Riktiga människor vill ha riktig tv

»Kom igen Liifen. Bevisa att du är karl. Drick upp för tusan! Töm glaset, för fan!«

Det var tidigt åttiotal. Leif Lorentzon hade skrivit en trebetygsuppsats om Charles Bukowskis poesi vid engelska institutionen på Stockholms universitet och nu stod han och bälgade i sig rödtjut i författarens villa i Los Angeles. Eller bälgade och bälgade. Lorentzon hade tvingats dricka ett halvfullt vinglas, men ångrat sig i samma sekund. När Bukowski hetsade Lorentzon ytterligare protesterade han:

»Nej, jag klarar inte av det.«

Lorentzons kumpan, Steve, en litteraturintresserad som gett honom Charles Bukowskis »En snuskgubbes anteckningar« när han var i sina tjugo och fått honom hooked på »Buk«, låtsades sova. Morgonen därpå gick Leif och Steve upp tidigt, skrev en lapp och planerade att lämna villan innan Bukowski och hans sambo vaknat, men precis då kom den till det yttre skräckinjagande författaren ner. Han erbjöd en dagen-efter-c-vitamindryck för alkisar.

Leif Lorentzons besök hos Charles Bukowski, världens mesta suputförfattare som skrev självbiografiskt om sitt kopulerande, sitt krökande och sina kvinnor (ofta prostituerade), ingår i den på svenska nu utgivna intervjuboken »Charles Bukowski – Journalister på besök: 18 intervjuer 1963–93«. Boken är lika mycket ett fängslande dokument över Charles Bukowskis resa från lodislivet på gatan till respekterad litterär Hollywood-lodis, som en karta över intervjuteknikens fallgropar och möjligheter. Lorentzons möte med Charles Bukowski, som publicerades i undergroundtidskriften »Kannibal« 1984, har lagts till som en bonus – intervjuerna är mestadels gjorda för amerikanska och engelska tidningar.

Det är lätt att fnissa åt svenskens torra försiktighet. De trevande frågorna till Bukowski om varför han ägnade sig så mycket åt erotik och om han var nöjd med vad han presterat så långt i livet. Försöket att lämna villan obemärkt. Samtidigt blir de andra intervjuarna och deras ansats att matcha Bukowskis rykte genom att ställa så chockerande frågor de kan om sex, våld och fulhet (»Hur kommer det sig att du är så motbjudande?«), till en omedvetet komisk machopose.

Fast omräknat i dagens medievaluta känns alla förhållningssätt okej i jäm-förelse med den amningsjournalistik som brer ut sig i vår så välansade svenska kultur- och nöjesoffentlighet. Där den intervjuade vaggas, matas, rapar belåtet och går därifrån. Så svältfödd är samtiden på riktiga möten att Filip & -Fredriks »Breaking News«-intervju med den nyligen avhoppade Mando Diao-medlemmen Gustaf Norén, påtagligt uppriven och med »lite preparat i kroppen«, hyllas som en sensation.

Där, tv-folket, där har ni ett lukrativt segment. Riktig tv för riktiga människor. Och så slipper Ulf Lundell och grabbarna ventilera undertryckt ilska varje gång SVT drar i gång dagslånga fjäsksändningar inför varenda kunglig bemärkelsedag. Slaget är ju mycket större än så.

»Charles Bukowski – Journalister på besök: 18 intervjuer 1963–93« ges ut av Lindelöws bokförlag (i översättning av Jimmy Ginsby).