Provokatörerna

För någon vecka sedan lade historikern och dramatikern Magnus -Alkarp upp ett brev på Facebook:

»Ville bara titta in och se hur du hade det men du satt väl och tjurade över FIASKOT med din djävla jude-pjäs. Vi tittar in igen. Se till så att familjen inte är hemma för det kommer att bli geggigt när vi är klara med dej.«

Det är ett av hatbreven han fått sedan pjäsen »Fyra dagar i april« haft premiär på Uppsala stadsteater. Föreställningen handlar om när nazister samlades i Uppsala 1943, händelsen är gammal men känslorna pjäsen väckte var alldeles nutida. Hat.

Något liknande hände i höstas då Turteatern i Stockholmsförorten Kärrtorp gjorde monolog av Valerie Solanas »Scum-manifestet«. Bloggar och kommentarsfält fylldes av fräsande avsky och både skådespelaren Andrea Edwards och Aftonbladets teaterkritiker Jenny Teleman mordhotades. Det var inte bara näthatarna som gjorde en frigruppsföreställning i en förort till höstens stora händelse, även de stora morgontidningarnas ledarsidor kastade sig in i debatten.

Det här är två exempel på att scenkonsten sällan väckt så flammande känslor som just nu.

Så vad är det som händer? Är det verklighetens alla representanter som äntligen bestämt sig för att med emfas reagera mot de »svårartade performance-vrål«, för att citera Göran Hägglunds famösa Almedals-tal, som en sekteristisk kulturvänster försökt tvinga på dem alltför länge?

Eller är det teatern som bestämt sig för att bli en brännande angelägenhet och en gång för alla bryta igenom den likgiltighet som den varit föremål för?

Den likgiltighet som också kulturfolket bidragit till och som poeten och kritikern Aase Berg bekände i en DN-artikel för några veckor sedan? Hon skriver:

»Jag har sagt precis så här i konversationer med hyfsat kulturintresserade personer: ›Jag hatar teater.‹ Det intressanta är att jag då inte bemötts av mothugg. Förbluffande ofta har jag fått svaret: ›Vad skönt att du säger det, det gör jag också!‹«

Och så är det ju. Teaterhat är helt comme il faut, även bland de mest inbitna kulturkoftor. Just det teatrala är obehagligt, att skådespelarna pratar konstigt och att de befinner sig så fysiskt nära – i allra värsta fall antastar de en, kräver medverkan av publiken.

– Det är nästan lite fint att tycka att det är läskigt med teater, säger Freja Hallberg från scenkonstkollektivet Potato Potato och fortsätter:

– Jag tror att det hänger ihop med teaterns kraft att påverka. Jag tycker själv att det är skitjobbigt att gå på teater just för att det är så omvälvande att vara i samma rum som berättelsen uppstår. Föreställningen kan vara bra eller dålig, men det är väldigt svårt att vara oberörd i en salong där man är medskapande.

Samma mekanismer som väcker teaterhatet gör teatern verkningsfull som politisk arena, menar Freja Hallberg. Hennes Potato Potato är en av många små teatrar som tar stor plats i offentligheten. För samtidigt som teatern anklagas för att vara otidsenlig, instängd och dammig är det inom just scenkonsten som många brännande debatter föds just nu.

Teatrarna söker upp det dagsaktuella, låter tidningens nyhetssidor ligga till grund för föreställningar. Som till exempel i -Potato Potatos kommande »Danskjävlar«, ett möte mellan Danmarks nya statsminister Helle Thorning-Schmidt och Dansk folkepartis Pia Kjærsgaard.

En del lägger sig så nära verkligheten att det är omöjligt att urskilja vad som är vad. Arena Baubo skrämde slag på sin publik genom att låta en skådespelare supa sig redlös på scen och Teater Giljotin skapade nästan en verklig psykos i sin mastodontföreställning »Bli en dåre«. De blandar upp det dokumentära med det fiktiva, suddar ut gränserna och kräver reaktion från sin publik. Och reaktioner får man. Också från många som inte sett den föreställning det rör sig om. Det räcker att höra talas om något och med själva teaterfenomenet som röd flagg för ögonen ryggmärgsreagera: emot.

