Rapport från ett bokflöde
Veterinären Lina Gustafssons bok ”Rapport från ett slakteri” landade på mitt skrivbord igår och jag kände en ilning av återseendets glädje gå genom kroppen. Boken som bär undertiteln ”En veterinärs berättelse”, handlar om hennes egna upplevelser av det monotona våld mot djur som dagligen pågår i slakthallen, och i djuruppfödningen.
Rapportböckerna blev en genuint nordisk företeelse när de började produceras i bred skala på 1960-talet, med inspiration från samhällsförändrare på 1800-talet som Friedrich Engels, Charles Dickens, Emile Zola och Fredrika Bremer. Litteraturvetaren Annika Olsson skriver i sin doktorsavhandling om rapportboken, ”Att ge den andra sidan röst”, att själva ordet rapportbok är en signal som säger att: ”Detta är verkligheten.” Syftet är att ge röst åt grupper som inte har någon egen röst. Det är ett upplysningsprojekt.
LÄS OCKSÅ: Fint skådespeleri, men oengagerad regi i "Katt på hett plåttak"
Författare, forskare, journalister nedsteg på främmande platser och med sina 'jag var där'-berättelser belyste de okända levnadsförhållanden och brister i exempelvis arbetsmiljö eller orättvisor i fattiga miljöer, gärna utomlands.
Klassiska exempel är Sara Lidmans ”Gruva” och Jan Myrdals ”Rapport från kinesisk by”.
Det finns många tecken på att pamfletternas och revolternas sena 1960-tal och tidiga 1970-tal går igen. På den negativa skalan finns den skräniga polariseringen, politiseringen av allt, fanatismen. På den mer positiva den nyvaknade politiska glöden, gatuprotesterna, uppropen, viljan att engagera sig för förändring av det som är orätt eller illa fungerande.
Till denna senare grupp hör Rapportboken.
LÄS OCKSÅ: Van den brink: Strider mot all moral att utelämna Assange
Viljan var god, men genren kritiserades ibland för ett främmandegörande och en exotism som i syfte att skapa intresse i själva verket skapade en klyfta mellan läsaren och de omskrivna. Frågan väcktes också tidigt om det över huvud taget var möjligt att ge röst? Vems röst var det egentligen som förmedlades? Oavsett så gav böckerna inblickar i miljöer som människor annars inte skulle ha vetat så mycket om.
Ett undantag i rapportfloden var Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink” (1970), som skilde sig från de flesta böcker genom att hon skrev om en verklighet – den lågavlönade städerskans – som hon kände inifrån, och inte bara damp ner i för en stund.
Att rapportboken nu är het igen märktes på Västmanlands teaters pjäs ”Rapport från ett omklädningsrum” som 2017 ville öppna dörren ”till idrottens och skolans mest utsatta rum”. Och det är säkert ingen slump att det trendkänsliga paret Erik Haag och Lotta Lundgren döpt sin framtidsspanande tv-serie om livet efter klimatomställningen, aktuell nu på SVT, till ”Rapport från 2050”.
Låt oss se det som ett tecken att återkomsten sammanfaller i tid med Jörn Donners frånfälle. Donner var bland de allra första med sina böcker på svenska, ”Rapport från Berlin” (1958) och ”Rapport från Donau” (1962).
