Riktiga hen äter sallad

Hen har drivit in vårt medvetande. Det började med en barnbok i januari som handlade om Kivi som såg ut ungefär som barn gör mest – det vill säga könsmässigt svårplacerad. Läsaren lämnades med beskedet: hen.

Hen?! Men vad ÄR det?

Ett provokativt litet pronomen. Det kan ha med sex att göra, man vet aldrig. Eller så är det bara en praktisk konstruktion för att undvika »hanellerhon«.

Men är det egentligen bra för något?

Kanske kommer hen att tvinga kommande generationer att stoppa handen innanför byxan på vännen, för att veta om det kan bli barnalstring av. Skeptikerna hotar med total könsneutralisering. Förespråkarna eftersträvar samma sak. Bent och Kim får barn som heter Eli och Kit och Janne.

Inte blir det enklare av att ensamstående kvinnor ska få laglig rätt att insemineras i Sverige. Papporna blir överflödiga och rollerna luckras upp.

Det är vår och hen i luften och framtiden ligger oklar.

Förra veckans fördjupning av debatten handlade om lego. Po Tidholm berättade i DN om rosa flicklego som är konstruerat för att leka modesalong och så morötter. Det mörka pojklegot däremot, öppnar för obegränsade byggmöjligheter och innehåller drakar och krigare.

Lego är helt o-hen.

Den här veckan kommer »Riktiga män äter sallad«. Det är en kokbok från Ica som redan har fått uppmärksamhet.

Aha, någon har fångat upp ironin i den pågående könsdebatten, tänker jag. Någon vågar skämta om hanet och honet, vilket just nu är extremt laddat.

Jag har fel. Det finns ingen humor i den här boken. En professor med fin hälsotitel har skrivit om modiga män som äter grönsaker, fast »det anses omanligt«. Hon berättar hur män fnyser åt andra män som väljer sallad och kallar det för kärringmat. Professorn skriver att »män som äter mycket grönt får en bättre fysisk prestationsförmåga« om de väljer bort gräddsåserna.

Känns det igen? Finns det någon som har missat den här kunskapen under de senaste 20 årens manglande av dieter och hälsoråd i vartenda medialt kyffe?

Jaså, trodde någon att det gällde båda könen?

Den här professorns manliga patienter tycker att hälsosam mat är tråkig och därför får Börje Salming och Arne Hegerfors vara exempel på riktiga män som har gjort det svåra valet bort från blodiga biffar. De äter sallad (i och för sig med kött i, de är ju ändå män) och är lyckliga, friska, har drömmande blickar och mjuka fotokanter.

I sommarutgivningen anar jag nya pigga titlar som »Riktiga män kan dammsuga«, »Vi är pappalediga och stolta« och »Hår på bröstet och trädgårdsexpert«.

Och efter detta är behovet av hen så självklart. Inga frågetecken kvarstår.

Begreppet »riktiga män« har bara krälat fram från en jordhåla och kommer att gå i tusen bitar när solen går upp över horisonten. Så måste det vara.

I fullt dagsljus må hen som vill äta bönor och springa maraton och leva fyra år längre göra det. Medan hen som fnysande kallar ruccola för kaninmat får dö ung och helt utan disade fotoleenden.

»Riktiga män äter sallad« av Mai-Lis Hellénius finns nu i bokhandeln.