Rappens revolutionär

Det var isande minusgrader i Kärrtorp den söndagen, tredje advent 2013. Hon fingrade på sin svarta skinnjacka. På dess rygg hade hon klottrat sd, överstruket med ett rött streck. Hon blundade, gjorde ett sista övervägande innan hon rusade upp på scen. Hon var 27 år, i början av sin karriär. Skulle hon ta den säkra vägen och byta ut versen om att skicka grisen till slakten, eller skulle hon göra sig till en hårdför politisk artist?

Scenen var liten, avsedd för en betydligt mindre publik än 16 000 man, ljudet blåste nästan bort i vinterkylan. Men när Silvana Imam spottade fram raderna i »Tystas ned«, producenten Stress låt, var det som om vinden stod stilla för några sekunder: »Dom som skiter i blatten, vill ha svinen vid makten. Så gå och slipa kniven och skicka grisen till slakten«.

Efter det bröt helvetet lös.

De rasistiska sajterna gick i spinn. Hotmejlen strömmade in. Jimme Åkesson retweetade Silvana Imam med sd-jackan och uppmaningen »Krossa sd«.

– Det är aggressivt. Jag tror inte någon annan högt uppsatt politiker skulle komma undan med en sådan sak, säger hon medan hon tittar ut genom tunnelbanefönstret på väg till sin nya studio på Gärdet.

Det har gått ett drygt år sedan Kärrtorp, Silvana Imam är ganska välkänd nu, dessutom flerfaldigt nominerad såväl till Grammis som till P3 Guld. Ändå lever Kärrtorp kvar, händelsen som skulle förändra allt. Morgonen efter la nationalsocialistiskt forum ut hennes adress. Den spreds snabbt. Hon var livrädd att någonting skulle hända henne, hon polisanmälde men mejlhoten var så många och kändes nära inpå. Hon tog en kompis stuga i skogen som tillflykts-ort. När det värsta lagt sig fortsatte hon att vara på sin vakt.

– Jag spelade i Gävle, när jag såg tre snubbar som jag uppfattade som nazister gå förbi och blänga. Det var väldigt obehagligt och jag tonade ner musiken.

Ändå verkar Åkessons tilltag på twitter gett henne flest rysningar. Han gjorde inget annat än att retweeta henne, men att just han gjorde det upplevde hon som så väldigt hotfullt. Nästan som en uppmaning från högsta ort. Senare skrev hon en låt om upplevelserna: »Sjutton tusen på vår folkfest. Och nu vill nassar se mig korsfäst. Som om det där skulle bekomma mig«.

Om det ska till en ordentlig förändring måste det ibland börja med att någon drämmer till ordentligt på pendeln. Ju plötsligare och mer överraskande det sker, desto starkare effekt får det. För lite mer än ett år sedan visste ingen i Musiksverige – allra minst hon själv – att den överraskningen skulle heta Silvana Imam. Hon hade visserligen släppt ett album, i maj 2013, »Rekviem«, som hyllats i mindre kretsar. Ett poetiskt och romantiskt hemmasnickrat hiphopalbum, till synes helt utan politiska ambitioner. Men det var först när hon träffade skivbolagsbossen Babak Azarmi och producenten Nils Svennem Lundberg på RMH hösten samma år som hon hittade sitt direkta tilltal och, som hon säger, »slutade gömma sig bakom metaforer«. Silvana Imams raka politiska budskap var inte bara någonting nytt för publiken, det var också oprövat för henne själv.

– Kärrtorp var startskottet för den musik med politiskt innehåll jag gör i dag. Men den antirasistiska kampen är det många som för. Lesbiska rappare i Sverige däremot, det finns ju inte.

För trots att hiphopen varit rätt folklig ett tag, var det länge lågt i tak inom genren. Sommaren 2012, då den amerikanske r’n’b-artisten Frank Ocean kom ut som bisexuell, hände någonting, acceptansen blev större. Nu rullar en global queervåg fram inom hiphopen, med artister som Zebra Katz, Le1f, Mykki Blanco och Angel Haze. Men då, för två år sedan, fanns ingen känd svensk hiphopare som var öppet gay.

– Jag lyssnade på gangsta rap för att det gav mig energi och motstånd. Att de artisterna inte drev eller delade min kamp försökte jag att inte tänka på, säger Silvana Imam.

Kampen att få vara sig själv började tidigt. I skolan tog hon mycket plats. Hon var elevrådsordförandetypen, men utan lärarnas stöd. Hon blev mobbad, men fortsatte vägra ta skit. En dag samlade hon mod till sig och höll ett anförande på ett skolledningsmöte då hon uppmärksammade mobbingen hon utsattes för. Hon fick rådet att tona ner sig.

När Silvana imam började rappa några år senare var revansch och upprättelse bränslet. Hon satt hemma i sovrummet och spelade in sina rhymes i en drömsk air av klassisk och elektronisk musik. Sin första låt skrev hon när det tagit slut med en tjej, men på skivan kunde hennes sexuella läggning bara anas vagt.

