Psykedelisk jubilar

Pink Floyd har alltid varit ett visuellt band. Det är de inte ensamma om – rockmusik är ju en visuell konstform – men det psykedeliskt progrockiga bandet tillhör dem som mest medvetet jobbat med att gestalta sin musik som bild.

Tänk bara på »The dark side of the moon«-omslaget, med ljustrålen som bryts genom ett prisma. Eller den gigantiska uppblåsbara rosa gris som, på omslaget till »Animals«, svävar ovanför Battersea power station i London. Det är omslag med ikonstatus i populärkulturen, obligatoriska när vinylepoken dokumenteras i bokform.

Båda omslagen gjordes av Hipgnosis, en brittisk designstudio ledd av Storm Thorgerson och Aubrey Powell som, i nära samarbete med gruppen, skapade Pink Floyds visuella profil.

Thorgerson och Powell lärde känna de blivande Pink Floyd-männen David Gilmour och Syd Barrett under uppväxten i Cambridge och de fortsatte att röra sig i samma konstnärliga kretsar när de flyttat till London. Pink Floyds andra album, »A saucerful of secrets«, var deras första uppdrag som designstudio och ledde till ett oräkneligt antal kreativt skruvade popsurrealistiska omslag. Inte bara för Pink Floyd utan även för grupper som Led Zeppelin, 10CC och Black Sabbath.

När museet Victoria & Albert i helgen slår upp portarna för »Their mortal remains«, den utställning som ska fira Pink Floyds 50 år på den internationella rockscenen, är det således även Hipgnosis historia som visas upp. Aubrey Powell har dessutom varit djupt involverad som kreativ ledare för att utställningens visuella identitet ska stämma överens med Pink Floyd-känslan.

Utställningens öppnande missar dessvärre femtioårsdagen av gruppens första singel med två månader. »Arnold Layne«, den godmodigt psykedeliska poplåten som skrevs av Syd Barrett och handlar om en transvestit som ägnar sin fritid åt att stjäla underkläder från tvättlinor, gavs ut den 10 mars 1967.

Låten var en ganska typisk sång av den excentriska Syd Barrett, som var bandets huvudsakliga låtskrivare innan han flippade ut med LSD och sparkades ur bandet i april 1968. Eller Barrett sparkade rättare sagt ut sig själv genom att inte komma på spelningar eller, om han väl dök upp, bara stå stilla på scen utan att vare sig spela eller sjunga.

Efter några snurriga år, då han mest bodde på olika Londonhotell, flyttade han 1972 hem till mamma i Cambridge. Där levde han ett stilla liv, endast störd av vallfärdande fans och paparazzifotografer. När modern dog 1991 var det systern Rosemary som tittade till honom.

Av Syd Barretts talang blev det inget mer vettigt: ett försök med ett Cambridgebaserat band tog slut efter tre konserter och de flesta av de tavlor han målade brände han upp. Av de få målningar som finns kvar visas en handfull upp på utställningen.

Fram till sin död 2006 – Barrett dog, 60 år gammal, i bukspottkörtelcancer – förblev han en av rockhistoriens mest omsusade och tragiska kultstjärnor. Efter sig lämnade han Pink Floyd-låtarna, två märkliga men lysande soloalbum och en mängd galna historier både från tiden med och utan Pink Floyd.

Syd Barrett var alltså endast med i Pink Floyd fram till april 1968 men då han var den som främst profilerade gruppen i begynnelsen har han funnits kvar som ett spöke de andra inte kunnat, eller velat, bli av med. David Gilmour, som något motvilligt ersatte Barrett, stöttade honom så gott han kunde och hjälpte till med produktion av de två soloalbumen »The madcap laughs« och »Barrett«.

Men när barndomskompisen sjönk djupare in i den schizofreni som utlösts av drogerna, och distanserade sig både från Pink Floyd och världen, upphörde kontakten mellan de två.

Traumat undgår inte ens Pink Floyds fans: det går en skiljelinje mellan oss som föredrar Barrets psykedeliska galenskap och dem som gillar basisten och låtskrivaren Roger Waters megalomani och rättrådiga politiska agenda (som tydligast manifesterad i konceptalbumet »The Wall«).

Det är ett band präglat av interna stridigheter som visas upp på V&A. För fem år sedan gjorde museet en mycket uppmärksammad utställning tillägnad David Bowie och man är naturligtvis sugen på att upprepa succén med ett lika säkert kort – såväl Bowie som Floyd är ju dyrkade nationalklenoder. Manliga sådana bör tilläggas, förr eller senare måste det väl bli en kvinna som dokumenteras och då ligger nog Kate Bush bra till.

De Pink Floyd-män som är i livet – David Gilmour, Nick Mason och Roger Waters – har alla varit delaktiga i förberedelserna. Gilmour och Waters som ständigt befinner sig i olika bråk – något som dock snarare verkar handla om kreativa egons svårigheter att samarbeta än specifika händelser – har tillfälligt grävt ner sitt groll och samarbetat inför utställningen. Det krävs något särskilt för det. När Pink Floyd tilldelades Polarpriset 2008 var det bara Roger Waters och Nick Mason som dök upp i Stockholm.

