Räddaren i nörden
Ezra Klein är på många sätt en typisk journalist, om man med det menar att han okritiskt twittrar ut vad han äter. (Han gillar dadlar.)
På andra sätt är han en person som tänker så annorlunda att han kan bli den som för alltid förändrar vår idé om vad journalistik kan vara.
En majdag 2009 började tjugofemårige Klein skriva för Washington Post. På den tiden anställde tidningsdinosaurierna fortfarande en hel del kids som fick driva egna bloggar.
Men det var något ovanligt med Ezra Klein. Hans inlägg kunde handla om detaljer i finansreformen. Hur de olika incitamenten i Obamas sjukvårdspaket skulle slå. Eller varför det fanns för många parkeringsplatser i Detroit. Hans blogg var som en fest för policynördar – så kallade wonks. Som om Riksdagens utredningstjänst eller Congressional Budget Office och några skribenter brutit sig in på tidningens redaktion.
Det här ville väl ingen läsa? Hur intresssant är en statistisk analys av hur fruar som tagit över sina avlidna mäns mandat röstar i kongressen?
Svaret skulle överraska. Förra året hade Wonkblog i genomsnitt 2,7 miljoner besökare. I månaden.
Mediemogulerna kastar dollarsedlar på Ezra Klein. Han har nu sagt upp sig från Washington Post för att starta «Project X«, och att döma av ett reportage i New York Magazine kan det bli det mest intressanta som hänt inom journalistiken på länge.
För Klein har inte bara finansiering. Han har också en teori om journalistikens missade möjlighet.
Den går så här: När internet nådde massorna gjorde världens mediehus analysen att nyheter nu kunde bli ännu färskare. Men att fokusera på det senaste, menar Klein, var egentligen bara en cementering av hur tidningar arbetade när de var tvungna att trycka allting på papper. Av logistiska och ekonomiska skäl var utrymmet starkt begränsat – och därför var det naturligt att skriva om det som hände alldeles nyss.
I dag finns inte den begränsningen. Därför är det dags att börja skriva om det som är viktigt.
Ezra Klein själv talar gärna om sajten »Wirecutter« som en förebild. Det är en digital konsumenttidning – som Råd & Rön – men i stället för att publicera nya tester om nya saker varje vecka eller månad, berättar Wirecutter vilken tv, vilka stövlar, vilken kudde eller vilka hörlurar som är bäst. Och låter informationen hålla sig någorlunda konstant.
Inom nyhetsjournalistiken kan ett sådant arbetssätt bli revolutionerande. I stället för att slava under de politiska utspelens tyranni, skulle varje ny händelse värderas utifrån den stora berättelsen om skolan, vården eller tågkaoset. I stället för att på DN Debatt få läsa att regeringen vill ha tidigare betyg – för att det var det senaste någon sa om skolan – kan man mötas av samma rubrik hela tiden: »Skolan funkar inte.« Ända tills någon fixar skolan.
Kanske lyckas Klein. Kanske är han långt före sin tid. Men succén med Wonk-blog är egentligen bara ett av många exempel på hur kvalitetsjournalistiken växer från sin ängslighet. Det senaste året har Kleins skapelse publicerat 287 linjediagram, 185 stapeldiagram och 61 kartor.
Det kräver ett visst mod.
