viktig popmusiken, eller föreställningarna om den, är för många. Och en möjlighet som många konstnärer inte vill missa att använda. Eller med Gunilla Klingbergs ord:

– När Pipilotti Rist gjorde sin version av Chris Isaaks »Wicked Game« hände någonting.