Frågan är varför så många teatrar, framför allt fria grupper men även mindre institutioner som Uppsala stadsteater, just nu vill vara på den dagspolitiska dagordningen.

Aktörerna själva ser det som en reaktion på en allt större polarisering mellan höger och vänster.

– Med de politiska strömningar som finns i samhället i dag måste vi ta vårt demokratiska ansvar och berätta om samhällsfrågor från vårt håll och också visa hur viktig kulturen är som demokratisk samtalspartner. Det är inte läge att kulturen och vänsterfolket sitter kvar i sin ringhörna, säger Martina Montelius. Hon är konstnärlig ledare för Teater Brunnsgatan 4 som börjat arrangera politiska debatter på scenen.

Att kulturen och vänsterfolket är på samma sida verkar alla vara överens om och därför blir en attack på vänstern ofta också en attack på kulturen, inte minst teatern. Alltså är det helt naturligt att Bengt Ohlssons debattartikel mot vänsterns hegemoni på kulturområdet, nämner ordet experimentteater inte mindre än sex gånger.

Även kulturskribenten Johan Wennström som deltog i flera av förra årets teaterdebatter ser mönstret.

– Visst är det så att det politiska samtalet blivit mer konfliktfyllt och det speglas i de väldigt extrema teaterpjäserna som till exempel »Scum-manifestet«, säger han.

Men det som också har hänt är att högern, som mest varit upptagen med ekonomiska frågor, har börjat intressera sig för kulturen. Framför allt som bärare av värderingar som påverkar samhället och politiken. Johan Wennström anser att högern alltför länge hållit sig utanför kulturdebatten.

– Det är absolut ett misstag som högern gjort, att inte inse att samhällsfilosofi och politiska värderingar formas i kulturen och inte minst på teaterscenen, och att den därför är värd att kritisera och diskutera.

Nu vill man in i kulturdebatten och då kan fria grupper i förorten få ett genomslag i hela rikets medier, med en pjäs som visserligen har ett provokativt innehåll men lika gärna kunde ha passerat obemärkt för de allra flesta.

Paradoxalt nog verkar det vara de krav på marknadsanpassning som de stora institutionerna tvingas till, som gör att mindre teatrar radikaliseras. Medan Riksteatern skickar Nanne Grönwall på turné för att få ihop tillräckligt med biljettintäkter, och de stora institutionerna sätter upp musikaler och välbeprövade klassiker för att fylla salongerna, gör frigrupperna teater om Jimmie Åkesson (Teaterrepubliken) och Khadaffi (Potato Potato) eller skickar folk på vithetsläger (Institutet).

Den teater som för några år sedan var samhällskommenterande vill nu ingripa, stå mitt i debatten och påverka politiska beslut. Teater Tribunalen försöker i samband med sin nya pjäs »En föreställning om svensk vapenexport« få till stånd en folkomröstning om just vapenexport. De teatermakare som nyss arbetade utifrån devisen »Vi ger inga svar, vi ställer frågorna« verkar tycka att det är slutfrågat.

Men vad är det för sorts politisk teater vi ser i dag, skiljer den sig från den ofta bespottade »plakatteater« som var stor på 1970-talet? Teaterkritikern Leif Zern, som var med redan då, tycker det:

– Det är svårare att vara tydligt politisk idag. Det som då var makten och som vi angrep har internaliserats, den har flyttat in i oss. Vi är alla en del av ett superkapitalistiskt system. Det finns ingen fri zon från vilken det är lätt att kritisera samhället. Det gör det också intressant, den nutida politiska teatern är mycket mer självreflekterande, den ifrågasätter det språk vi använder när vi pratar om politik, säger han.

Efter en teaterhöst där kroppsvätskor och nakna kroppar fyllde scenerna, där uttrycken var vildare och djärvare än på länge i det teaterklimat som i några år varit lite ljumt, kan man konstatera att de fria teatrarnas radikalisering bjuder på formmässig förnyelse.

Om den politiska teatern lyckas slå igenom den vägg av ömsesidig misstro som byggts allt tjockare mellan de politiska lägren är däremot mer tveksamt. Visst används teatern som retoriskt slagträ i den politiska debatten, men det mest slående från höstens Scum-debatt är att det är nästan omöjligt att hitta en kritisk röst som faktiskt sett pjäsen.