Nog finns det mycket att visa – omslag, scenrekvisita, instrument, till och med Muren kommer att byggas upp – men klädavdelningen kan förstås inte bli lika omfattande och spektakulär som David Bowies. De paisleymönstrade skjortor, scarves och afghanpälsar som gruppmedlemmarna prydde sig med 1967 försvann med Barrett. Den färggranna hippieglamouren från Carnaby Street och Kings road ersattes av en nedklädd dresscode: T-tröja och jeans.

Pink Floyd var på många sätt pionjärer. Med Syd Barrett i bandet kunde musiken sträckas ut i långa psykedeliskt friformiga jam. Med scenen och bakgrunden badande i det slags primitiva ljusshow som skapades med projektorer, olikfärgade vätskor och roterande hjul med transparenta färgskivor blev konserterna ett LSD-trippigt allkonstverk.

Med gruppens ökande popularitet blev scenljuset och dekoren alltmer avancerad. Pink Floyd var tidiga med quadrofoniska ljudsystem och började använda laser så fort det blev möjligt. I dag tar vi högteknologiskt ljus, pyroteknik och spektakulär scenografi för given men då, på 1970- och 80-talen, var bevistandet av en Pink Floyd-konsert en omvälvande högteknologisk upplevelse.

Filmer projicerades på gigantiska skärmar, heliumballonger i form av pyramider, bilar och kylskåp fyllda med ormar (!) svävade över publiken. Till »The dark side of the moon«-turnén konstruerades ett storskaligt modellflygplan som flög över publiken och kraschlandade på scenen.

Med »The Wall«-turnén nåddes spektakulära höjder. Under konsertens första halva byggdes en 49 meter lång och 11 meter hög mur upp mellan bandet och publiken. Muren gjorde bandet osynligt men David Gilmour spelade sitt svulstiga solo till »Comfortably numb« på toppen av den.

Naturligtvis slutade konserten med ett spektakulärt demolerande av den mur som byggts. En symbolisk handling, åtta år före Berlinmurens fall, som skulle sitta ännu bättre i dag då  Trump, och många med honom, gärna bygger nya murar.

När Roger Waters repriserade sin dramaturgiskt röriga och musikaliskt stabbiga rockopera i Globen 2011 – utan övriga Pink Floyd-gubbs – kändes det som om Globen skulle rulla i väg mot Enskede under den hejdundrande rivningen av muren.

»The Wall«-turnén 1980–81 var den sista som Pink Floyd gjorde med Roger Waters. Rockoperan om den traumatiserade karaktären Pink var till största delen hans projekt och det efterföljande albumet »The final cut« var Waters soloalbum fast utgivet under Pink Floyds namn.

När konflikterna blivit för djupgående och Waters tagit sitt pick och pack och gått vidare fortsatte David Gilmour och Nick Mason på egen hand. Ibland med hjälp av Richard Wright, som lämnat bandet redan 1979 men som från 1987 och framåt sporadiskt hoppade in och ut ur gemenskapen.

Denna konstellation gjorde albumen »A momentary lapse of reason och »The division bell«. Outgivna inspelningar från »The division bell«-sessionerna kom att bilda grund för Pink Floyds till största delen instrumentala sista album »The endless river« som kom 2014 och är precis så atmosfärisk drömskt som omslagsbilden av en man navigerande sin båt på ett molnhav indikerar.

Om albumet är den slutpunkt det sägs vara så är det en mycket passande sådan då det atmosfäriska och svepande löpt som en spejsad röd tråd genom så många Pink Floyd-låtar. Det är där, i det mättat stämningsfulla och baleariska, man finner storheten.

Vi hittar det till exempel i den ultrapsykedeliska »Set the controls for the heart of the sun«, i den melankoliskt vackra »Cymbaline« och i tre »The dark side of the moon«-spår: »Breathe« »Us and them« och »Any colour you like«. Vi hittar det också på David Gilmours soloalbum »On an island«, ett album från 2006 som låter väldigt mycket Pink Floyd.

Jämsides den atmosfäriska och brittiskt melankoliska sidan kan man förstås hitta stökigt rockiga, till och med krautrockiga sidospår, och den sortens svulstigt stabbiga låtar som började dyka upp efter »The dark side of the moon«.

De flesta kan väl enas om att sistnämnda album är ett av 1970-talsrockens främsta landmärken. Men sedan är det som om bandets kollektiva och innovativt kreativa sida försvinner i missämja, motstridiga konstnärliga viljor och tilltagande storhetsvansinne. »The Wall« innehåller förvisso Pink Floyds kanske största hit, »Another brick in the wall, Pt. 2«, och »Comfortably numb« gör fortfarande många gitarrsamlande floydianer gråtfärdiga, men på efterkommande album finns det inga låtar som gjort avtryck i rockhistorien.

»Their mortal remains« 13 maj–10 oktober på Victoria & Albert museum i London.