– Då var jag osäker på hur jag skulle hantera det. Det jag visste och sa var att jag aldrig skulle göra en låt där jag säger att jag är lesbisk. Det kändes helt irrelevant. Men i dag är det min kändaste rad.

Raden »Alltså ärligt jag är inte straight jag är lesbisk«, är med i låten »Svär på min mamma«. Svårare än så behöver det tydligen inte vara att komma ut i musiken. Silvana Imams föräldrar, han från Syrien, hon från Litauen, träffades i Moskva 1976.  Senare kom de att bosätta sig i Stockholm, och 1986 föddes deras yngsta dotter Silvana. Hon hade blont hår och blåa ögon och hade en passion för basket och hiphop.  

– Ibland tvekar jag och tänker att jag inte kan ta kampen eftersom jag ser ut så här. Men jag gör det för min pappa som bryter. Min systerdotter som är halviranier. Min kusin som flytt med sina två barn från kriget i Syrien, de försöker komma till Sverige men sitter fast i Danmark.

Silvana Imam har växt upp med syrianska och litauiska traditioner, maträtter, språk och barnprogram.

– Jag passerar som svensk fast jag är arab. Det går inte att se att jag är lesbisk. Förut tänkte jag att jag var halv. Men nu ser jag mig snarare som dubbel.

Under skoltiden höll hon sin homosexualitet hemlig. Hennes storasyster förstod, och bästisen visste. Men annars var hon noga med att dölja, hon saknade förebilder och trodde ibland att hennes känslor för kvinnor var fel. Första flickvännen ljög hon om, sa att det var en pojkvän.

– Jag levde ett dubbelliv och det var extremt påfrestande. Nu vill jag vara rösten jag själv behövde när jag var 15. Jag vill att de som är utsatta ska kunna gå hem och sätta på min låt och stå över all skit.

Silvana Imam är nominerad till P3 Guld i kategorierna Guldmicken och Årets hiphop/soul. Hon är också nominerad till en Grammis i Årets artist, Årets hiphop/soul och Årets textförfattare.

Hennes lyrik utnyttjar rappens rättframhet. Ta låten »I min zon«. Texten är informativ som en artikel från Social-styrelsen: hon förklarar att 15 miljoner människor i världen heter Muhammed, hur två procent av alla barn som föds inte går att könsdefiniera, hon citerar queerfeministen Judith Butler: »Kön är en imitation utan original.« Hon rappar med eftertryck och fastän de har ett långsamt flow är Silvana Imams ord skarpladdade, nästan ettriga.

Politisk musik, ja, men hon ser sig för den skull inte som en aktivist. Hon har aldrig varit politiskt engagerad i ett parti eller förening.

– Jag vill inte vara någon politiker. Jag rappar om min situation. Egentligen är det sorgligt att det är politiskt i sig. Mitt liv, vem jag är och min plats i världen.

Hennes nisch kom som en reaktion på olika händelser i samhället, inte genom ett ideologiskt driv. Snart kommer hennes andra ep sedan Kärrtorp. På den har hon valt en mjukare framtoning, ett subtilare språk. Mindre sakpolitik.

– Den är mer passionerad och handlar om kärlek, celebration och girighet.

Är hon inte rädd att hon sviker sitt ansvar som politisk rappare?

– Nej, det är en vidareutveckling. Lite klurigare. Men jag har smarta fans och jag tror inte att de missuppfattar låtarna.

I »Tänd alla ljus« rappar hon om att hon vill ha Rihanna.

– Självförtroende är fitta, pengar och makt. Det är så det ser ut i världen och det är sorgligt. Vad jag gör med den låten är att jag tar en plats som manliga rappare alltid gjort, det i sig är feministiskt.

Det där att hon skulle vara en förebild för dem som står längst fram vid scenen och skriker »jag är inte straight, jag är lesbisk«, ägnar hon ingen tankekraft.

– I början kände jag en enorm press och övertänkte det mesta. Men sedan lackade jag på att kvinnor alltid ska vara förebilder. Nu känner jag att det är sekundärt, det viktiga är att prata om mitt liv.

En decemberkväll, nästan på dagen ett år efter Kärrtorp, står Silvana Imam på en annan scen, Debaser Strand i Stockholm. Bakom henne dansar tre personer i balaklavas. I baren syns Sebastian Ingrosso från uppbrutna Swedish House Mafia. Han dansar och sjunger med som om han står i ett dj-bås i Miami, inte på en liten rockklubb i Hornstull. Jobbar den nya politiska musikens fixstjärna och början av 10-talets största svenska musikaliska succé på någonting tillsammans? Är fusionen politisk house möjlig?

– Det är ingenting jag kan bekräfta, säger Silvana Imam.

Men än har 2015 knappt börjat. 

Silvana Imam är nominerad till P3 Guld och till Grammis. Galorna äger rum den 17 januari på Scandinavium i Göteborg respektive den 25 februari på Cirkus i Stockholm. Hennes nya ep släpps i februari.