Recension: Lana del Rey står för hyperaktuell retro
Paul Simon skrev »America« efter en fem dagar lång roadtrip tillsammans med flickvännen Kathy Chitty 1964. I låten skildrar Simon hur resan börjar med ett romantiskt sökande efter den amerikanska själen. Men den slutar vid New Jersey Turnpike med en känsla av tomhet, smärta och insikten att alla andra i bilarna runt omkring också letar – förmodligen tröstlöst – efter Amerika.
Det var inte direkt förvånande när Lana del Rey tidigare i år anspelade på Paul Simons klassiska reseskildring i »Looking for America«. Ingen artist i dag ägnar sig lika oförblommerat åt en nostalgisk utgrävning av den amerikanska kulturen, ingen har en lika dramatiskt melankolisk ådra i sin musik. Hade det inte varit för de hyperaktuella texterna – i »Looking for America« tacklar hon alla masskjutningar och drömmer om ett Amerika utan vapen, »where the flag can freely fly« – skulle det vara lätt att avfärda henne som enbart retro.
Men då hade man också missat hela idén med Lana del Rey. För det är när hon är så retro som det bara går som det blir bäst. På förra albumet, »Lust for life« (2017) gick hon bort sig i samarbeten med The Weeknd, A$AP Rocky och Playboi Carti, men på »Norman fucking Rockwell!« är musiken mer stringent, avskalad och mer tillbakablickande. Pianon, stråkar och elgitarrer samlas försiktigt runt det starkaste Lana del Rey har: hennes röst och hennes texter. Ta låten »The greatest« som exempel: Hon beskriver hur hon saknar rock’n’roll strax innan ett 60-talsdoftande gitarrsolo drar i gång och känslan av nostalgi blandas med nutid på ett helt sömlöst sätt.
Retro alltså – och nutid. Hon väver samman referenser till Bowies »Life on Mars« med global uppvärmning och skogsbränderna runt Los Angeles. Samma bränder skymtar i bakgrunden på skivans omslag. Det som gör det så smart är att det porträtterar en seglande Lana del Rey som sträcker sig mot lyssnaren och som ser ut som hon ska lägga till vid en valfri marina i Kalifornien, med en amerikansk flagga stolt vajande i vinden. Först efteråt inser man att kullarna på fastlandet i fjärran brinner. Bakom den svala och vackra ytan finns svärtan.
Beroende på hur man räknar är detta fjorton spår långa album hennes sjunde i ordningen. Även om det kanske inte innehåller lika enorma låtar som 2012 års »Born to die«:s brottarhittar »Video games« och »Summertime sadness« är detta det klart starkaste hon gjort. Något som understryks av att en så fantastisk singellåt som »Looking for America« inte ens fick plats på den.
