Romanen raglar som en fyllbult

Äkthet via förställning. Kom ihåg de orden. 

Antonello da Messinas Le Condottière tillhör renässansmåleriets omistliga. Där den hänger i sjumetersrummet på Louvren ter den sig påfallande liten. Bedrägligt liten. För konstförfalskaren Gaspard Winckler, huvudperson i Georges Perecs Kondottiären, utvecklar sig ett misslyckat plagierande till en övermäktig kamp med slutstation mord.  

Så föregicks också Perecs debut med Tingen (Les choses, 1965) av ett nederlag som förpassade Kondottiären till utgivning först trettio år efter författarens död. Efter att 1959 fått napp hos Gallimard refuserades romanen i slutänden snöpligt, kom på avvägar och dök inte upp förrän David Bellos på 1990-talet återfann manuskriptet under arbetet med sin gedigna biografi Georges Perec: A Life in Words.  

År 2012 utkom Kondottiären i Frankrike och sedan i våras finns den tillgänglig på svenska i översättning av Fredrik Rönnbäck (Modernista). Kondottiären är bokstavligen en historia om att måla in sig i ett hörn och när den ostyriga färgen sakteliga äter upp förfalskarens jag blir lösningen att ta uppdragsgivaren, Anatole Madera, av daga. Men fiaskot med Le Condottière förgås inte, det växer. 

Textens burleska yta och konfrontativa ton visar ett nattsinnat embryo till författarskapet – ännu inte befriat av de stränga regler som sedermera möjliggjorde fullgången lek i dagsljus.  

De flesta skrivande människor använder språket, några få förnyar det och ett försumbart antal uppfinner det närapå från grunden och får läsaren att tro att hon plötsligt behärskar ett främmande tungomål. Till den sista kategorin hör Perec.  

Hans prosa systematiserar såväl okända som påhittade arter enligt en patafysisk nomenklatur vars exakthet rinner över tydlighetens kanter. Invanda miljöer och ting emanerar abstraktion ur konkretion; sängens, stadens och boksidans perspektiv utplånas för att åter bli till utan de förväntningar som påtvingats dem. De blir äkta genom att förställa sig. 

Perec kallade förhållningsättet infraordinärt, en term myntad av honom själv och Paul Virilio, filosofen som också var mannen bakom dromologin, en teoribildning baserad på idén att samhället beror av hastighet; sådant som rör sig sakta domineras av sådant som rör sig fort. Dragen går igen i Perecs prosa, som om hans intresse för teknologi, konsumtion och den grusögt gryende informationsindustrin slagit sig ned i estetiken med sina konstruktioner.  

Mot den fonden får det ses som ofrånkomligt att OuLiPo, Ouvroir de litérature potentielle (”verkstad för potentiell litteratur”), skulle utöva lockelse. OuLiPo grundades 1960 av postsurrealisten Raymond Queneau och ingenjören François Le Lionnais och placerade sig på behörigt avstånd från traditionell fiktion genom att upprätta hjälpligen rimliga och synnerligen orimliga gränser för skrivandet. I Perec fick de sin främste och mest ombytliga företrädare. En företrädare vars tidiga erfarenheter inverkade djupare på hans litterära sfär än dess krumbukter i förstone avslöjar.  

Född 1936 i en polskbördig, judisk familj bodde George Perec under sina första år på Rue Vilin 24 i Belleville. Adressen är borta men Perec återvände till gatan i den skoningslösa W eller minnet av barndomen (W ou le souvenir d’enfance, 1975), hans enda uttalat självbiografiska alster och ett vittnesbörd fyllt av vemodig humor.  

Där skildras hur kriget berövar honom föräldrarna. Våren 1940 blir fadern sårad i strid och avlider på militärsjukhuset i Nogent-sur-Seine. Ett par år senare deporteras modern till Darcy-lägret och förmodat vidare till Auschwitz. Spåren upphör som de plägar göra. 

Vid tidpunkten var den då sjuårige Perec redan evakuerad till den faster han kom att växa upp hos. Av försiktighetsskäl satte hon honom i katolsk skola och av samma orsak var jiddisch tabu.  

Förlusten av närstående och det ofrivilliga identitetsspelet karakteriserar Perecs författarskap. Ständigt omformar det sig, ömsar skinn eller saknar en bokstav, som i romanen Försvinna (La Disparition, 1969), ett så kallat lipogram skrivet utan e. Det som inte får yppas synliggörs dolt; sans e (utan e) uttalas på samma sätt som sans eux och betyder utan dem. Att W eller minnet av barndomen tillägnas E sluter cirkeln.  

Har man berövats det som var en givet måste man rekonstruera även kontrafaktiska detaljer. Vad som är verklighet och vad som är fantasi är egalt. Det är litteraturens kvantfysik; partiklarna befinner sig på två ställen samtidigt. Ty även den som simulerar en åkomma kan vara sjuk. Imitatören som spelar sig själv gömmer sig helt öppet.  

När Gaspard Winckler i Kondottiären mördar Anatole Madera sker en förlossning liknande den när ynglingen i En man som sover (Un homme qui dort, 1967) drar sig undan världen för att närma sig den.  

De två berättelserna är ett vändbart plagg, men över Kondottiären vilar något redlöst som aldrig mer återkommer i hos Perec. Boken har liksom supit, den raglar längs kajerna, ständigt nära att snubbla ned i floden och drunkna i livmodersvatten av glömska och minne. Snart ska allt krystas fram, snart tar det sitt första andetag och skriker. 

”– Tvekade du aldrig? 

– Nej…Det kom av sig självt… Utan någon särskild ansträngning… Utan några som helst svårigheter… Varför inte? Det var Madera. Han var vid liv. Han skulle dö. Jag var död, jag skulle leva…” 

Litteraturen låter oss begripa att vi är vid liv, genom dess lögner alstras sanningen om oss. Det är äkthet via förställning. Inget förstod detta bättre än Perec. Ingen låtsades mer ekvilibristiskt att han inte visste. 

*** 

Läs även: Muslimska Spanien – idyll eller förtryck?

Läs även: Underskatta inte hjältesagor