Pristagare med starka band
Vad finns det som förenar Mario Vargas Llosa, årets nobelpristagare i litteratur, och Liu Xiaobo, årets fredspristagare? Den uppenbara länken är att de bägge är synnerligen aktiva medlemmar i International PEN. Romanförfattaren Vargas Llosa var organisationens internationella president under fyra år på sjuttiotalet. Litteraturprofessorn och poeten Liu Xiaobo var under några år på 2000-talet ordförande i Oberoende kinesiska PEN (ICPC). Men de viktigaste banden kan först vara svåra att urskilja.
Av de Vargas Llosa-romaner jag läst (långt ifrån alla) framstår »Kriget vid världens ände« (1981, svenska 1984) och »Bockfesten« (2000, svenska 2002) som de mer minnesvärda. »Kriget vid världens ände« lever sig in i en religiös sekts avståndstagande från den brasilianska staten vid artonhundratalets slut. Sektens predikande framstår som en blandning av djupt kända rättvisekrav och bisarra utopiskt-religiösa idéer, och snart har stat och revolutionärer börjat förvandla varandra till monster.
Också »Bockfesten« utgår från verkliga händelser, närmare bestämt attentatet mot Dominikanska republikens diktator 1961. Romanen berättar med flera olika röster, i flera olika tidsplan – och bygger en sammansatt modell av ett skeende som ingen förmådde urskilja i samtiden.
Man må vara provocerad av en del av Vargas Llosas politiska utspel (precis som somliga blev av en annan, nobelprisbelönad PEN-aktivist, Harold Pinter), men i sina romaner använder han alla litteraturens medel för att teckna flera, varandra uteslutande perspektiv – inte sällan fiendens, den politiska motståndarens. Det är vad som skiljer konst från agitation. Den senaste politiska insats Vargas Llosa gjort, och som imponerade åtminstone på mig, var när han tidigare i år fick Perus president Garcia att backa om amnestin för de militärer som deltagit i terroraktioner under jakten på vänstergerillan. Som Llosa sa »går det inte att minnas bara den ena sidans grymheter och glömma de andra«.
Det är här bandet till Xiaobo finns. Sin första fängelsedom fick han för att han var på plats på Himmelska fridens torg 1989. Så sent som i julas dömdes Xiaobo till elva års fängelse för att han tagit initiativ till »Charta 08«, ett upprop som kräver att mänskliga och demokratiska rättigheter förverkligas i det ekonomiska uppsvingets Kina. Där det fortfarande inte går att nämna de kanske åttahundra döda på Himmelska fridens torg.
Som jag ser saken är det som förenar dem vad som också är litteraturens mest provocerande egenskap: att vägra nöja sig med halva bilden. Att vägra släppa de mänskliga erfarenheter som inte ska synas i bild. De opassande människornas opassande lidande.
Vi lever i en värld där yttrandefriheten blir mindre, inte större. Där fler och fler författare fängslas och mördas, inte färre. Därför är det nödvändigt och inspirerande att två olika Nobelpris går till författare som envisas med att peka på just det som inte får rymmas i bild. Bara de som gör det har möjligheten att hitta vägen ut.
