Rapport från sd-land

Sextio år efter bussfärden i Montgomery då Rosa Park vägrade lämna sin plats till en vit man, riktar Alexander Mahmoud blicken mot en annan segregerad plats.

Sverige, kallas den.

På ena sidan planket finns det inskränkta småstadsfolket som Alexander Mahmoud skriver om i reportaget »Hem till byn«. De som röstar på sverigedemokraterna, skriker sieg heil och bär tischor med »Ku Klux Klan«-tryck.

På andra sidan det upplysta storstadsfolket som han skriver om när reportaget nu blivit bok, »Mellan rummen«. De som använder twitter, pratar om att vi borde ta emot fler flyktingar och delar texter som bekräftar deras världsbild.

När Alexander Mahmoud nyligen nominerades till Stora journalistpriset för sitt reportage hette det i motiveringen att han »satt ord och bild på ett Sverige som sällan syns.«

»Mellan rummen« börjar i reportaget i Grimslöv, sommaren 2014, då Alexander Mahmoud reser från sin journalistfrilanstillvaro i Stockholm hem till sin familj och bror. Sverigedemokraterna hade kammat hem många röster i ett skolval på orten några år tidigare, han vill kolla av stämningen inför riksdagsvalet.

Den suger som bekant.

Det är midsommar, badtunna, utebastu, och folk skriker »neger« till Alexanders bror: »Tre gånger den kvällen. Han är van. Det är hans namn.«

Men »Mellan rummen« är  egentligen ingen berättelse om rasism, ingen »Hem till byn 2«, utan en berättelse om kärlek. Alexander Mahmoud har blivit kär i Shirin, en livfull kvinna som lever som papperslös i Sverige sedan tolv år. Han, som aldrig haft en riktig flickvän, som hatar sig själv, hatar att han är tjock. Men hon gillar honom. (»VA FAN HÄNDE.«)

De ligger i soffan och äter glasnudlar med socker. Åker på motorvägarna. På väg någonstans. Jag tänker att deras relation är antitesen till SvD:s förhånade »Min helg«-rapporter där innerstansfolk sprätter med sina livsstilscertifierade rawfood-liv. När Alexander Mahmoud ska ta Shirin på deras första dejt, googlar han: »romantisk + restaurang«. När han vill messa henne en dikt, googlar han igen: »romantisk + dikt«.

De självutlämnande dagboksanteckningarna kryper under skinnet. Precis som beskedet att Shirin äntligen får uppehållstillstånd. Men lappen Arbetsförmedlingen skickar ut blir en käftsmäll. »Välkommen till Sverige!« Efter tolv förlorade år, välkommen. Shirin känner sig förödmjukad. Inte tacksam som Tobias Billström nog tycker hon borde.

Det växer i mig, obehaget, att rasismen sanktioneras av en annan människosyn, en långt mer utbredd, fördold; föraktet för svaghet.

»När jag började högstadiet tyckte jag det var sjukt roligt. ÄNTLIGEN skulle jag få träffa människor som inte var ›svenskar‹. Men de var inte heller snälla. Jag var ju tjock«, skriver Alexander Mahmoud.

»Är du med min son för att du ska få uppehållstillstånd? Ska ni gifta er eller?« säger Alexanders plastpappa första gången han träffar Shirin. Han heter egentligen Piotr, har polskt ursprung och krökar friskt. Nu sparkar han nedåt.

Sd-landet må vara det Sverige som aldrig syns i media, men värre är att det finns.

Att stå upp för andras svaghet är att erkänna vår egen.

Bara så förblir vi människor, och det vill vi väl?

»Mellan rummen« ges ut på Atlas.