Publikfriare

Verkligheten överträffar alltid dikten, och frågan är om det någonsin har varit så tydligt som just nu, och just på teatern. Den dokumentära trenden är sannerligen ingen liten krusning. Vi har sett politiker och kändisar äntra scenen, och nu kommer de grova brottslingarna: Breivik och Göran Lindberg. Är det etiskt försvarbart? Är det en slump att journalistikens kris blivit teaterns räddning? För det är inte minst medias favoriter som går igen. Gårdagens rubriker ger morgondagens dramatik.

Bor man i Uppsala är man härdad, för det var på Uppsala stadsteater som allting började, med Knutbypastorn Helge Fossmo och mediemogulen Jan Stenbeck. Och snart är det dags för den förre polismästaren i Uppsala, Göran Lindberg, i medierna kallad Kapten Klänning, som just avtjänat sitt fängelsestraff för grov våldtäkt.

Det är inte första gången Lindberg blir pjäs, han har redan figurerat på Stockholms stadsteater, då i Stig Hanséns version. Johan Rabaeus spelade Lindberg. Den här gången är det Cristina Gottfridsson som skrivit manus, och Allan Svensson som gör huvudrollen.

Att Göran Lindberg står på scenen i Uppsala är ingen slump, och det beror inte bara på lokal anknytning. Teaterchefen Linus Tunström upprepade tre ord som ett mantra i bakhuvudet när han tillträdde:

– Musik, journalistik, politik.

– Det var en aktiv tanke att teatern skulle undersöka verkligheten. Att verkligheten var för viktig för att bara hanteras av journalister. Vi skulle satsa på nyskrivet om laddade fält i samtiden.

Linus Tunström medger gärna att han också ville sätta Uppsala på kartan. Uppsala stadsteater har inget enkelt uppdrag, i skuggan av huvudstaden. 39 minuter bort ligger Europas teatertätaste stad, Stockholm, en knepig konkurrent. Tunström är alltså piskad att hitta på något. Och nyskriven dramatik om rubrikaktuella ämnen har varit hans metod. Han har varit konsekvent, och både publiken och kritiken har gillat det.

Han vet att en teater inte bara har sin egen salong att tänka på, den måste också nå den viktiga scen som ligger i allmänna medvetandet.

– Det som händer i salongen kan i lyckliga fall skapa ringar på vattnet och få folk att prata.

Nöjd kan han se att Gertrud Larssons frejdiga samtidspjäser kommenteras långt utanför kultursidorna. »Hela folkets järnväg« och pjäsen om Försäkringskassan ingår redan i det offentliga samtalet.

Men satsningen har haft sitt pris. Utan undantag har all nyskriven dramatik kretsat kring samtidsaktuella, svenska, ämnen, och ny dramatik från Tyskland, Polen eller Latinamerika har inte alls fått plats i Uppsala. Men den tendensen är tydlig på alla Sveriges scener, vare sig man satsar på dokumentärt drama eller ej.

För att förstå trendens otroliga genomslag får man gå tillbaka till sent nittiotal. För femton år sedan var det verklig kris på teatern, både publikt och konstnärligt. Speciellt var det svårt att få till det på stora scenen. Där krävdes säkra kort. Klassiker med stort K, Shakespeare eller Strindberg eller Eugene O’Neill. Och inte ens det hjälpte om man inte släppte fram de stora folkkära elefanterna med magstöd. Bergmans stall, eller åtminstone kändisar från »Rederiet«. Sedan Börje Ahlstedt tvångspensionerats fanns det inte så många kvar.

2007 års kulturutredning idisslade alla besvärliga frågor: Hur skulle man bli av med den åldrande parketten, som grånade långsamt år från år, utan att direkt skjuta av damerna? Var fanns förorten, ungdomen, mångfalden? På scen och i salong? Allt faktorer som obönhörligt banat väg för dokumentärtrenden.

Leif Zern, nestor i svensk teaterkritik, unnar sig att vara skeptisk:

– Kalla mig gammaldags, men visst är det ett fattigdomsbevis om teatern lägger sig platt för en journalistisk idé? Den desperata jakten på samtidighet är ett tecken på historielöshet.

Leif Zern tror att teatern lurar sig själv. Att göra en bra pjäs om Göran Lindberg är svårt, menar han:

– Du får lite dramatik gratis, det är allt. Det är trist om teatern upplever att den inte är relevant om den inte handlar om det vi redan sett på tv och läst i tidningen.

Eller läst i böcker.

Författaren Per Andersson tyckte att han kände igen väl mycket av sin egen text i Malin Lind Lagerlöfs pjäs »Fursten« i Uppsala. Andersson hade skrivit »Stenbeck: en biografi över en framgångsrik affärsman«. Lind Lagerlöf ansåg bara att hon hade brukat normal citaträtt. Då uppstod den delikata situationen att författarna drabbade samman via ombud, Författarförbundet i luven på Dramatikerförbundet! Det tog ett år, men parterna förlikades nyligen.

Den dramadokumentära flodvågen består som bekant inte bara av ryktbara medieskurkar och dömda brottslingar. Färgstarka, neurotiska eller olyckliga kvinnoöden som redan vunnit den bokläsande allmänhetens hjärta har också äntrat scenerna. Dit hör Ann Heberleins »Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva« och »Felicia försvann«, av Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt. Kerstin Thorvall i Ann Petréns gestalt kommer loss på Stockholms Stadsteater, och säkert får vi se mer av Thorvall på andra scener.

