Redan på 1600-talet hettade det till i klimatdebatten
Det är lätt att vi av historielöshet får för oss att klimatkrisen är en ny fråga, men redan på 1600-talet var den ett hett debattämne. Sedan dess har vi inte heller kommit på något nytt sätt att ta oss ur den.
Bild: Wikimedia Commons
I mitten av 1500-talet dök det plötsligt upp ett helt nytt motiv i den västerländska konsten, nämligen vinterlandskapet. Klassiska målningar som Pieter Bruegels Jägarna i snön (1565), Hendrick Avercamps Vinterlandskap skridskoåkare (1608), Abraham Hondius Den frusna Themsen (1677) och inte minst Johann Philip Lemkes Karl X Gustaf efter slaget vid Inversnaes (som skildrar den svenska härens marsch över Bält i vintern 1658), hade varit helt otänkbara något sekel tidigare.
Skälet till det var att Europa plötsligt hade blivit riktigt kallt, så kyligt hade det inte varit i mannaminne. Det berodde på ”Lilla istiden”, en period från 1350- till 1850-talet med betydligt lägre temperaturer. Européerna anpassade sig till något nytt, nu började till och med engelsmännen och holländarna att åka skridskor på kanaler och floder. Samtidigt minskade världspopulationen i jämförbara tal med digerdöden och Djingis Kahns framfart några sekler tidigare.
Om vad denna klimatförändring berodde på strider de lärde, men en teori är att solen gav ifrån sig mindre energi. Den tyske historikern Philipp Blom tar ett stort grepp om perioden i det nyligen översatta praktverket ”Lilla istiden” (2017) och visar där hur klimatförändringen stöpte om både våra samhälls- och tankeliv.
Till skillnad från den tidigare välmående medeltiden blev skördarna nu mindre och tunnare, något som bidrog till att skapa alla de bondeuppror, inbördesstrider och förödande stormaktskrig som utbryter under perioder. Likaså verkar häxprocesserna berott på att människor sökte syndabockar med ”otillbörlig naturpåverkan” för eländet. Utvecklingen av statskonsten skyndades på med allt starkare centralstyren och större byråkratier samtidigt som det växande intresset för naturens mekanismer leder till industrialisering, vetenskaplig revolution och upplysning.
I dag kretsar debatten kring hur vi ska hantera klimatförändringarna och minska utsläppen. Grovt sett finns det tre läger. Ett förespråkar minskad konsumtion och återgång till ett enklare liv. Ett annat tror att tillväxt inom de "gröna" näringarna och ny teknologi ska lösa problemet. Och så det tredje som ropar ”drill, baby, drill!” och vill fortsätta på inslaget stråk. Det första lägret är skeptiskt till en för optimistisk syn på tekniken och menar att tillväxttänket blir vår död, det andra ser ingen annan utväg. Det tredje uppfattar inte mänsklig klimatpåverkan varken som en realitet eller ödesfråga.
En liknande debatt ägde rum i 1600-talets England och har skildrats av idéhistorikern Tore Frängsmyr i Framsteg och förfall (1980) och filosofen Georg Henrik von Wright i Vetenskapen och förnuftet (1986).
Biskopen Godfrey Goodman hävdade i The Fall of Man, or the Corruption of Nature (1616) att människans syndiga leverne fördärvat naturen. För honom tydde en rad historiska och samtida observationer av klimatförändringar på att slutet var nära.
Utöver bibliska exempel som syndafloden, lyfte Goodman fram förändringar närmare i tid. De stora vilda däggdjuren tycktes bli färre och insekterna fler, perioder av torka blev längre och stora delar av jordytan var obrukbar medan vindarna hårdnade och stormarna blev kraftigare. Förändringarna yttrade sig också i att bergen bröts ned, floder slammade igen och att havsnivån steg. Till och med solen verkade tappa sin kraft. Det fick också konsekvenser för samhället genom försämrad välfärd, minskad tillgång på livsmedel och stigande priser, hävdade Goodman.
Till skillnad mot dagens miljörörelse såg han naturens gradvisa förstörelse som något oundvikligt, den ingick i Guds plan. Men på samma sätt idealiserade Goodman ett "naturligare liv". Han gick till och med längre än sina andliga arvingar, inte bara industrier utan även jordbruket skadar naturen och är tecken på att världen inte längre kan föda oss.
