Rikedom som flyttar berg
Det är ingen riktig nyhet, det här med no go-zoner. Norr om Humlegården i Stockholm odlades det tobak fram till slutet av 1800-talet. Det fanns en fattigkyrkogård och Tyskbagarbergen, namngivna efter Martin Kamecker, en bagare från Mecklenburg som fått tillstånd att slå upp ett par väderkvarnar på stenhöjderna. I övrigt fann man mest, i lokalhistorikern Raoul F Boströms ord, »varvsarbetare, gardister, kogubbar och lägre tjänstemän« i de här trakterna. Fattigt folk. Det spelades och söps, rånades och horades. Gav man sig upp på Tyskbagarberget visste man aldrig hur det slutade.
Men ni vet hur det är: förr eller senare är det någon som bildar en städpatrull, driven av vinsthunger, idealism, eller båda delarna. I just det här fallet var städningen särskilt grundlig. Tyskbagarbergen sprängdes till större delen bort under 1800-talets sista decennier. Sprängstenen användes för att fylla ut Stora träsket, som låg som ett varigt sår mellan Kammakargatan och Odengatan. På så sätt kunde inte bara ett, utan två områden i huvudstaden gentrifieras, som det heter numera när fattiga byts mot rika.
Och varför skriva om det här, då? Jo, av två skäl. Det första är att påminna om att även Stockholm är en hembygd med egen historia. Inte bara något slags allmänning för svenskar i gemen. Att förnekas sin egenart är ett öde som drabbar många större städer. De blir liksom symboler, snarare än platser.
Det andra skälet är Fredric Bedoires bok »Villastan« (Bokförlaget Langenskiöld) med den lite överpedagogiska underrubriken »En sluten värld för Stockholms ekonomiska och kulturella elit«. Det är en fascinerande historia över ett riktigt rikemansgetto.
Det var Olof Palmes farfars halvbror, Johan Henrik Palme, som låg bakom det som skulle bli Villastan, norr om Humlegården. Han hade varit i USA och sett förebilder. Bostadsområden där »landtlifvets många behag och fördelar« kunde förenas med alla bekvämligheter och nöjen som staden kunde erbjuda. Nu gick det inte som tänkt i just det här fallet. Markpriserna sköt i höjden, så bara några år efter att villorna byggts började de rivas för att ge plats åt stora hyreshus i stället. Det var helt enkelt inte ekonomiskt försvarbart att låta bli.
Palmes egen villa revs också. Han satsade på Djursholm i stället. Det gick bättre.
Men den lilla världen på knappa sex kvarter i Villastan blev ändå sin egen och en hel del villor finns kvar. Det fanns massor av pengar, en del idéer och rätt mycket egensinne. Verner von Heidenstams pappa sköt sig i en av villorna, Ellen Key höll salong i en annan, grosshandlaren och bankdirektören Oscar Ekman, med skägg som spansk, hängande mossa, låg på lit de parade i en tredje. Ernest Thiel bodde här med sin första fru. Hon fick behålla huset när han flyttade ett kvarter upp med sin andra fru. Kön sträckte sig ett par kvarter i september 1932, när Ivar Kruegers kvarlåtenskap skulle auktioneras ut. Och Jeanette Bonnier lät så sent som 1998–99 inreda ett rejält penthouse på Villagatan 4.
Ibland faller man offer för missuppfattningen att all den här bostadsporren som sköljer över oss – från Hemnet till inredningsreportage – är ytlig. Men i själva verket är våra hem fönster till våra själar, det är vad Bedoire får mig att minnas. Det är därför jag blir så illa berörd av de standardiserade och anemiska samtidshem som man ser i tidningarna i dag, oavsett hos vilken samhällsklass man hälsar på. För nog måste den nyrike bryggaren Franz Heiss, Floragatan 5, ha haft en mycket intressantare själ än de flesta av oss? Han ägde, trots allt, ett »schaggbord«, »vars skiva och svängda ben var helt klädda med brunrosa plysch och försedda med fransar«.
Fler kulturkrönikor av Johan Hakelis