Politiken är sitt eget rika fält. Carolina Frände skrev en fantasifull pjäs om Palmemyten och folkhemmet för Uppsala stadsteater, och Anita Krantz intervjubok med Fredrik Reinfeldt blev drama på Orionteatern, med Johan Rabaeus som stel statsminister. Reinfeldts egna ungdomssynder i boken »Det sovande folket« svävade som ett nyliberalt spöke över den pragmatiska vardagen, på lilla teater Alma i Stockholm. En dansk Breivik gästspelade i hela Norden.

En undergenre i den dokumentära vågen är trenden att sätta populära filmer på scenen, som »Priscilla, öknens drottning« eller Ingmar Bergmans »Fanny och Alexander«. Intrycket av renommésnyltning är svårt att skaka av sig.

Det är lite trist att Dramaten måste lägga karbonpapper på Bergmans familjedrama, men inte törs hitta på något eget. Varför inte inventera sin egen Bergmangarderob, komplett med skelett och skandaler. Det skulle kunna bli en kul föreställning om själva teaterdammet, Myten Bergman och Teaterns själ. Dramaten borde gräva där de står.

Kanske är det Mattias Andersson som ska göra det? Anderssons dokumentära arbetssätt, nu senast i »The Mental States of Sweden«, just på Dramaten, är nämligen någonting annat än lättsmält reportageteater. Mattias Andersson djupintervjuar vanliga människor för att tänja teaterns gränser, inte för att bekräfta vad vi redan vet, som så mycket annat just nu.

I Expressen klagar dramatikern Martina Montelius över att allt ska vara begripligt:

– Kan inte publiken stanna hemma och inte bli förvånad, inte undra något, inte tänka något nytt – i stället för att köpa dyra teaterbiljetter?

Knutbydramat var en av de första dokupjäserna i Uppsala. Emil Almén gjorde en lysande pastor Fossmo, som verkligen gick hem i bänkarna. Sprittande musik och trosviss glöd visade att hela publiken drogs med frälsningsunderskott. Pjäsen »7:3 Återbesöket« på samma teater byggde till stor del på Elisabeth Åsbrinks bok om Lars Norén och hans uppsättning med nazister på Riksteaterns scen 1999. I denna pjäs om en pjäs med skandalrykte gjorde Gustav Levin en strålande tolkning av Lars Norén, som geni på glid.

I den Augustnominerade boken »Smärtpunkten« skrev Elisabeth Åsbrink om de händelser som ledde fram till morden i Malexander. Riksteatern, Lars Norén och kriminalvården begick en rad misstag och felgrepp. Ingen av dem var moraliskt skuldfri i denna tragedi, menade Åsbrink.

Dramatikern Dennis Magnusson gjorde elak fars av alltsammans. Det var kul när författaren på scenen bad om ursäkt för att ha orsakat »Norénstämning«.

Men – det kändes lite för lätt att peka finger åt det självupptagna geniet. Medan vi i publiken slapp billigt undan.

När vi ser Noréns egna pjäser är moralen sällan billig. Då brukar man få jobba, också som publik. Det brukar vara ett svettigt dagsverke.

Dokuteatern kräver inte lika mycket av sina åskådare. Estetiken bygger helt på igenkänning och bekräftelse. Men inte av sådant vi känt, utan av sådant vi redan sett – eller läst.

Ofta bygger den också på förutfattade meningar. Kapten Klänning låter som en seriefigur, men är en verklig människa. Nyss frisläppt från fängelset, men dömd på livstid i alla fall, av media och av teatern. Ser inte Linus Tunström några etiska problem med att ställa den före detta polismästaren på scenen? Linus Tunström funderar:

– Jag måste nog som en journalist hänvisa till »allmänintresset« ...

Han och manusförfattaren har bestämt sig för att inte göra ett porträtt av Göran Lindbergs kluvna jag, utan koncentrera sig på offren, de utsatta flickorna. Flera  regissörer nobbade den vinkeln. De ville hellre göra ett porträtt av psykopaten Lindberg.

Så vad blir då nästa dokudrama i Uppsala, kan man undra? Kanske något om Sture Bergwall och Cirkus Quick?

– Det tror jag inte, säger Linus Tunström. Många har redan försökt sälja in Bergwall, både bokförläggare och andra. Men magkänslan säger nej.

Pjäsen »Fallet Kapten Klänning« har premiär på Uppsala stadsteater den 9 april. 

Fakta | Verklighetsvurm

Exempel på när verkligheten spelar huvudrollen.

Våldsbrottslingar som blivit teater (I URVAl)

Göran Lindberg

Anders Behring Breivik

Knutbypastorn Helge Fossmo

Lasermannen John Ausonius

Malexandermördarna

Valerie Solanas

Verkligheten på scenerna just nu (i urval)

Stockholm:

»Felicia försvann«, Stadsteatern

»Mig äger ingen«, Stadsteatern

»Sarah Bernhardt – memoarer«, Stadsteatern (premiär 3 maj)

»Nico – Sphinx of Ice«, Dramaten

»Vårt förakt för svaghet«, Stadsteatern Skärholmen

»Mr Tourette och jag 2.0 – Vad hände sedan«, Boulevardteatern

»Ur svenska hjärtans djup«, Boulevardteatern

»För sensibelt begåvade«, Vurma

Göteborg:

»Kikkiland«, Stadsteatern

»Acts of Goodness«, Backa Teater

Västerås:

»Det enda könet«, Länsteatern

»Den flygande handläggaren« (om Försäkringskassan), Länsteatern

Uppsala:

»Hela folkets järnväg«, Stadsteatern

»Fallet Kapten Klänning«, Stadsteatern

»Sylvi och Anita« (om president Kekkonens kärleksliv), turné

Västerbottensteatern:

»Sara, Sara, Sara!« (om Sara Lidman), premiär hösten 2014