Goodmans motståndare var prästen George Hakewill som i An Apologie of the Power and Providence of God in the Government of the World (1627) bestämt förnekade att naturen var i förfall och att människan påverkade den. Snarare är naturen alltid stadd i utveckling, hävdade han. Även om det sker förändringar i miljön, att växt- och djurarter försvinner, innebär det inte att naturen är ur balans, den omvandlas bara.
Att hantera dessa förändringar var enligt Hakewill ingen match för människan. Enligt honom har vi hela tiden fått det bättre eftersom vi efterhand vinner mer kunskap om hur världen fungerar. Genom uppfinningar som tryckpressen, kompassen, glasögonen och mediciner kan vi hantera naturens prövningar. I den mån vi lider brist på något beror det på vår egen brist på vetande. Likt dagens folkhälsostrateger pekade Hakewill på nyttan av amning, sammanhållna familjer, bättre matvanor, mindre alkoholkonsumtion och kamp mot övervikt (!). Dessutom såg han en social utveckling i att kristendomen befriat Europa från slaveriet i antikens och de hedniska kulturernas våldsbejakande samhällen.
Även om utvecklingspessimism och idealisering av ett naturligt liv sedan Goodman finns som ett eget spår i västerländskt tänkande, är det Hakewills teknikbejakande optimism som varit samhällsutvecklingens ledstjärna, inte bara i västvärlden, utan för så gott som hela mänskligheten.
I dag liksom för 400 år sedan tolkades förändringar i naturen och människans eventuella påverkan. Den stora skillnaden är att klimatet förändras snabbare nu och i takt med våra utsläpp. Men tolkningarna av utvecklingen skiljer sig märkbart lite från Goodman och Hakewill. Vi väljer synsätt. Antingen är det naturliga processer som oregelbunden solaktivitet, variationer i jordens omloppsbana och molnmängder som påverkar vårt klimat, eller är det konsekvensen av vårt omättliga begär.
Toppbild. Londonborna åker skridskor i Abraham Hondius målning Den frusna Themsen (1677).
***
Läs även: Nu är vi alla lika goda postmodernister
I mitten av 1500-talet dök det plötsligt upp ett helt nytt motiv i den västerländska konsten, nämligen vinterlandskapet. Klassiska målningar som Pieter Bruegels Jägarna i snön (1565), Hendrick Avercamps Vinterlandskap skridskoåkare (1608), Abraham Hondius Den frusna Themsen (1677) och inte minst Johann Philip Lemkes Karl X Gustaf efter slaget vid Inversnaes (som skildrar den svenska härens marsch över Bält i vintern 1658), hade varit helt otänkbara något sekel tidigare.
Skälet till det var att Europa plötsligt hade blivit riktigt kallt, så kyligt hade det inte varit i mannaminne. Det berodde på ”Lilla istiden”, en period från 1350- till 1850-talet med betydligt lägre temperaturer. Européerna anpassade sig till något nytt, nu började till och med engelsmännen och holländarna att åka skridskor på kanaler och floder. Samtidigt minskade världspopulationen i jämförbara tal med digerdöden och Djingis Kahns framfart några sekler tidigare.
Om vad denna klimatförändring berodde på strider de lärde, men en teori är att solen gav ifrån sig mindre energi. Den tyske historikern Philipp Blom tar ett stort grepp om perioden i det nyligen översatta praktverket ”Lilla istiden” (2017) och visar där hur klimatförändringen stöpte om både våra samhälls- och tankeliv.
Till skillnad från den tidigare välmående medeltiden blev skördarna nu mindre och tunnare, något som bidrog till att skapa alla de bondeuppror, inbördesstrider och förödande stormaktskrig som utbryter under perioder. Likaså verkar häxprocesserna berott på att människor sökte syndabockar med ”otillbörlig naturpåverkan” för eländet. Utvecklingen av statskonsten skyndades på med allt starkare centralstyren och större byråkratier samtidigt som det växande intresset för naturens mekanismer leder till industrialisering, vetenskaplig revolution och upplysning.
