Resan från automobil till bil

När sverigedemokraten Linus Bylund talade om journalistrugby fick ordet enorm spridning på bara några få timmar. Och när svenskarna för några år sedan började blogga och twittra satte sig orden – inlånade från engelskan men anpassade till svenskan – omedelbart. Att en del språkvårdare senare tyckte att nätdagbok var bättre än blogg och att twittra gott kunde bli kvittra hade tåget redan gått. Orden var redan etablerade i svenskan när språkvårdarna hade tänkt till.

Den här typen av förändringar möts ofta av nyhetens obehag. Just att det med mediernas och nätets hjälp kan gå så snabbt att etablera nya ord stör inte sällan personer som ogillar engelska lånord. Men det kunde gå fort även för 120 år sedan.

I dag är bil ett av svenskans vanligaste substantiv. Och det är ganska typiskt – vanliga ord tenderar vi att korta. När det lånades in i svenskan 1902 hade den danska tidningen Politiken redan gjort grovjobbet.

I både Danmark och Sverige var det många som tyckte att automobil kändes långt och främmande. Det rådde dessutom oenighet om stavningen. I svenskan förekom varianter som avtomobil och automobile. Under en fordonsutställning i Köpenhamn blev allt fler övertygade om att automobilen var framtiden. Därför ansåg tidningen att det behövdes ett ord för det fordon som då hade börjat synas till på gatorna. Dessutom var Politiken på väg att köpa en automobil till redaktionen. Det gjorde namnfrågan särskilt angelägen. Politiken vände sig därför den 13 mars 1902 till läsarna som uppmanades att skicka in förslag på ord.

Sydsvenska Dagbladet kommenterade namntävlingen i en artikel dagen därpå. Tidningen stämde in i kritiken mot automobil – men huvudskälet var inte att ordet kändes främmande: "Felet med automobil är icke att ordet är utländskt, utan att det är dåligt och ej kan brukas att bilda adjektiv eller verbalformer. Då det väl ej dröjer länge innan automobilerna göra sitt intåg äfven i Sverige, kunde det ju vara skäl äfven för oss att se oss om efter ett godt ord, särskildt om detta kunde bli gemensamt i den nordiska språkskatten."

Substantivet automobil har använts i svenskan sedan 1896 medan adjektivet automobil är belagt sedan 1876. Det användes redan i konstruktioner som automobila vagnar trots att Sydsvenska Dagbladet hävdade att det inte fungerade som adjektiv. Automobil är bildat till grekiskans auto, "själv", och latinets mobilis, "rörlig". Ordet lånades in från franskan där voiture automobile användes i bemärkelsen "självrörlig vagn". Det självrörliga var att bilen hade en motor och inte drogs av hästar.

På en industriutställning i Göteborg 1891 var en uppmärksammad nyhet en bil importerad från Frankrike. Göteborgs-Posten rapporterade att det rörde sig om en betydelsefull uppfinning: "Dessa fortskaffningsmedel komma utan tvifvel i framtiden att spela en stor roll. Åkdonet står förspändt när som helst. Inga hästar som behöfva ryktas, vattnas – och som skena, intet foder och intet djurplågeri." Den spådomen skulle snart slå in. Men tidningen förklarade dessutom att en annan fördel var att bilar var svårare att stjäla än hästar. Den förutsägelsen skulle inte bli lika träffsäker.

Fordonsutställningen i Köpenhamn väckte intresse även i Sverige. Året därpå fanns fyra svenska biltillverkare: Scania i Malmö, Vabis i Södertälje, Tidaholms bruk i Västergötland och Söderbloms i Eskilstuna. När registreringsnummer infördes 1907 fanns 662 bilar i Sverige – varav drygt hälften i Stockholm.

Favoriten i den danska namntävlingen var inledningsvis Tøf, en ljudhärmande benämning som påminde om motorernas puttrande läte. Vid den här tiden skrevs danska substantiv fortfarande med inledande versal efter ett importerat mönster från tyskan – en modell som svenskan började överge redan på 1600-talet som ett politiskt steg för att markera avstånd från tyskar och danskar som då var ständiga fiender i olika krig.

När Tøf dök upp i danskan användes redan teuf-teuf i franskan, ett ord som i svensk press hade anpassats till töff-töff. Sydsvenska Dagbladet gjorde tummen ned även åt detta förslag eftersom ordet lät "naivt och skulle bli meningslöst sedan man lyckats att ändra eller borttaga de stötande ljuden i maskinen".

Ett läsarförslag presenterades i Politiken den 14 mars 1902. Redaktionen sade sig vara förbluffad över ordets briljans. Det var Bil som hade vunnit medarbetarnas hjärtan: "Det er genialt fundet paa. Kan man kalde en Bicykle for en Cykle og en Violoncellist for en Cellist, kan man ogsaa kalde en Avtomobil for en Bil." Men det var inte nog för att konkurrera ut Tøf, ett ord som enligt Politiken var lättare att förstå. Dessutom hade inte Bil "den umiddelbare, overbevisende Kraft" som fanns i Tøf.

Vändningen kom dagen därpå. Politiken berättade att responsen från läsarna var översvallande. En klar majoritet föredrog Bil. Dessutom hade redaktionen varit i kontakt med en språkvetare som förordade Bil eftersom Tøf uttalades med ett grymtande ljud som inte ansågs smickrande för det danska språket.

På andra sidan Öresund följde Sydsvenska Dagbladet namntävlingen. Politiken gick direkt över till Bil när ordet hade korats till segrare. Sydsvenska Dagbladet rapporterade om resultatet – och började samtidigt använda bil. Redaktionens önskan om ett gemensamt ord för samtliga nordiska språk gick så småningom i uppfyllelse. Även i norskan blev det bil medan stavningen blev bíll i isländskan och bilur i färöiskan.

Den 20 mars 1902 kommenterade Stockholms-Tidningen utgången i Politikens kampanj: "Ordet är funnet!" Samma dag skrev Ny tidning för idrott om tävlingen och konstaterade att ordet bil kan "godt brukas också i svenska språket". Så blev det. Den danska språkuppfinningen blev svensk inom loppet av en vecka med debatt i – åtminstone nästan – blogghastighet. Och bil fick ett lika snabbt genomslag i svenskan som det fenomen som ordet betecknade.

Läs även: När förortssvenskan kom till innerstan

Läs även: Nyordsredaktören avslöjar: Dessa tre ord blir nästa års nyord