Rikard Wolff
1986 var ett fantastiskt år, inte bara för mig utan för alla oss som flockades runt den redan då legendariska teaterregissören, författaren och filmaren Suzanne Osten. Vi var ungefär 120 personer för det här speciella projektet som gick under namnet »Affären Danton«.
Även om många av oss arbetat i teaterbranschen tidigare, hade de flesta av oss aldrig varit i närheten av en arbetsprocess som den Suzanne drog in oss i. Bland de nya skådespelarna befann sig, förutom Amanda Ooms, två alldeles nyutexaminerade skådespelare från Malmö scenskola, Björn Kjellman och Rikard Wolff. Jag var på den tiden maskörelev och gick min sista termin på Dramatiska institutet.
Innan vi gjorde någonting överhuvudtaget, samlades vi i en repetitionssal och lyssnade till Suzannes spännande och medryckande introduktion. Sedan skulle vi, alla de 120 personerna, presentera oss för varandra genom att berätta om oss själva. Nu kanske det är vanligt men då hade nästan ingen i svenskt teaterliv varit med om något liknande. Och av alla mer eller mindre fantastiska berättelser är jag säker på att ingen av de närvarande någonsin skulle glömma Rikards.
För att förstå vilken inverkan hans berättelse fick på oss, måste jag gå tillbaka till 1983.
Som nyinflyttad till huvudstaden, i tillfällig studentbostad och ensam med två barn, tedde sig livet i storstaden lätt skrämmande för mig. Att gå ner i underjorden för att åka tunnelbana var inte att tänka på.
Och det skulle bli än värre. En sjukdom, en dödlig världsomspännande epidemi, var i antågande. Löpsedlar skrek ut »Homosexuella dör av cancer« och »Fruar och barn hotas« och »Du väljer själv om du vill bli smittad!«.
Varningsskyltar sattes upp längs gator och torg med texter som »I morgon din fru?«. Och när den förste svensken drabbades utbröt vild panik. Vi tvättade händerna, vågade inte ta i varann eller sitta nära. Och sjukvården gav ingen tröst. Vad som helst kunde hända.
Det är i den här samhälleliga stämningen som alltså en ung gänglig teaterelev, med handen som skjuter undan den mörka luggen som bara han kunde göra och den där glittrande blicken och det varma, lite blyga leendet, tar plats framför oss på golvet i salen och berättar om aids. Om hur det känns att vara målgrupp. Om hur det känns när vännerna viker undan, inte längre vill kramas eller ens hälsa med ett handslag. Hur ensamheten öppnat sig som en svart brunn. Skräcken att drabbas. Moralpaniken.
Och så det där leendet… Jag var inte ensam om att sitta stum och tårögd för att sedan finna mig stå i en lång kö för att få krama Rikard.
Nu drabbades inte Rikard Wolff av aids. Han gick i stället en strålande karriär till mötes, blev Zac med hela nationen genom filmerna om Änglagård, gjorde en oförglömlig kvinna och mor i Lusthuset på Unga Klara, åh vad jag önskar jag fick se den igen! Precis som då.
Och minns hans Salieri i pjäsen »Amadeus«. Vilken perfekt casting!
Rikard Wolff introducerade också chansonen för en bred svensk publik genom sina föreställningar om Jacques Brel, Edith Piaf och Marlene Dietrich. Han introducerade chanteusen Barbara för en svensk publik. Hans publikkontakt var unik och han älskade det.
Jag snyftar högt på en dragig flygplats när jag ser att Rikard har dött. När jag gråtit mig igenom resan och landat på ytterligare en blåsig flygplats och slår på mobilen, upplever jag att jag inte är ensam om min sorg. Att medier och cyberspace samfällt gråter över att han lämnat oss.
För sådan var han, Rikard, han kunde väcka den sortens kärlek i oss. Få oss att känna att vi är här tillsammans. Att det är detta som är meningen med livet.
Eller som Marlene Dietrich sjunger i filmen »Blå Ängeln«, postmodernt översatt från mig till dig, Rikard:
Jag är från topp till tå
En kärleksvisionär
Ja det är sån jag är
Vad annars?