I dag kretsar debatten kring hur vi ska hantera klimatförändringarna och minska utsläppen. Grovt sett finns det tre läger. Ett förespråkar minskad konsumtion och återgång till ett enklare liv. Ett annat tror att tillväxt inom de ”gröna” näringarna och ny teknologi ska lösa problemet. Och så det tredje som ropar ”drill, baby, drill!” och vill fortsätta på inslaget stråk. Det första lägret är skeptiskt till en för optimistisk syn på tekniken och menar att tillväxttänket blir vår död, det andra ser ingen annan utväg. Det tredje uppfattar inte mänsklig klimatpåverkan varken som en realitet eller ödesfråga.
En liknande debatt ägde rum i 1600-talets England och har skildrats av idéhistorikern Tore Frängsmyr i Framsteg och förfall (1980) och filosofen Georg Henrik von Wright i Vetenskapen och förnuftet (1986).
Biskopen Godfrey Goodman hävdade i The Fall of Man, or the Corruption of Nature (1616) att människans syndiga leverne fördärvat naturen. För honom tydde en rad historiska och samtida observationer av klimatförändringar på att slutet var nära.
Utöver bibliska exempel som syndafloden, lyfte Goodman fram förändringar närmare i tid. De stora vilda däggdjuren tycktes bli färre och insekterna fler, perioder av torka blev längre och stora delar av jordytan var obrukbar medan vindarna hårdnade och stormarna blev kraftigare. Förändringarna yttrade sig också i att bergen bröts ned, floder slammade igen och att havsnivån steg. Till och med solen verkade tappa sin kraft. Det fick också konsekvenser för samhället genom försämrad välfärd, minskad tillgång på livsmedel och stigande priser, hävdade Goodman.
Till skillnad mot dagens miljörörelse såg han naturens gradvisa förstörelse som något oundvikligt, den ingick i Guds plan. Men på samma sätt idealiserade Goodman ett ”naturligare liv”. Han gick till och med längre än sina andliga arvingar, inte bara industrier utan även jordbruket skadar naturen och är tecken på att världen inte längre kan föda oss.
Goodmans motståndare var prästen George Hakewill som i An Apologie of the Power and Providence of God in the Government of the World (1627) bestämt förnekade att naturen var i förfall och att människan påverkade den. Snarare är naturen alltid stadd i utveckling, hävdade han. Även om det sker förändringar i miljön, att växt- och djurarter försvinner, innebär det inte att naturen är ur balans, den omvandlas bara.
Att hantera dessa förändringar var enligt Hakewill ingen match för människan. Enligt honom har vi hela tiden fått det bättre eftersom vi efterhand vinner mer kunskap om hur världen fungerar. Genom uppfinningar som tryckpressen, kompassen, glasögonen och mediciner kan vi hantera naturens prövningar. I den mån vi lider brist på något beror det på vår egen brist på vetande. Likt dagens folkhälsostrateger pekade Hakewill på nyttan av amning, sammanhållna familjer, bättre matvanor, mindre alkoholkonsumtion och kamp mot övervikt (!). Dessutom såg han en social utveckling i att kristendomen befriat Europa från slaveriet i antikens och de hedniska kulturernas våldsbejakande samhällen.
Även om utvecklingspessimism och idealisering av ett naturligt liv sedan Goodman finns som ett eget spår i västerländskt tänkande, är det Hakewills teknikbejakande optimism som varit samhällsutvecklingens ledstjärna, inte bara i västvärlden, utan för så gott som hela mänskligheten.
I dag liksom för 400 år sedan tolkades förändringar i naturen och människans eventuella påverkan. Den stora skillnaden är att klimatet förändras snabbare nu och i takt med våra utsläpp. Men tolkningarna av utvecklingen skiljer sig märkbart lite från Goodman och Hakewill. Vi väljer synsätt. Antingen är det naturliga processer som oregelbunden solaktivitet, variationer i jordens omloppsbana och molnmängder som påverkar vårt klimat, eller är det konsekvensen av vårt omättliga begär.
Toppbild. Londonborna åker skridskor i Abraham Hondius målning Den frusna Themsen (1677).
***
Läs även: Nu är vi alla lika goda postmodernister
