Robyn och framgången

Den som besöker den amerikanska östkusten i veckan, har flera chanser att se och höra svenska popexporten Robyn live. På tisdag spelar hon i Boston, onsdag Philadelphia och fredag New York. Efter ytterligare konserter i Kanada, mellanvästern och på västkusten avslutas turnén i Los Angeles den 17 maj.

Spelningarna är ett led i USA-lanseringen av albumet »Robyn«. Det är nu tredje gången som popsångerskan lanserar skivan.

Albumet kom ut i Sverige redan 2005, och för ett år sedan släpptes en reviderad version i England med låten »With Every Heartbeat« som toppat den brittiska singellistan.

I mötet med de amerikanska medierna berättar Robyn historien om sin artistiska pånyttfödelse. Om hur hon efter sin tredje skiva »Don’t Stop the Music« valde att köpa sig fri från storbolagskontraktet och starta sin egen etikett Konichiwa Records.

Robyn har redan berättat samma historia i Sverige och i England. Som ett komplement till hennes artistiska talang – effektiva elektroniskt färgade poplåtar – är berättelsen rena hårdvalutan på den massmediala marknaden; alla vill höra en bra historia.

Berättelsen bär eko av hur legendariska artister som Prince och George Michael hamnat på kollisionskurs med sina ­skivbolag, och hur de brutit sig loss för konstens skull.

Men, den verkliga styrkan i Robyns berättelse ligger i hur väl den korresponderar med tidsandan.

I mitten av 1970-talet gjorde Stickan Andersson – med hjälp av Eurovision Song Contest och en expansiv skivindustri – Abba till världsstjärnor. Stickan spelade rollen som den arketypiske managern utrustad med räknemaskin och tummad telefonbok.

Gruppmedlemmarna mötte världen på mer eller mindre utvecklad skolengelska.

När Roxette slog igenom i slutet av 1980-talet upplevde musikbranschen sina absoluta guldår. På den internationella popkartan var Sverige fortfarande en exotisk plats. I en Roxette-dokumentär berättade Per Gessle nyligen om bandets första besök i USA:

»I vissa sammanhang nämndes det aldrig att vi var från Sverige, det var för originellt. Det var bättre att vi var Roxette från Arkansas eller något sådant där.«

Nu ser världen annorlunda ut. Robyn bemöter utländska journalister på rapp engelska kryddad med amerikanska idiom. Internet har fått världen att krympa med rekordfart, men också snudd på raserat musikbranschen. De stora bolagen letar med ljus och lykta efter nya affärsmodeller. I en intervju på sin amerikanska hemsida vågar Robyn sig på att spå musikbranschens framtid.

– Jag tror inte att det kommer att finnas stora skivbolag om fem år. Inte ens om tre år. De måste anpassa sig till den här nya världen där människor laddar ned musik eller inte köper sådant de inte gillar.

I dag är Robyn – i likhet med Teddybears, Peter Bjorn and John, Lyckke Li och andra moderna svenska popartister – del av en alltmer gränslös popscen. Hon tillhör en svensk artistgeneration som inte säljer tillnärmelsevis lika mycket skivor som Abba eller Roxette, men som vant rör sig mellan världens musikstäder.

Robyn vet att hennes popularitet vilar på det fundament hon gjöt som storbolagsartist. I en intervju från februari för den amerikanska musiksajten Pitchfork, säger Robyn att hon har »en helt annan utgångspunkt jämfört med andra som också gör saker oberoende. Jag hade en ’fanbase’, och dessutom en annan ekonomisk situation än andra som startar sina egna etiketter.«

År 2005 utsåg tidskriften Shortcut och organisationen Företagarna Robyn till »Årets mest spännande entreprenör«. En utmärkelse som knappast var aktuell för vare sig Abba eller Roxette. Men, tiderna förändras.

Då Abba kom fram befann sig Sverige i slutet av socialdemokraternas över fyrtioåriga obrutna regeringsperiod. 70-talets radikala vänster såg gruppen som den onda kommersens sändebud. Det hände nog att etablissemanget sjöng med i »Money, Money, Money«, men ingen tänkte på att ge gruppen några utmärkelser.

Då Roxette fick sitt genombrott försökte landet yrvaket orientera sig efter 80-talets högervindar. Politiker och andra makthavare började närma sig populärkulturen, dock med en viss försiktighet. Vem kan glömma Carl Bildts version av »Fyra bugg och en Coca-Cola«?

I dagens Sverige är entreprenör ett buzzword. Robyn kommenterade utmärkelsen från Företagarna så här: »Tack, det känns bra! Det var kanske inte riktigt det här jag tänkte på när jag startade mitt skivbolag, men jag kan förstå hur ni har tänkt.«

Sammanhang då etablissemanget lånar stjärnglans från popen har ofta något lite obekvämt över sig. Som när Tony Blair omfamnade britpopen och Leif Pagrotsky poserade med Cardigans. Robyn är nog medveten om detta – när tidningen Chef nyligen bad om en intervju tackade hon nej.

Förmågan att välja rätt sällskap verkar vara en av Robyns styrkor. Sedan 2006 sitter hon i Moderna museets styrelse. Hon samarbetar med omsusade kreatörer som Teddybears-medlemmen Klas Åhlund och designern tillika Acne-grundaren Jesper Kouthoofd.

Hur Robyns fortsatta karriär utvecklar sig beror på hennes egen drivkraft. Frågan är bara, vilken historia ska hon berätta vid lanseringen av sitt nästa album?