Rasande roande om självhatet i väst

Det finns något västvärlden är bättre på än alla andra delar av världen och det är självkritik. Medan andra firar sina erövringar, skryter om sina framsteg och är stolta över sina civilisationer tycker vi att det är pinsamt att någonsin ha erövrat någon del av världen, att våra framsteg egentligen är chimärer och att vår civilisation mest är skräp som går att sammanfatta i slaveri, utplundring och imperialism.

Just de där historiska fenomenen är vi i och för sig inte ensamma om, men i de islamiska länderna ber man inte om ursäkt för sin slavhandel och i Kina anses givetvis den kinesiska civilisationen vara överlägsen. Missförstå mig inte, jag tycker att vår förmåga till självkritik är oerhört värdefull. Västvärldens intellektuella utveckling, demokrati och våra fria samhällen, med allt vad de innebär av kultur, vetenskap och individuella fri- och rättigheter, är – på någon sorts paradoxalt sätt – faktiskt bäst ändå. Bland annat tack vare vår självkritik. Inte minst det faktum att ytterst få flyr härifrån, medan massor flyr hit, är väl ett gott betyg?

Frågan är emellertid om den här intensiva självkritiken, som i vissa sammanhang numera stegras till rena självhatet gått så långt att den börjar bli skadlig för oss. Inte minst så i den akademiska världen, där allt västligt alltid bedöms ur sin sämsta synvinkel, medan allt andra gör beröms eller åtminstone urskuldas. Detta är precis vad brittiske journalisten och författaren Douglas Murray anser i sin nya bok Kriget mot Väst – att bemästra en tid av oförnuft.

Murray är en av de där debattörerna som är svåra att hantera. Han är konservativ, men tolerant. Absolut inte någon rasist, däremot fullt övertygad om att även västerländsk, eller ”vit” kultur är värd att bevaras. Han blir ofta baktalad och utskälld för detta, som om den som anser att även vår europeiska kultur är värdefull per automatik därmed skulle nedvärdera alla andra kulturer. Man kan vara medveten, till och med stolt, över vårt, utan att för den skull vara chauvinist.

Boken är full av hårresande exempel på hur framgångsrika akademiker och entreprenörer byggt sina karriärer på att utnyttja våra skuldkänslor. Slaveriet var exempelvis ett av historiens stora brott. Något som enstaka modiga faktiskt vände sig emot redan medan det pågick. I alla historiska civilisationer har slaveriet varit en av de viktigaste grunderna för ekonomin, vilket är en stor tragedi. Murray vidgår detta utan omsvep, samtidigt som han påpekar att alltifrån rysk livegenskap till den väldiga slavhandeln i de islamiska imperierna vanligtvis förträngs.

Fler slavar fördes till Mellanöstern än till Amerika – och många miljoner fler till Sydamerika än Nordamerika. Ändå anklagas aldrig länderna i syd för detta. Och islamisk slavhandel idylliseras inte sällan. En anledning till att det låter sig göras kan vara att det inte finns så många spår av dessa slavar. Då de vanligen kastrerades finns det helt enkelt inga eller ytterst få slavättlingar i dagens arabspråkiga stater eller Iran, där det förekom hushållsslavar in på 50-talet, ja, 1950-talet.

Så går Murray igenom de återkommande kraven idag på olika typer av kompensation och ersättning för historiska brott. Korrupta afrikanska ledare vill naturligtvis gärna ha kontanter från västerländska regeringar, men varför skulle de få det? En av de mest tragiska aspekterna av slavhandeln i Afrika var att det var svarta som jagade, fångade och sålde andra svarta till de främmande handelsmännen.

Intressant nog förekommer det en diskussion kring detta i Afrika, som Murray inte tar upp i sin bok men som ändå är värd att nämna. Vissa stammar och ätter som berikade sig på slavhandel, och som ofta fortfarande har framskjutna positioner i västra Afrika anses av somliga vara skyldiga att kompensera efterlevande till offren.

Hur avgör man vem som ska betala vad till vem? Är vita amerikaner som är ättlingar till familjer som anlände efter inbördeskriget och slaveriets avskaffande lika skyldiga som de som bodde där tidigare? Är svarta invandrare till USA förtjänta av kompensation fast de inte alls är slavättlingar, utan bara råkar ha samma hudfärg som dessa?

Douglas Murray kritiserar i detta sammanhang även det sedan några år så vanliga rituella bedjandet om förlåtelse, också på officiell nivå. Vad fyller det egentligen för vettig funktion? Historien förenklas och görs till en berättelse om skurkar och offer. Och det är även i den andan som nedrivandet av statyer breder ut sig i främst de engelskspråkiga länderna. Till och med Winston Churchill anklagas för rasism och hela hans insats för att besegra nazisterna förträngs till förmån för ohistorisk hämndlystenhet. Ett brott, inbillat eller ej, fäller vilken vit västerländsk man som helst, medan ickeeuropéer som till exempel Mao kunde mörda miljoner, men ändå uppfattas som någon som gjorde mest gott.

Boken innehåller det ena exemplet efter det andra, tonen är polemisk och ibland lika onyanserad som hos dem han kritiserar. Men det går inte att komma ifrån att det tycks behövas en väldig rensning och tillnyktring bland våra västerländska institutioner. Universitet ändrar sina kursplaner för att gå aktivisterna till mötes. Stora kulturinstitutioner tar avstånd från vår egen konst, litteratur, musik och dramatik. En rad myndigheter och institutioner implementerar den märkliga typ av aktivistisk antirasism som kallas ”kritisk vithetsteori”. Enligt den är det rasistiskt att ens ifrågasätta teorin – den går alltså inte att diskutera kritiskt, utan den ska bara accepteras som dogm. För vita gäller att deras kultur, civilisation och institutioner, från grundlagar till symfoniorkestrar, bara kan räddas från sin rasism genom att helt avskaffas.

Murray skriver med ett rasande roande, hett humör, han är en lysande, medryckande stilist, vars eleganta engelska är väl översatt av Öyvind Vågen. Läs honom, gärna kritiskt, men framför allt grundligt, och börja fundera på hur vi kan hantera dessa frågor på ett konstruktivt sätt.

Det vore tråkigt om våra institutioner och samhällen började brytas ned så att folk skulle börja fly härifrån istället för att söka sig hit. Men det verkar som om somliga aktivister inte nöjer sig förrän det går så långt.

***

Läs även: En brokig skara 1900-talsfilosofer

Läs även: Tom Holland: Därför är män besatta av romarriket