Romanen hade förtjänat en riktig recension

För en vecka sedan hade jag min första deadline för den här artikeln så nu börjar det bli bråttom. Ursprungligen skulle det ha varit en recension av romanen Halva Malmö består av killar som har dumpat mig av Amanda Romare. Men för varje missad deadline blev uppdraget alltmer löst i kanterna. Det gick från recension till tankar om boken, till något om kärlek och till sist till vad som helst så länge det är minst 3 500 tecken långt. Eftersom jag inte har läst boken så kan det inte bli tal om någon recension. Däremot har min nya flickvän läst den. 

Det första hon sa var att hon uppskattade att männen som bokens jag ligger med får sina kroppar bedömda, särskilt deras kuks storlek, vilket tydligen är ovanligt enligt min flickvän, eftersom kvinnor inte brukar bedöma dem på grund av att de är så snälla.  

Plötsligt drabbas jag av ett hugg i bröstet. Det är mitt dåliga samvete. Hur kan jag som recensent inte ha läst boken jag ska recensera!  

Det är faktiskt för djävla dåligt. Jag kommer ju att komma undan med det så klart, det gör jag alltid. Men ändå. Det är ju om man ska vara väldigt hård något av ett svek mot, inte bara min uppdragsgivare, utan även mot Amanda Romare! 

Men jag har också svikit mig själv. Här har jag äntligen fått ett värdigt uppdrag och så kastar jag bara bort min chans. Jag letar efter undanflykter … som att jag varit sjuk, haft fullt upp med massa jobb och dessutom precis träffat en tjej, samt att det är sjukt att lägga ett sådant här uppdrag på mig med tanke på att jag bara läst en och en halv bok de senaste fem åren: Wera von Essens Våld och nära samtal och halva Florian Illies Århundradets sommar - 1913. 

Dessutom har jag väl av Stockholms universitet klassificerats som dyslektiker?  

Inga av dessa ursäkter känns riktigt hållbara speciellt som jag vet att jag medvetet misslyckades på dyslexiprovet för att få längre skrivtid på tentorna och att mina problem snarare beror på att jag är dum och lat, och säg den recensent som hade låtit sig stoppas av något så trivialt. För ett ögonblick överväger jag att förlåta mig själv, men trycker bort den tanken. Inte denna gång! Denna gång ska jag slutföra det jag åtagit mig att göra. Så jag tar upp boken och börjar läsa.  

Det första som slår mig efter att ha läst sida upp och sida ner om hur bokens berättarjag dejtar hopplösa killar är hur lika kvinnor och incels är. De förenas verkligen i sitt förakt för det andra könet och i sin känsla av berättigande till sex och kärlek. Vad synd att de kommer så dåligt överens. 

Min andra tanke är att den är väldigt rolig, vilket i mina ögon är det högsta beröm man kan ge en bok eller författare. Halva Malmö består av killar som har dumpat mig är nästan amerikansk sitcom-rolig, alltså skratt minst var tredje mening. Allt ifrån att bli inskriven som ”slav” i en dominant bdsm-killes mobil till berättarjagets mammas tankar om att alla man ligger med stannar kvar som energier i ens underliv.  

Min tredje tanke är att jag borde säga något mer om sökandet efter kärlek, vår tids dejtande där urvalet är så stort att man drunknar i det, om hur man som kvinna i trettioårsåldern ska försöka hitta stadigt sällskap hos män i samma ålder som inte kommer att känna av den biologiska klockan förrän om tio år. Kvinnan i trettioårsåldern står ut med att bli dissad gång efter gång, och drömmen om den rätta kommer aldrig att kunna mäta sig med vem hon än hittar.  

Ju mer jag läser, desto mer tänker jag att bokens kvinnliga huvudperson förtjänar riktig kärlek lika mycket som Amanda Romare hade förtjänat en riktig recension.  

Det är ironiskt att Fokus kulturredaktör matchade ihop denna bok med en recensent som just nu tyvärr har fullt upp med att återhämta sig från sjukdom, har fullt upp på jobbet och som dessutom precis träffat någon annan.