Postmodernism – en fransk smitta

Postmodernismen nästlar sig in överallt: i konst, ekonomi, byggnader, mat, filosofi, politik och mycket annat, alla kan vara postmoderna. Så det är dags att städa upp i den grasserande, närmast anarkistiska begreppsförvirringen. Som till exempel att skilja mellan postmodernism som en estetik eller filosofi och som en epok, då rätteligen kallad postmoderniteten. Men här råder inga skarpa gränser: man kan hitta postmoderna verk under den moderna eran och moderna under postmoderniteten. 

Frida Beckman, professor i litteraturvetenskap, gör flera viktiga distinktioner och tar stora steg mot större begreppslig klarhet i sin nya bok Postmodernismen. Att ändå många oklarheter kvarstår beror nog mest på det postmodernas själva väsen - om det nu alls har ett väsen.  

Termen användes tidigt inom arkitekturen men kom snart att tillämpas på andra estetiska områden. Som namnet antyder var man redan från början lite osäker på vad det stod för – det enda man med säkerhet kunde säga om den var att den kom efter något annat.  

Från att ha varit främst en estetisk/filosofisk kategori har den idag blivit alltmer politisk och omdebatterad, älskad och framför allt hatad. Postmodernismen har blivit boven i många dramer: det är dess fel att skolan har försämrats eftersom den sägs förespråka sanningsrelativism, den har förstört universiteten och gjort dem till tummelplats för charlataner som förbjuder självständig tankeverksamhet. Postmodernismen utmålar den västerländska civilisationen och döda vita män som roten till allt ont, det enda som möjligen är värre än döda vita män är levande vita män.  

Mycket i Beckmans bok handlar om i bred bemärkelse politik där det visar sig svårt att avgöra om postmodernismen står till vänster eller höger - den ogillas på olika sätt av båda sidor. Den traditionella vänstern känner sig inte hemma i senkapitalismen - ”postmodernismens kulturella logik” - som är global och multinationell och dess mervärdesproduktion saknar reell bas. Klassisk marxism gäller inte längre. 

Hur har det kunnat gå så långt kan man undra och det gör också Frida Beckman. Många har ju velat lägga skulden på franska teoretiker som i bästa fall är svårförståeliga och i många fall obegripliga. För att visa det citerar hon ett stycke av Jacques Derrida från 1967, alltså en tid då han faktiskt om än undantagsvis skrev begriplig prosa till skillnad från senare år.  

Denna franska teori exporterades senare till USA och det var därifrån den inledde sitt destruktiva – eller dekonstruktiva – segertåg. Det hör till saken att i USA hamnade dessa franska filosofer vanligen på institutioner för litteratur. Amerikanska filosofer ville sällan ha något att göra med den franska smittan.  

Den kanske tydligaste skillnaden mellan modernism och postmodernism har Frida Beckman – och väl många andra – hittat inom konst, film och litteratur. Hon nämner Quentin Tarantinos filmer som exempel. De arbetar med klichéer, är självironiska och fulla av metainslag. De använder en estetik som tycks hämtad från serietidningar. Jämför detta med den höga modernismen hos Ingmar Bergman: existentiell ångest och djupa ämnen som behandlas med gravallvar, en konst – och konstnär – som tar sig själv på allvar. En typisk postmodern konstnär däremot vill gärna ge intrycka av att ta sin verksamhet med en klackspark eller en ironisk axelryckning.  

Det är här vi befinner oss nu eller befanns oss tills helt nyligen. Frida Beckman berättar förtjänstfull och kunnigt hur vi hamnat här. Till slut frågar hon sig, visligen utan att ge ett entydigt svar, om postmodernism fortfarande är den luft vi andas eller om vi redan är på väg något nytt. Men i så fall vad?

***

Läs även: Annika Norlins romandebut förtjänar ett prisregn

Läs även: Revolt mot en livslögn